Jag kan inte säga exakt när det började. Förmodligen den gången jag var tjugotre år och satte mig bakom ratten i pappas Volvo för första gången. Pappa stod bredvid och höll sig för pannan och upprepade: "Sakta ner, gumman, sakta ner." Och jag kunde inte sakta ner, för det kändes som att bilen accelererade av sig själv, som att gaspedalen levde sitt eget liv, som att varje annan bilist tittade på mig och såg att jag inte borde vara där.
Sedan blev det bara värre.
Efter kursen på trafikskolan sa läraren till min mor att "med den inställningen kanske cykel passar bättre." Mor upprepade det förstås för mig vid söndagsmiddagen, medan hon skar upp fläskkotletterna utan att lyfta blicken från skärbrädan. Jag var tjugofyra då, och lärarens ord satt kvar i mig som en sticka under nageln.
Under de följande tjugo åren gjorde jag allt för att slippa sätta mig bakom ratten. Jag åkte kollektivt genom Göteborg, även när jag blev befordrad på jobbet och tjänade tillräckligt för att ha råd med taxi. Kollegorna från ekonomiavdelningen skjutsade mig efter möten, och jag låtsades bara att jag inte tyckte om att köra. Ingen frågade varför. Folk frågar sällan om saker som verkar självklara för dem.
Min man, Anders, frågade inte heller. Han tog bara alltid nycklarna och körde. Under våra elva år tillsammans satte jag mig inte bakom ratten en enda gång. Inte ens den gången vi kom hem från Tjörn och Anders hade druckit två öl, medan jag satt nykter bredvid och stirrade ut genom sidorutan. Han sa då: "Kanske du kör?" Jag låtsades att jag inte hörde.
Förra året fyllde jag fyrtiotre. Anders köpte en klocka till mig och en tårta med text på. Jag satt vid min tallrik och tänkte på att jag under tjugo år av rädsla hade betalat sjuttiotusen kronor extra för taxiresor. Jag hade inte sparat den summan – jag hade helt enkelt gett bort den till främlingar för att slippa röra vid en ratt.
Sjuttiotusen kronor.
En vecka efter födelsedagen ringde Kristina. Vi har känt varandra sedan studietiden, vår vänskap har överlevt flytt, barn, hennes skilsmässa och mina två missfall, som jag fortfarande inte kan prata högt om. Kristina jobbar på en bildelsgrossist i Hisings Backa och känner alla mekaniker inom trettio mils radie.
Hör här, sa hon, jag ringer för att jag vet att du bär på ett trauma. Och jag vet att du aldrig kommer över det förrän du sätter dig bakom ratten med någon som inte dömer dig. Inte din man, inte din pappa. Med en främmande person som tar betalt för det och som skiter i om du gråter eller inte.
Hon bokade in mig hos Kerstin. Så pratade hon om henne – Kerstin. Körlärar-Kerstin. En kvinna i sextioårsåldern, tidigare trafiklärare, som slutat på trafikskolan för att "chefen ville att jag skulle lära ut enligt schema, men jag lär ut till människor, inte till scheman." Kristina gav mig numret på en lapp från lagret, med tryck för packningar och en anteckning "ring tillbaka ang. filter."
Jag ringde en onsdagkväll. Kerstin svarade efter andra signalen, med en dialekt som lät som om hon vuxit upp på landet i Dalarna, fast hon bor i Kungälv.
Man kör som man tänker, sa hon. Det där är inget trauma, det är en vana. Och en vana går att ändra. Man måste bara vilja. Kom på lördag klockan sju på morgonen, till parkeringen utanför ishallen i Frölunda. Utanför hallen, inte utanför affären. Där är det tomt, men inte för tomt.
På lördagen klockan sju stod jag på parkeringen i Frölunda och frös. Kerstin kom i en liten Citroën med en skoltavla fasttejpad på sidan. Hon bad mig sätta mig bakom ratten och satte sig själv på passagerarsätet, med en plastplatta i händerna.
Det här är mitt block, sa hon. Jag kommer rita i det vad du gör och vad du inte gör. Var inte rädd, jag äter dig inte. Berätta för mig vad som händer i dig innan du startar motorn.
Och jag började prata. För första gången på tjugo år berättade jag för någon vad jag känner när jag sätter mig bakom ratten: att jag ser alla dessa människor som tittar på mig, att jag hör pappas röst, att jag känner ryggstödet som en betongplatta. Kerstin lyssnade och ritade något i sitt block. Sedan höll hon upp pappret. Där fanns tre cirklar.
Hjärtat åker iväg framåt, sa hon. Och kroppen din blir kvar där bak. Rädslan är ingen fiende. Rädslan är en signal om att du ännu inte har satt igång. Så sätt igång.
