Volvon hoppade till som en stött gris. Hostan högg i bröstet, foten tryckte pedalen i botten, och mörkret framför vindrutan exploderade i en duns. Magnus hann inte tänka. Händerna slet ratten åt sidan, bromsarna skrek, bilen sladdade över gruset och stannade med nosen pekande mot en tall.
Han satt kvar. Andnöden gick inte att stoppa. Bröstkorgen var en bälg som inte fick luft. Räkna till fyra. Hålla andan. Räkna till sju. Inget hjälpte.
Utanför hördes ingenting. Själva frånvaron av ljud fick honom att svettas. Han öppnade dörren, föll nästan ut, drog sig upp med hjälp av dörrkarmen och lyssnade. Vägen bakom honom var tom. Framifrån kom inget. Bara en trana ropade någonstans över myren.
I gräset låg en ficklampa. Han tog upp den, tryckte på knappen, ljuset fladdrade över vägkanten. Där, i buskarna, rörde sig något.
En flicka. Hon låg hopkurad som en katt, benen utslängda åt olika håll. Skor med gräs och lera. En cykel låg slängd längre bort, framhjulet snurrade fortfarande, ett varv i taget. Magnus kände hjärtat rusa. Han sjönk ner på knä, fumlade efter mobilen i fickan. Fick upp den, tappade den, tog upp den igen. Fingrarna lydde inte.
Då kände han dem. De två armbanden. Träet var varmt och fuktigt av svett. Det svarta och det mörkbruna. Han blev stående med armbanden i handen och mobilen mot örat.
Nu måste han tänka. Men tankarna gled undan.
För två dygn sedan hade han kört samma väg, fast åt andra hållet. Diagnosen kom i mars: småcellig lungcancer. Läkaren i Umeå sa rakt på sak: sex månader, kanske åtta. Magnus satt i sitt kök i Östersund, såg ut över Storsjön och rörde i kallt kaffe. Snickeriet? Han hade inte sålt än. Han hade ju hoppats.
En gammal kollega från bygget pratade om en kvinna i skogen norr om Hammerdal. Inte en läkare. En som såg saker. — Hon tar inga pengar, men du får vad du förtjänar — sa kollegan och tittade bort.
Magnus skrattade. Sedan hostade blod. Efter det åkte han.
Vägen till stugan var knappt en väg. Gräset slog mot underredet, stenar skrapade. Han stannade vid en glänta, gick till fots. Stugan satt som en gammal jordkällare, taket täckt av gräs och mossa. Dörren hängde snett. En svart katt satt på trappan och slickade tassen.
Han knackade. Ingenting. Han tryckte ner handtaget. Dörren gled upp utan ett ljud. Inuti var det så mörkt att han inte såg något alls.
— Hallå? — sa han.
En röst svarade. Inte gammal, inte ung. Mitt emellan. Som en spricka i trä.
— Du luktar döden — sa häxan.
Hon satt vid ett bord. På bordet stod en mugg med lingon. Han såg bara konturerna, men kattens ögon lyste gröna som två lysande knappar.
— Jag har cancer — sa Magnus. — Lungcancer.
— Det vet jag.
— Jag har pengar. Jag kan betala.
— Pengar? — hon fnös. Ljudet påminde om en tändsticka mot plånet. — Liv köps inte med pengar. Men du kan ta ett.
Hon sköt fram två armband över bordet. Ett svart, ett mörkbrunt. Träet var polerat och varmt, som om det nyss legat i solen.
— Det svarta sätter du på den vars liv du tar. Det bruna på dig själv. Liv för liv, andetag för andetag.
Magnus såg på armbanden. De låg där som två ormar.
— Och om jag inte hittar någon?
— Du har tre dygn. Sedan är det för sent.
Han ville fråga mer. Men inget mer sades. Katten hoppade upp på bordet och lade sig över armbanden, som om den vaktade dem.
När han gick hörde han häxan säga något till katten. Han uppfattade bara sista ordet: — Prosten.
