Dorothea knackade inte. Hon vred om nyckeln hon burit i en kedja runt halsen i sju år och gick in i verkstaden som om den fortfarande var hennes.
— Mamma, jag bestämmer här nu — sa Markus, utan att lyfta blicken från fakturan han höll i handen. — Pappa skrev över allt på mig. Hos notarien, svart på vitt.
Utanför verkstaden på Ringvägen duggregnade det, och från grannhuset drev doften av stekt lök in genom springorna — någon lagade lunch klockan halv två en vardag, som om tiden fortfarande gick som vanligt för andra människor. För Dorothea hade den slutat rinna för tre veckor sedan, dagen de begravde Rickard.
Bilverkstaden i Skarpnäck, två billyftar och en kompressor som hostade som en gammal rökare — det var allt maken lämnat efter sig. Trettiotvå års äktenskap, varav tjugotvå på samma adress, med samma taxikund som kom en gång i månaden för oljebyte och alltid frågade om fru Dorothea hade bakat sin äppelpaj igen.
— Svart på vitt — upprepade Dorothea. — Och vet du vem som betalade hyran för lokalen medan din pappa låg på Södersjukhuset efter hjärtinfarkten? Jag. Av min lärarpension. Åttahundra kronor i månaden i fyra månader, för att inte förlora kontraktet.
Markus lade ifrån sig fakturan. Han var trettioett år och hade samma rynkor kring ögonen som sin far fått när han blev arg.
— Det var din plikt som hustru. Jag har mina plikter som ägare nu. Kunder, skatteverket, leasingavtal på lyften. Jag har inte råd med sentimentalitet.
— Sentimentalitet — upprepade hon lågt, mest för sig själv.
Hon gick utan ett ord till, med sig tog hon bara en mugg med texten "Sveriges bästa mekaniker" — en present hon själv köpt till Rickard på hans femtioårsdag.
***
Det hela började egentligen två veckor tidigare, hos notarien vid Medborgarplatsen. Testamentet var kort: verkstaden, utrustningen, två tjänstebilar — allt till sonen. Dorothea fick lägenheten i Bagarmossen där de bott, och ett sparkonto vars belopp krympt till elvatusen kronor efter att begravningen betalats.
Notarien, herr Lindqvist, en man i sextioårsåldern med gråsprängd mustasch, hade tittat på henne med sådan medkänsla att hon tvingats vända sig mot fönstret.
— Fru Dorothea, ni har rätt till er laglott — hade han sagt tyst då. — Även om testamentet bortser från det.
— Jag tänker inte processa mot min egen son — hade hon svarat.
Nu, tre veckor senare, satt hon i köket i Bagarmossen med kallnat te och kom ihåg de orden. På bordet låg en tidning från två dagar tillbaka, uppslagen på annonssidorna. Grannen på nedervåningen, fru Barbro, hade knackat på på morgonen och frågat om Dorothea behövde sällskap — hon hade hört genom väggen hur någon skrikit i verkstaden en vecka tidigare, när Markus slängde ut faderns gamla verktyg till skroten.
— Han slängde pappas slipmaskin. Den han haft i tjugo år — sa Dorothea till fru Barbro, utan att själv veta varför hon berättade det.
— Vad gör du nu, Dorothea?
Hon svarade inte genast. Hon reste sig, diskade Rickards mugg och ställde den på hyllan bredvid bröllopsfotot.
***
Svärdottern, Cecilia, kom ensam, oanmäld, en fredagseftermiddag. Hon hade fortfarande sjuksköterskerocken från jobbet på sig — hon arbetade på vårdcentralen i Farsta och hade uppenbarligen kommit direkt från passet.
— Markus vet inte att jag är här — sa hon och satte sig vid köksbordet utan att ta av sig jackan. — Han är rädd att du ska stämma honom. Han pratade med juristen om leasingavtalet, och den juristen berättade om laglotten, och nu är Markus livrädd.
— Jag tänker inte stämma någon.
— Jag vet det. Men det vet inte han. — Cecilia lekte med väskremmen. — Mamma, han slängde alla de där verktygen för att han är rädd. Inte för att han inte bryr sig. Han tror bara att om allt förblir som förut betyder det att han inte äger det på riktigt.
Dorothea hällde upp te åt henne, trots att Cecilia inte bett om det.
— Och vad vill du, Cecilia?
— Att det inte ska sluta som det brukar sluta i såna familjer. Att barnen inte ska vara främlingar för sin farmor om fem år.
Den meningen blev hängande i luften längre än den borde.
***
Den avgörande scenen utspelade sig varken i verkstaden eller i Bagarmossen, utan i väntrummet hos notarien vid Medborgarplatsen, tio dagar senare.
Dorothea kom ensam, tiden var bokad till klockan tolv. När herr Lindqvist öppnade dörren till sitt kontor satt Markus redan där inne — svettig, med en mapp dokument i knät, fortfarande i arbetsoverallen han tydligen tagit på sig direkt från verkstaden.
— Stämmer mamma mig? — frågade han innan någon hunnit sätta sig.
— Nej. — Dorothea ställde ifrån sig väskan på en stol. — Jag har kommit för att skriva under att jag avstår min laglott.
Markus teg. Notarien sträckte sig efter dokumentmappen, men Dorothea höjde handen.
— Innan jag gör det vill jag att du hör en sak. Din pappa skrev över verkstaden på dig för att han trodde du skulle driva den bättre än jag. Det var hans val och jag respekterar det. Men det du gjorde en vecka efter begravningen — slängde hans verktyg till skroten som om de inte betydde något — det var ditt val. Inte hans.
— Mamma, jag…
— Jag är inte klar. — Rösten hennes var stadig. — Kontot som blev kvar efter din pappa, elvatusen kronor, ska gå till renovering av lägenheten. Inte till verkstaden. Jag ger dig inte en enda krona till leasingavtalet du bad mig om genom Cecilia förra veckan. Det som är mitt förblir mitt. Det som är ditt förblir ditt. Jag avstår min laglott för att jag inte vill föra krig om gammalt järnskrot. Men vänta dig inte att jag ska finansiera dina beslut nu.
Hon skrev under dokumentet med pennan notarien räckte henne. Handen darrade inte.
Markus satt med sänkt huvud, dokumentmappen låg fortfarande oöppnad i knät.
— Jag ville bara att det skulle vara mitt — sa han lågt. — Att ingen skulle tala om för mig hur jag ska driva verkstaden.
— Nu är den din. Helt och hållet. — Dorothea reste sig och knäppte kappan. — Och därför är det du som betalar för allt som hör till den nu. Inklusive misstagen.
***
Hon lämnade kontoret först. Utanför hade regnet upphört, gatorna kring Medborgarplatsen glänste av vatten, och en fyra gick just förbi på spårvägsspåren och skramlade som en gammal dieselmotor.
Cecilia ringde på kvällen.
— Markus grät i bilen — sa hon. — Första gången sedan begravningen.
Dorothea satt då vid köksbordet, framför sig låg en offert från ett byggföretag — kostnadsförslag för nya fönster i Bagarmossen, tjugosextusen kronor, sex veckors leveranstid.
— Säg till honom att jag bakar äppelpaj på söndag — svarade hon. — Om han vill komma står dörren öppen. Men verkstaden är hans ensak nu.
Hon lade ifrån sig telefonen och återgick till offerten. Utanför fönstret skällde grannens tax, familjen Anderssons hund från bottenvåningen, på brevbäraren precis som varje dag vid den här tiden — precis som om ingenting hade förändrats.