Jag vred om nyckeln. Motorn startade. Kerstin sa: "Ettan sakta, och nu släpp kopplingen som om du smeker en katt." Jag släppte. Bilen ryckte till och dog.
Bra, sa hon. Att motorstopp inte är en olycka. Det är en början.
I två timmar körde vi runt i Frölunda. Hon ritade i sitt block, jag missade växlar och tutade vid en tom korsning. Inte en enda gång höjde hon rösten. Inte en enda gång grep hon tag i handtaget ovanför dörren.
Till slut sa hon: "Nästa vecka kör vi in till centrala Göteborg."
Då blev jag alldeles matt.
Det är inte aktuellt, sa jag.
Jodå, sa hon. Och innan du kliver ur, säg mig – vad straffar du dig själv för?
Jag åkte hem och sa inte ett ord till Anders. Jag låtsades att jag städat på lördagsmorgonen. Han visste nog ändå, för han hade sett överföringen till Kerstin på vårt konto.
Sedan kom fler lördagar. Centrum. Avenyn. Korsvägen. Nedfarten från Götatunneln vid Centralstationen. Kerstin ritade och sa: "Tro inte att andra bilister är klokare. De är bara inte rädda för att de inte vet vad de ska vara rädda för. Och du är rädd för att du vet."
Och det var i det ögonblicket jag insåg att hon inte lärde mig köra bil. Hon lärde mig att sluta vara rädd för det jag redan kunde.
I december klarade jag uppkörningen. På tredje försöket. Första gången misslyckades jag med manövreringen på området, andra gången i stan för att jag inte lämnade företräde vid en korsning på Linnégatan. Tredje gången körde jag som Kerstin lärt mig: långsamt, men inte rädd. Och jag klarade det.
Jag köpte en Fiat Tipo. Sex år gammal, silverfärgad, med hundraåttiotusen mil på mätaren. Den doftade vanilj, som den förra ägaren lämnat kvar i dörrfickan.
Första gången jag körde själv var till kyrkogården. Till mor. Hon dog för sex år sedan och jag hade alltid besökt henne med byten: spårvagn, sedan buss, sedan till fots genom skogen vid Torslanda. Den här gången parkerade jag vid grinden och satt kvar i tjugo minuter och tittade i backspegeln.
Sedan åkte jag hem och köpte en kaffe från automaten på bensinmacken. En dum liten kaffe för arton kronor. Men den smakade som ingen annan.
Anders sa ingenting. Först på kvällen bad han mig skjutsa honom till verkstaden för att hämta bilen. Hans Skoda hade stått där en vecka på grund av kamremmen. Han sa: "Nu är det din tur." Han satte sig på passagerarsätet, sköt tillbaka stolen och blundade.
Jag körde genom Göteborg i novemberregnet, och han sov. Inte en enda gång grep han tag i handtaget. Inte en enda gång sa han "se upp." Han litade helt enkelt på mig, för första gången på tjugo år. Och det betydde mer än alla lektioner tillsammans.
Till slut, hemma igen, lade han ett kuvert på bordet. Inuti fanns ett kontoutdrag med alla överföringar till Kerstin markerade i gult. Han sa: "Du har sagt åt mig förut att inte lägga mig i dina saker. Jag lägger mig inte i. Men jag vill att du ska veta att jag hade gett dig de pengarna utan att fråga. Och att jag är stolt över dig."
Sjuttiotusen kronor. Så mycket kostade rädslan mig. Kerstin tog knappt tretusen kronor för lektionerna. Det var inte kursen som var dyr. Det var tystnaden.
I morse körde jag grannen till rehabiliteringen på Sahlgrenska. Hon är åttio år och har brutit höften. Hela vägen upprepade hon: "Vad bra du kör, så lugnt." Och jag tänkte på Kerstin och hennes block med cirklarna.
Sedan körde jag hem till parkeringen vid huset, klev ur och kontrollerade att bilen låst sig. Jag tryckte på nyckeln tre gånger. Bara för säkerhets skull.
För rädslan försvinner inte. Den blir bara mindre. Och ibland, när den är riktigt liten, kan man stoppa ner den i dörrfickan tillsammans med vaniljdoften från den förra ägaren.
Till slut räknade jag efter: jag har kört själv i elva månader nu. Jag tankar varannan vecka. Jag har bytt två glödlampor och en kilrem. Mätaren har ökat med nio tusen mil.
Och vet ni vad? Jag har inte tjuvstannat en enda gång i en korsning. Det hände en gång på en parkering. Men bara för att jag tittade på en trut som stal pommes frites ur ett öppet fönster på en korvkiosk. Jag tappade fokus. Motorn dog. Det var allt.
Jag tror inte att jag längre kan vara rädd på det sättet som förut.
