Stig vaknade alltid kvart i sex. Inte för att han behövde, kroppen bara gjorde det. En gammal överenskommelse med tiden. Frukosten stod framme klockan halv sju, nybryggt kaffe ur Perkolatorn som han haft i tjugotre år. Promenaden började prick åtta – fyrtio minuter, Hagaparkens norra slinga, förbi ekarna och den lilla dammen. Lunch tolv, en kvart med Dagens Nyheter, sedan middagsvila i fåtöljen.
Efter Elisabets död hade allt det där stramats åt, som en knut man drar hårdare istället för att lösa upp. Inte av sorg, inte egentligen. Utan för att schemat var det sista som höll honom kvar. Raderna i almanackan var ett räcke att hålla sig i.
I juni kom barnbarnet Linnea. Hon dök upp på trappan i Hässelby med en ryggsäck på ena axeln, håret i en slarvig knut, och en mjuk transportbur i handen. Ur buren kom ett lågt, pyttelitet gnäll.
– Morfar, det här är Korven, sa hon och drog blixtlåset. – Han är så himla snäll.
Stig tittade ner i öppningen. En tax. Lång, brun, med öron som någon hade virat för mycket sammet kring. Korven tittade upp. Inte rädd, inte ivrig – bara fullkomligt odramatisk.
– Vad är det här?
– En hund. Alltså en liten tax. Jag kunde inte lämna honom, det fanns ingen …
– Balkongen, sa Stig. – Han får bo på balkongen. Det är inte förhandlingsbart.
Linnea öppnade munnen. Stängde den. La huvudet på sned.
– Okej. Tills vidare, balkongen. Tills vidare.
Ingen lade märke till de två orden. Det var misstaget.
Korven visade sig vara en varelse med åsikter. Han nosade igenom hallen långsamt, metodiskt, som en kriminaltekniker. Sedan gick han in i vardagsrummet, luktade på mattan, soffbenet, hörnet vid elementet. Sist stannade han mitt på golvet, satte sig och betraktade Stig.
– Balkongen, sa Stig strängt.
Korven gäspade. Långsamt och njutningsfullt, med hela den långa taxmunnen. Stig tog ett steg framåt. Hunden reste sig, gick stillsamt bort till soffan och lade sig under den.
Stig stod mitt i sitt eget vardagsrum och stirrade på soffkanten. Fyrtio år som arbetsledare på verkstaden i Spånga. Han hade fått vuxna karlar att rätta in sig i ledet. Och nu det här.
Med tiden slutade Korven irritera honom. Han blev bara en del av rummet. Men han betraktade Stig. Jämt. Låg på trasmattan i köket med huvudet lätt på sned, som om han lyssnade på något som inte hördes.
En förmiddag satt Stig och läste om elpriserna. Han läste meningen högt, av gammal vana, då han och Elisabet brukade diskutera nyheterna:
– Det är ju skamligt.
Korven skällde till. Ett enda, kort skall. Stig sänkte tidningen.
– Håller du med?
Hunden tittade rakt på honom. Stig nickade.
– Precis. Skamligt, ja.
Det var deras första samtal.
En vecka senare stod han på Arken Zoo vid Bromma Blocks. Han tog säcken med det billiga fodret – exakt samma som Linnea haft med sig. La den i korgen. Såg sedan hyllan intill. Dyrfoder. ”För aktiva småhundar, med lamm”. Han vägde säcken i handen. Ställde tillbaka den. Tog den igen. Korven var ju faktiskt aktiv. Sprang runt hela dagarna. Han köpte den.
Hemma hällde han upp mat i skålen. Korven kom fram, nosade, och började äta direkt. Utan de där vanliga skeptiska varven. Stig stod lutad mot köksbänken och kände något underligt. Inte stolthet, inte glädje. Något enklare: att det var bra att hunden åt.
På onsdagen mötte han Arne i Hagaparken. Arne var drygt åttio, hade en käpp med silverhandtag och pratade alltid om vädret som om det var en personlig förolämpning.
– Stig! Är det din tax?
– Barnbarnets, sa Stig. – Hon hämtar honom på fredag.
Arne skakade sakta på huvudet.
– Du kommer att sakna honom.
– Jag saknar ingenting. Hemma blir det ordning igen.
Orden kom ut bestämda, men något i dem kändes skevt. Korven kom springande och tryckte nosen mot Stigs sko. Handen gled ner och klappade det mjuka örat. Hunden kisade.
Ordning. Tysta morgnar. Ren matta. Promenaden – fyrtio minuter ensam, samma slinga, utan en liten kropp som stannar vid varenda buske. Plötsligt såg han det framför sig, lägenheten i gryningen, stilla och tom. En frukost i ensamhet. En tidning som ingen kommenterade. En eftermiddag utan minsta anledning att gå ut. Tre år av ordning. Det var inte längre ordning. Det var tomhet.
Torsdagskvällen packade Linnea ryggsäcken i hallen. Korven satt bredvid och följde varje rörelse med stigande panik i blicken. Stig stod i dörröppningen till vardagsrummet.
– Lämna kvar hunden, sa han.
Linnea stannade med en tröja halvvägs ner i säcken.
– Va?
– Du hörde mig. Han stannar här. Jag tar hand om honom.
Tystnaden la sig som ett täcke. Sedan log Linnea långsamt, ett sådant leende som man ler när något äntligen faller på plats.
– Okej, morfar. Jag lämnar honom.
Korven skällde till, kort och definitivt, som en punkt i slutet av en mening.
Linnea åkte på fredagen. Stig bar ryggsäcken till bilen, fastän han egentligen inte orkade. De kramades vid trappuppgången, hårt.
– Ring mig, sa han.
– Det ska jag. Och du då.
– Jag ringer inte i onödan.
– Morfar. Ring.
Bilen svängde ut på vägen. Stig stod kvar en stund, kände den svala morgonluften mot kinderna. Gick sedan upp för trapporna.
I hallen väntade Korven.
Stig tog av sig skorna. Hängde jackan på galgen.
– Nu får vi klara oss här, du och jag, sa han.
Korven skällde igen, nöjd.
Ordningen fanns kvar. Upp klockan kvart i sex, frukost halv sju. Men promenaderna blev tre om dagen – en ny ordning, bara lite annorlunda. Tidningen lästes högt vid frukostbordet. Korven satt bredvid stolen och lyssnade, med huvudet lätt lutat åt höger, som om han verkligen förstod.
På kvällarna hoppade han upp i fåtöljen och lade sig över Stigs fötter, tung som en varm flodsten. Stig släckte lampan. Taxens andetag kom lugna, rytmiska. Han låg stilla i mörkret och lyssnade.
Tystnad.
Men inte tomhet. Det fanns en väldig skillnad, och den låg där i rummet, tung och mjuk som en sovande hund.
