Min son Anders gifte sig för fyra år sedan med Josefin, och jag har alltid försökt vara den där svärmor som inte lägger sig i. Men det är någonting med kalendern hennes som gör mig galen. Var artonde dag, ibland var tredje vecka, dyker det upp ett nytt jubileum: fyra år sedan första dejten på Vapiano vid Sergels torg, ett år sedan de flyttade ihop i Hökarängen, sex månader sedan hunden Bruno kom hem. Och varje gång kommer samma sms klockan sju på kvällen: "Glöm inte fira lite extra i morgon, det är ju en speciell dag för oss."
Jag är sextiotvå, pensionerad undersköterska, bor kvar i tvåan på Södermalm där jag och min man Bengt bodde i trettiofem år innan han gick bort. Pensionen räcker, men den räcker inte till blommor från Interflora var tredje vecka och presentkort på Åhléns i alla upptänkliga valörer. Jag räknade faktiskt efter i somras, satt vid köksbordet med kvittona i en hög och en kopp kallt kaffe: fyra tusen sjuhundra kronor på sju månader. Bara till Josefins påhittade högtider.
Det som gjorde mig extra trött var att Anders aldrig sa något. Han bara log det där ursäktande leendet och sa "du vet ju hur hon är, mamma, det är väl gulligt egentligen." Gulligt. Som om jag var någon sorts automat som skulle mata pengar in i hennes behov av att bli firad.
I augusti hände det som fick bägaren att rinna över. Josefin ringde en tisdag och sa att det var precis tre år sedan hon och Anders bytt lägenhetsnycklar, "ett litet men viktigt datum för oss, mamma Ingrid", och kunde jag inte fixa "något fint, du är ju så bra på sånt." Jag stod i hallen med telefonen och tittade på mina egna skor som stod risiga och urvuxna vid dörren, skor jag skjutit upp att köpa nya för att pengarna gått till presentkort.
Jag sa ingenting den kvällen. Men jag öppnade skrivbordslådan där jag har alla papper: pensionsbesked, kontoutdrag, och ett gammalt fotografi av Bengt och mig på bröllopsdagen 1988. Jag satt där till klockan elva och räknade om alltihop en gång till. Fyra tusen sjuhundra kronor sedan i januari. Elva påhittade jubileer. Noll frågor från Josefin om hur jag faktiskt hade råd.
Nästa morgon ringde jag Anders, inte Josefin. Jag sa att jag ville träffa dem båda på lördag, hemma hos mig, för kaffe. Han lät lättad, trodde säkert att jag skulle bjuda på tårta och säga något varmt om deras "roliga tradition."
På lördagen kom de klockan två. Josefin hade på sig en ny kappa jag inte sett förut, ljusrosa, säkert köpt för presentkortspengarna från förra veckan. Jag hällde upp kaffe i Bengts gamla koppar, de med guldrand, och lade fram en mapp på bordet. Inte en gåva. En mapp med alla kvitton, sorterade efter datum, och en enkel sammanställning jag skrivit för hand: summa, tillfälle, vad pengarna gått till.
"Jag ville visa er det här," sa jag och sköt mappen över bordet till Josefin. "Det är vad jag har lagt ut sedan nyår på era högtidsdagar. Jag är glad för er lycka. Men jag är pensionär, inte en bankomat."
Josefin bläddrade i pappren, och jag såg hennes käke spännas. Anders sa ingenting, satt bara och vred på kaffekoppen utan att dricka. Jag fortsatte, lugnt, utan att höja rösten: att jag från och med nu skulle fira två datum om året med dem, hennes och Anders bröllopsdag och julafton, precis som jag gjort med alla i familjen i fyrtio år. Inga hundmånader, inga nyckelbyten, inga Vapiano-jubileer.
Josefin sa att jag var "kall" och att "riktiga familjer firar varandra." Jag svarade att en riktig familj inte skickar räkning i sms-form till en pensionär var tredje vecka. Anders satt tyst länge, sedan sa han att han faktiskt tyckte det lät rimligt, att han själv tyckt det gått för långt men aldrig sagt det högt eftersom han inte velat bli osams med Josefin.
De gick strax efter tre. Josefin lämnade kaffet orört. Jag diskade kopparna för hand, med Bengts gamla diskborste, och la mappen tillbaka i lådan, bredvid fotografiet från 1988.
Det gick nästan ett år innan jag fick veta resten. Anders kom förbi i somras, utan Josefin, och berättade att hon faktiskt hade en Excel-fil på sin dator med alla "jubileer" inplanerade för hela släkten, inte bara mig, utan även hennes egen mamma och en faster i Västerås. Hennes mamma hade dragit sig ur redan för två år sedan utan att säga varför. Jag var bara den sista som fortfarande betalade. Sedan den där lördagen har jag fått exakt två sms om året från Josefin, och båda har kommit i rätt tid: till bröllopsdagen och till julafton.
