Det var något med Måns som gjorde att man höll andan. Inte för att han var vacker – han var en grå, överviktig krabat med hängande mage som nästan släpade i golvet när han masade sig fram. Kinderna putade ut så att ögonen såg ut som två svarta knappnålar i en deg. Han hade en min av ständigt missnöje, som om hela världen luktade illa. De andra två katterna i lägenheten, Siri och Lotta, höll sig på sin kant. De hade lärt sig att Måns kunde fräsa till och riva utan förvarning. Inte ens matte och hennes sambo Oskar vågade störa honom när han låg utbredd i soffan. Måns var, om sanningen skulle fram, en riktig liten tyrann.
Elin jobbade natt på Sahlgrenska och kom hem med tunga steg i gryningen. Hon hade fått för sig att Måns var sjuklig, att hans dåliga humör berodde på något inre som måste pysslas om. Så hon lagade särskild mat åt honom – gravad lax med dill, handskalade räkor från fiskbilen vid Feskekörka, ibland en bit ångad torskrygg. Oskar tittade på uppläggningen och suckade. ”Fyratusen kronor i månaden på en katt. Han äter bättre än jag.”
Elin svarade att Måns behövde extra omsorg, att han var känslig. Det var inte helt sant, men hon ville tro det. Måns däremot såg bara ut att växa – på bredden. Kinderna svällde, magen putade, och han orkade knappt hoppa upp i fåtöljen längre. Siri och Lotta fnös åt honom bakom ryggen. En morgon när Måns vaknade på sin favoritplats i hallen, stod en svart, mager katt bredvid honom. Den var lika hög som han, men smal som en skugga. Huvudet var spetsigt, öronen satt som på en fladdermus, och ögonen var två stora, svarta grottor. Måns morrade dovt.
”Vem är du?” fräste han.
”Jag är Natt”, sa den svarta katten. Rösten lät som prasslet av torra löv. ”Och jag har kommit för att visa dig något.”
Måns skulle just säga att han inte tänkte röra sig ur fläcken, men Natt grep tag i hans nackskinn med en kraft som inte borde finnas i en så tunn kropp. Innan Måns visste ordet av hade han släpats upp på en stol, vidare till fönsterbänken, och trycktes med nosen mot det tunna myggnätet. Utanför syntes Göteborgs takåsar, spårvagnarnas blå blixtar borta vid Järntorget, och långt bort älvens gråa vatten. Dofterna trängde in – våt asfalt, nybakat bröd från kaféet på hörnet, en skvätt diesel, och något vilt som inte hade med människor att göra.
”Har du någonsin varit där ute?” viskade Natt. Det var inte en fråga.
Måns försökte svara att han visst kunde, om han bara ville, men så mindes han att han inte ens tog sig upp på fönsterblecket utan hjälp. Natt fortsatte: ”Din anfader var en väldig sabeltandad katt som hette Moritz. Han var fruktad från kust till kust. Och du? Du kan inte ens lyfta dig själv.”
Måns kände hur hettan spred sig i bröstet. ”Här finns ingen plats att springa på!” fräste han. ”Lägenheten är för liten!”
Natt flinade och visade ett par rader spetsiga tänder. ”Friheten finns inte där ute”, sa han. ”Den finns här.” Han rörde vid Måns panna med en klo. Sedan slet han upp myggnätet med en enda svepande rörelse. Måns hörde ett vinande ljud, och så omslöts han av något varmt och kallt på samma gång. De föll. Nej, de flög. Rakt över Linnégatans lönnar, förbi Masthuggskyrkans silhuett, ut över hamnen. Vinden pressade Måns päls bakåt, han kände sina tassar spretande i tomma luften, och något bubblande steg upp i honom – ett skratt, ett jubel. Men det varade inte.
Natt svepte ner mellan bakgårdarna, till ställen där katter slogs om en möglig brödbit. Han lät Måns se en katt som blivit påkörd av en spårvagn, fortfarande varm, med en skock människor som inte stannade. Han visade hur någon slängde ut en säck där små, pipande kattungar kämpade för att andas. Måns vrålade rakt ut i vinden, men ljudet svaldes av natten. När de kom tillbaka till lägenheten var det ljust ute. Måns kröp ihop i ett hörn. Han ville inte äta. Han ville inte röra sig. Siri och Lotta kom försiktigt fram och nosade på honom.
”Han luktar annorlunda”, sa Siri.
”Han luktar rädd”, sa Lotta.
Samma natt kom Natt igen. Och nästa natt. Tre nätter i rad flög de ut genom det trasiga nätet. Måns såg allt det som han aldrig hade kunnat föreställa sig, och på den tredje natten, efter att han återvänt, sjönk han ihop mitt på golvet och bara stirrade. Han fick inte ner en enda torr kula. Han drack bara vatten och satt med ryggen mot väggen. På fjärde dagen åt han lite grann, och då vågade Siri och Lotta nästan hoppas. Men Måns var tyst. Det enda han gjorde var att vänta på kvällen.
När Elin och Oskar sjönk ner i soffan framför tv:n den kvällen, hände något som inte hade hänt på fem år. Måns hoppade upp, trots att det tog emot, och lade sig tvärs över deras knän. Framdelen på Oskar, bakdelen på Elin. Oskar satt som förstenad med fjärrkontrollen i handen. ”Vad är det som händer?” viskade Elin och drog efter andan. Oskar strök försiktigt, med bara fingertopparna, längs Måns rygg. Och inuti Måns började något brumma – ett lågt, skakande ljud som spred sig ända ut i svansen. Elin började gråta tyst. Oskar fattade ingenting, men klappade på.
Måns gick ner i vikt snabbt. Elin försökte truga i honom laxbitarna och räkorna, men Måns tog dem i munnen, bar bort dem och lade dem framför Oskars tallrik vid frukosten. Först trodde Oskar att katten bara spydde upp maten, men så såg han att Måns satt bredvid och såg stint på honom. Det var en gåva. Oskar rörde vid den kalla laxen och sa: ”Tack, Måns.” Då blinkade Måns långsamt och gick därifrån. Han började istället äta den vanliga torrfoderblandningen, som Siri och Lotta redan åt. Och plötsligt kunde Elin lägga undan nästan femtusen kronor i månaden.
Måns jagade de andra katterna genom rummen, och när han fångade dem, slickade han dem bakom öronen. Siri och Lotta låtsades bli arga, men kurrade ihop sig bredvid honom på nätterna. En kväll satt Måns på fönsterbrädan och såg ut mot den mörka gatan. Han tänkte på Natt, och på vad han skulle säga om de sågs igen. Han skulle förklara att frihet inte är att flyga. Frihet är att komma hem. Att ha någon som rör vid ens päls och menar det. Men Natt kom inte tillbaka.
***
Det gick nästan ett år. En dag när Elin städade ur den gamla källarboden, hittade hon en svartvit bild bakom en låda med julsaker. Den föreställde en mörk katt som satt på just den fönsterbrädan, i just den här lägenheten. På baksidan stod det med bläck: ”Natt, juli 1987”. Elin mindes sin mormors berättelser om en svart katt som alltid försvann när något var på väg att förändras. Hon bar upp fotot till lägenheten och visade för Siri och Lotta. De nosade på ramen, men kände ingen. Måns däremot kom fram, puffade till fotot med huvudet, och lade sig sedan raklång på Oskars fötter.
