Regnet drog in från Öresund precis när Jonas låste verkstaden. Han hann knappt få upp verktygsväskan i bilen innan himlen öppnade sig. Ovanför porten hängde en lampa som blinkat i tre veckor, och under den stod grannen Rut och bråkade med sin tax som vägrade gå ut i blötan. Jonas höjde handen mot henne och kände hur vattnet letade sig in vid kragen. I dörrfickan låg en halväten kanelbulle från i morse.
Han skulle egentligen lämna en ritning till en kund på Möllan, men kunden skickade sms och bad om en timme. Så Jonas satte sig på en bänk i Slottsparken med termosen halvvägs ur ryggsäcken. Parken luktade våta boklöv och diesel från en sightseeingbuss. Han hällde upp kaffe, tog en klunk, och då kom tre ungar springande genom gruset.
De var identiska. Gula regnjackor, blöta stövlar, håret i samma pannband. En av dem stannade tvärs framför honom, pekade på hans vänstra arm och sa rakt på sak:
– Du har samma kompass som mamma!
Jonas tappade termosen. Kaffet rann ut över bänken. Han bara satt där med öppen mun.
– Va? fick han fram.
Den mittersta flickan pekade igen.
– Kompassen. Mamma har en likadan. Fast på axeln.
Hon tog ett steg närmare. Regnet hade avtagit, solen bröt fram, och i det ljuset såg Jonas deras ansikten tydligt. Den ena flickan hade grå ögon. Exakt sådana ögon som han mindes från en natt i Uppsala åtta år tidigare. Han visste inte varför, men han kunde inte slita sig.
Just då kom en kvinna i grå vindjacka springande. Hon grep tag i flickorna.
– Förlåt, sa hon, andfådd. De borde inte prata med främlingar.
– Vänta, sa Jonas. Jag vill bara veta vad deras mamma heter.
Kvinnan tvekade. Regnet började igen, ett tunt duggregn.
– Fru Westberg kommer att bli arg, mumlade hon.
Och så tryckte hon in flickorna i en svart Volvo XC90 som stod med motorn igång på hörnet.
Jonas stod kvar. Termosen låg på marken. En av flickorna, den med grå ögon, vände sig om och viftade mot honom genom bakrutan.
Den kvällen kunde han inte äta. Oskar, nio år, sov hemma hos sin mamma, så lägenheten var tom. Jonas öppnade datorn och sökte på Elin Westberg. Hon dök upp direkt. Foton från galor. En intervju i Dagens Industri. Tre identiska flickor i en trädgård. Ingen pappa. I ett foto från ett välgörenhetsevent bar hon en rygglös klänning, och på vänster axel syntes samma trasiga kompass.
Han hällde ut kallt kaffe i vasken. Åtta år. Alva, Ylva och Juni. Det kunde inte vara någon slump.
Dagen efter körde han till Västra Hamnen. Westberg Transport låg på tolfte våningen i ett kontorshus med utsikt över Turning Torso. Jonas hade på sig sina bästa jeans och en ren skjorta, men händerna var fulla av små märken från sandpapper. Vakten vid receptionen såg på hans stålhätteskor.
– Du står inte på listan, sa han.
– Nej, sa Jonas. Men jag ska träffa fru Westberg.
Vakten höjde en hand.
– Hon är i möte.
Jonas ställde en liten träfigur på disken. Ett snidat kompassros i björk, med en tunn spricka över mitten.
– Säg att hon kan behålla den.
Vakten tittade på figuren, sedan på Jonas. Något i hans ton fick honom att lyfta luren. Tio minuter senare öppnades hissdörren, och där stod hon. Blond, grå kostym, håret i en stram knut. Hennes händer var pressade mot varandra.
– Vem är du? sa hon.
– Jonas Eklund. Snickaren med den trasiga kompassen.
Hon tog ett kort andetag, hejdade sig själv och vände mot en sidodörr.
– Kom med här.
I konferensrummet luktade det ny kaffebryggare och luftkonditionering. Elin ställde sig vid fönstret med ryggen mot honom. När hon vände sig om såg hon inte arg ut. Snarare osäker.
– Jag vet, sa hon. Flickorna berättade om parken.
– Då vet du varför jag är här.
– Du kan inte bara kliva in i deras liv.
– Det är inte ditt beslut längre. De är mina.
Den meningen hängde kvar i rummet. Elin gick fram till bordet, öppnade en mapp och drog fram ett papper.