Nu satt han på huk bredvid flickan. Hennes handled var tunn, huden sval. Pulsen slog, svagt men jämnt. Hon andades ytligt, som en fågel. Magnus kände efter sitt eget bröst. Elden fanns där, ruvade. Strax skulle hostan komma igen. Kanske om en minut. Kanske om en timme.
Han tänkte på instruktionen. Svart på offret. Brunt på honom. Han kunde göra det. Flickan var medvetslös. Ingen visste. Han skulle bli frisk. Men han såg hennes smutsiga skor, det spruckna mobilskalet på marken, cykelhjulet som äntligen stannat. Han såg sitt eget ansikte reflekteras i cykelns ekrar. Han fingrade på armbanden. Det svarta kändes tyngre än det bruna.
Han satt en lång stund och lyssnade på tranan. Sedan tog han det bruna armbandet och trädde det över flickans handled. Det gled på lätt, som om det var gjort för henne. Sedan höll han det svarta i handen. Tummen följde snidningen. Han förde det mot sin egen handled. Tvekade. Mötte flickans ansikte. Hon rörde på läpparna, som om hon ville säga något.
— Förlåt — sa Magnus.
Han satte det svarta på sig själv.
Det small till i bröstet. En smärta så våldsam att han inte kunde skrika. Han föll framåt över henne, ner i gräset. Svetten brände i pannan. Han tyckte att flickans ögon öppnades. Eller var det inbillning?
Sedan svartnade allt.
Han öppnade ögonen. Taket var vitt. Lysröret brummade. En slang satt i armen. Han försökte röra sig, men kroppen var som bly.
— Du är vaken — sa en röst.
Där satt hon. Häxan. Fast nu såg hon ut som en vanlig gumma i stickad kofta. På stolen bredvid henne satt katten och tvättade öronen med tassen.
— Är jag död? — frågade Magnus.
— Dummer — sa häxan. — Du gav bort livet. Då får du ett tillbaka.
— Flickan?
— Hon ligger två rum bort. Hennes mamma sitter hos henne.
Magnus blundade. Ögonen sved. När han öppnade dem igen var häxan borta. Katten kastade sig ut genom fönstret just som en sjuksköterska kom in.
— Vad är det där? — sa sköterskan.
— Inget — sa Magnus. — Bara en katt.
Han låg kvar. Hostan kom inte. Bröstet var stilla. Han lade handen på bröstkorgen. Ingen eld. Bara huden och revbenen.
En vecka senare stod Magnus på busshållplatsen i Östersund. Han höll en mapp under armen. Kvittot från banken låg i fickan.
Han sålde bilen för 340 000 kronor. Han gick till banken, fyllde i överföringen, skrev in flickans personnummer som han fått från socialkontoret. Han lade till en rad i meddelandet: «För din framtid.» Han skrev inte sitt namn.
Sedan tog han bussen till Hammerdal. Han gick längs grusvägen tills han hittade den gula träkåken med studsmatta på gräsmattan. En cykel stod lutad mot staketet. Den nya, med blå sadel. Han stannade. Köksfönstret stod öppet. Någon spelade radio där inne.
Han stoppade kvittot i ett kuvert. Kuvertet var vitt och slätt. Han skrev inget utanpå. Han gick fram till brevlådan, lyfte på locket, lade kuvertet ovanpå reklamen. Sedan vände han och gick därifrån. Han såg sig inte om.
Han hörde hur dörren öppnades bakom honom. En kvinna ropade: — Ursäkta?
Magnus fortsatte. Skorna knarrade i gruset. När han gick mot busshållplatsen såg han en gammal kvinna sitta på en stubbe vid vägkanten. Bredvid henne satt den svarta katten. Hon vinkade inte. Hon bara satt där, med händerna i knäet. Magnus gick förbi. Katten följde honom med ögonen, men rörde sig inte. Sedan var han framme vid hållplatsen.
Han tog upp busskortet ur fickan. 17 kronor kvar. Lagom till nästa avgång.
