Jag såg på hennes händer hur hon vred om sladden till vattenkokaren. Inte för att koka te. För att ha något att hålla i.
Jag stod kvar vid köksbordet med mobilen fortfarande framme. Skärmen visade överföringen till pappa. Hundraåttiotusen kronor. Allt som vi hade sparat till ungens rum, till vaggan, till de där första månaderna när Johanna skulle vara hemma.
— Säg det igen, sa hon.
Hennes röst lät inte arg. Den lät som när isen knakar under fötterna på en sjö i april.
— Pappa behövde hjälp med verkstan. Räntan hade gått upp, han låg efter med tre månader.
— Din pappa har en bilverkstad i Uppsala som gått med förlust i två år.
— Han skulle bli av med lokalen.
Johanna pekade på mobilen. Hennes finger darrade inte. Det var värre än gråt.
— Det där var vår buffert, Fredrik. Nittio procent av allt vi ägde.
— Jag vet.
— Vet du vad jag gjorde i morse?
Jag skakade på huvudet. Ute på innergården vid Kungsgatan brann en lampa i trappuppgången mittemot. Någon gick med en hund. Grannen med taxen som alltid skällde på barnvagnar.
— Jag stod på Försäkringskassans sajt och räknade ut min föräldrapenning. Den täcker sjuttioåtta procent av lönen. Med min lön blir det tjugotre tusen sjuhundra före skatt. Hyran på den här lägenheten är elva och ett halvt. Jag försökte få det att gå ihop. Och det gick inte, men jag tänkte att vi har ju bufferten. Den har vi ju.
Hon satte ner vattenkokaren på diskbänken. Locket satt löst.
— Så jag ringde barnmorskan och bokade om ultraljudet. För att spara tvåhundra kronor i patientavgift. Tvåhundra, Fredrik. Medan du satt på toa i förmiddags och tryckte iväg hundraåttiotusen.
Jag öppnade munnen. Stängde den igen.
Det som ingen förstår, som inte har en pappa som ringer och gråter i luren, är att det inte är pengar för mig. Det är skuld. Pappa var den som satt vid min säng på Akademiska sjukhuset när jag var tolv och de trodde att blindtarmen brustit. Han sov på en stol i tre nätter fast han hade en verkstad att sköta. Mamma stack när jag var fem. Det var han som lärde mig att pumpa cykeldäck, att binda en slips, att säga förlåt även när man har rätt.
Så när han ringde i tisdags och sade att leverantören ville ha betalt inom en vecka, annars åker alla däck på gatan, då hörde jag inte en vuxen man med dålig ekonomi. Jag hörde pappa tolv år tidigare, hes av sömnbrist, som vägrade lämna min sida.
— Han har sålt verkstan, sa Johanna.
Jag såg på henne.
— Jag ringde hans hyresvärd i morse. Jag vet inte varför. Jag ville fatta hur mycket som behövdes. Lokalen är uthyrd till en kedja. Han skrev på i förra veckan.
Rummet krympte. Jag kände lukten av hennes kaffe som stelnat i koppen sedan morgonen, och under den, svagt, spolarvätska från min jacka i hallen.
— Pappa skulle aldrig sälja.
— Läs din egen jävla mobil, sa hon. Titta på datumet för överföringen. Titta på vems konto.
Jag visste redan. Jag hade vetat hela tiden men inte velat se. Kontot var inte verkstadskontot. Det var hans privata. Han sade att det gick på samma sak, att leverantören ändå skulle ha betalt. Jag trodde på honom.
— Han har haft spelproblem i flera år, sa jag. Det visste jag inte då. Inte så illa.
Det lät patetiskt. Det var patetiskt.
Johanna satte sig vid köksbordet. Hon slog inte i bordet. Hon gjorde något värre. Hon rättade till min kaffekopp så att handtaget pekade åt samma håll som hennes. Som om hon städade. Som om jag redan var ett föremål som skulle ställas i ordning.
— Vad sade du till honom när han frågade? sa hon.
— Jag sade att vi inte hade några pengar. Att allt var bundet.
— Men så överförde du ändå.
— Jag kunde inte säga nej. Han lät så jävla rädd.
— För vad?
Jag svarade inte. För vad. För vad? Jag kände hur det ilade i tandköttet, som det gör precis innan man gråter.
— För att jag är så rädd att han ska sluta tycka om mig, sa jag.
Det var det ärligaste jag sagt på hela dagen. Johanna tittade på mig. Hon såg inte ut som den kvinna jag gift mig med. Hon såg ut som en person som fattar ett beslut.
Hon gick in i sovrummet. Jag hörde garderobsdörren. Galgar som slog i varandra. Sedan kom hon ut med den lilla väskan vi haft med på bröllopsresan till Visby.