– Jag kan ge dig hundra femtio tusen kronor. För att du ska dra dig ur.
Jonas tog inte papperet. Han tittade på henne tills hon sänkte handen.
– Jag har aldrig haft så mycket på ett konto, sa han. Men jag vill inte ha dina pengar. Jag vill veta varför du raderade mig.
Hon lade papperet i mappen igen. Berättade om fadern som dog, om bolaget som höll på att kollapsa, om hur en graviditet med trillingar utan en man skulle ha blivit ett matsår i pressen. Hon trodde att hon skyddade dem. För varje år blev lögnen tyngre.
Jonas stod fortfarande med armarna i kors.
– Jag behöver ingen dom. Jag behöver en början.
– På lördag, sa hon efter en lång stund. Hemma hos oss. Utan pressen.
– Jag gör inga scener, Elin. Jag bara dök upp i en historia där jag varit bortskuren.
På lördagen körde han till Limhamn i sin gamla Saab. Huset var vitt, två våningar, med stora fönster mot havet. Flickorna stod redan på trappan. De vinkade som om de känt honom jämt.
– Du är han med kompassen! ropade Ylva.
Han satt på knä i hallen och visade tatueringen. De tre flickorna kom närmare. Alva, den med grå ögon, rörde vid hans arm med ett finger.
– Mamma sa att du är snickare. Kan du laga en trähäst?
– Jag kan laga nästan allt av trä, sa Jonas.
– Kan du bygga en koja? frågade Juni.
– Ja. En med stege.
Elin stod en bit bort med en kopp kaffe. Hon såg annorlunda ut hemma. Inte vd. En mamma med en fläck av mjöl på ärmen.
När han skulle gå sa Ylva:
– Kommer du nästa lördag? Vi ska äta pannkakor.
Jonas såg på Elin. Hon sänkte hakan en millimeter.
– Jag tar med Oskar, sa han.
Tre veckor senare sålde han sin Husqvarna 701. Motorcykeln han byggt upp från en rosthög under sex år. Han fick åttifyra tusen kronor. Samma dag öppnade han tre bankkonton i flickornas namn. Tjugoåtta tusen på varje.
Han tog med sig utskrifterna till Elins kontor och lade dem på bordet i samma konferensrum.
– Vad är det här? frågade hon.
– Mitt bidrag.
Hon läste siffrorna. Tittade upp.
– Du sålde din hoj.
– Den var ändå för gammal.
– Du skulle inte behöva…
– Jo, sa han. Du erbjöd mig hundra femtio tusen för att hålla mig borta. Jag vill inte ha dem. Jag vill att mina döttrar ska veta att deras pappa gav det han hade.
Hon höll i utskrifterna med bägge händerna. Ett kvitto föll till golvet. Hon plockade inte upp det.
– Jag har ansökt om faderskap hos Skatteverket, sa Jonas. Du får ett brev inom några veckor.
Sedan gick han.
På kvällen körde Elin till hans gamla verkstad på Bergsgatan. Dörren var låst. På glaset satt en papperslapp med silvertejp: *Stängt. Ny adress kommer.* Adressen stod inte. Grannen Rut kom ut med sin tax.
– Söker du Jonas? Han flyttade för en vecka sen.
– Vart?
– Något om Augustenborg.
Elin stod kvar under den blinkande lampan. Hon hade mappen i handen. Duggregnet lade sig över hennes kostym. Efter en minut satte hon sig i bilen och satt där med tända vindrutetorkare.
Tre dagar senare ringde hennes telefon. Okänt nummer.
– Det är Jonas. Jag har fått en lägenhet i Augustenborg. Oskar trivs.
Hon sa inget på ett par sekunder.
– Jag tänker inte försvinna, fortsatte han. Inte den här gången.
– Jonas, jag försökte faktiskt…
– Jag vet, sa han.
Och lade på.
Ett halvår senare hittade han en skrynklig kvittens i botten på den gamla verktygslådan. Den var daterad två månader innan mötet i parken. Under den låg ett betalningsbevis: hyran för verkstaden på Bergsgatan var betald för tre månader i förskott, tretton tusen femhundra kronor. Betalare: Westberg Transport AB.
Jonas slätade ut papperet på fönsterbrädan. Utanför sparkade Oskar och tre flickor i gula regnjackor boll på gården. Han lade kvittensarna i skrivbordslådan, tog fram ett stycke valnötsträ och började rita en koja.