— Jag åker till min syster i Sala.
— Nu? Klockan är elva.
— Ja. Nu.
Hon ställde väskan vid dörren, bredvid mina leriga vinterkängor. Jag stod kvar.
— Jag tar bara det jag behöver, sa hon. Resten hämtar jag i helgen.
— Johanna. Vi kan prata om det här.
— Har du något att säga?
Jag svalde. Det sved i halsen efter tre cigg på balkongen samma eftermiddag, när jag redan visste vad jag tänkte göra men inte vågade låta bli.
— Jag kan be honom om en avbetalningsplan. Jag kan…
— Han sålde sin verkstad. Han har antagligen inga skulder längre. Han behövde inte dina pengar, Fredrik. Han ville ha dem. Och du gav dem.
Hon tog sin jacka. Hon tog bilnycklarna. Min bil. Vår bil. Hon tvekade inte.
— Vet du varför jag inte gråter? sa hon.
Jag skakade på huvudet.
— För jag har gråtit klart. Grät hela förra veckan när jag misstänkte att något var fel. Såg att du satt uppe om nätterna och stirrade på bankappen. Trodde att du var otrogen. Tänk, jag hoppades nästan att det var en annan kvinna. Det skulle vara lättare att förlåta.
Hon öppnade dörren. Kallras slog mot mina bara fötter.
— Jag kommer att kräva tillbaka hälften. Hundra och åttio tusen, minus nittio. Hälften av allt vi äger. Du kan meddela din pappa att det är hans spel som betalar din advokat.
Hon drog igen dörren. Det lät inte hårt. Ett mjukt klick. Jag hörde hissen utanför, sedan tystnad.
Jag gick ut i köket. Kaffet i hennes kopp var inte stelnat. Det var varmt. Hon hade aldrig druckit av det. Jag hällde ut det i vasken och såg hur det rann ner tills det inte fanns någonting kvar.
Fyra dagar senare ringde pappa.
— Tjänare, grabben! Vi kanske ska ta en bärs snart? Fira att gamle farsan inte längre är skyldig nån.
Han lät nästan pigg. Jag satt i den tomma lägenheten. Johanna hade hämtat resten i helgen. Hennes syster hade kört.
— Jag vill ha tillbaka pengarna.
Tyst.
— Nittio tusen nu. Sedan resten. Jag behöver dem.
— Va?
— Jag behöver dem för att betala min del av skilsmässan. För advokaten. För att Johanna inte ska behöva stå ensam med ungen.
Han skrattade till, kort och hård.
— Du skojar. Skilsmässa?
— Jag är skyldig henne etthundratio tusen kronor. Hälften av det jag gav dig.
— Men jag trodde att… Du sade ju att ni inte hade några pengar. Jag trodde att du ordnat ett lån.
Jag blundade.
— Jag tog av barnrummet, pappa. Allt vi sparat till ungen.
Det knastrade i luren. Han andades genom dörren till balkongen, kanske. Kanske genom fem våningar av värdelösa ursäkter.
— Ja, men… det är inte så lätt nu. Jag har precis fått ordning på allt.
— Du fick hundraåttiotusen för fyra dagar sedan.
— Det är borta. Du vet hur det är.
Nej. Jag visste inte. Jag trodde att jag visste. Jag trodde att jag hjälpte en fattig far med en hederlig skuld. Men han hade aldrig haft en skuld. Det var jag som var skulden. Avlad, uppfostrad, och nu indriven.
— Då kommer jag att berätta för alla, sa jag.
— För vem?
— För din syster. För gubbarna i stan. För kunderna du haft. För alla som tror att du sålt verkstan för att gå i pension.
Det blev tyst i andra änden. Sedan:
— Du kan inte göra så mot din egen far.
— Johanna kan inte stå ensam med min unge. Men det gör hon. För att jag inte kunde säga nej till dig. Så jag har råd att göra exakt det här.
Jag lade på. Det var första gången jag lade på före honom.
Sedan gjorde jag det enda rätta. Jag tog fram bankappen. Jag hade fortfarande kvar kontot med de sista nittiotusen som Johanna inte rört. Tjugoåtta dagar kvar till hyran. Jag förde över allt till henne. Allt.
I meddelandet skrev jag bara datumet. Datumet för förlossningen. Datumet som vi fått på rutinultraljudet innan jag förstörde allt.
Hon skickade inget svar. Men jag såg att hon öppnat meddelandet klockan 02.14. Jag satt i vardagsrummet i mörkret och såg telefonens sken blekna. Ute på innergården började grannens tax skälla. Någon gick förbi med en barnvagn.
Jag reste mig inte. Jag tänkte inte. Jag tittade bara på skärmen tills den slocknade.
