Linn satt tyst i passagerarsätet medan Erik svängde av från motorvägen vid Grenna. Himlen var tung och grå, och bilen skakade på den gropiga grusvägen mot fritidshuset. I baksätet, inlindad i en gammal yllefilt, låg Sigge och tryckte. Han jamade inte ens längre. Han bara drog ihop sig till en trång cirkel varje gång bilen krängde till.
– Du kunde väl kört lite försiktigare, sa Linn. Det är ju nerförsbacke hela vägen.
– Vägen är som den är, svarade Erik utan att flytta blicken från vindrutan.
Hans händer var stela på ratten, knogarna vitnade. Inte av ilska – av brådska. Hela helgen hade varit sån. Han ville dit fort, han ville hem fort. Som om själva stugan bara var ett stopp på vägen till något annat.
Stugan luktade instängt och blött ylle när de klev in. Regn hade slagit in under förstukvisten och lämnat mörka fläckar på trägolvet. Erik gick direkt ut på baksidan för att kolla förrådet, fast det egentligen inte fanns något att kolla. Linn bar in Sigge, bredde ut filten över den slitna rottingfåtöljen och satte fram en skål med vatten. Katten drack lite, nosade på tröskeln och försvann sedan ner under bron med en långsam, försiktig rörelse.
– Han vänjer sig, sa Linn till sig själv. Det är bara en helg.
På eftermiddagen klarnade himlen något. Linn hängde ut en disktrasa på linan mellan två björkar och hörde ett lätt skratt från grannstugan intill. Tomt nummer åtta. Den hade stått tom större delen av förra sommaren, men nu stod en glasveranda på glänt och från skorstenen ringlade en tunn strimma rök. Hon tänkte inte mer på det då.
Erik var märklig hela dagen. Kort i tonen, tittade på mobilen oftare än nödvändigt, gick ut till bilen två gånger utan att hämta något. Linn lade märke till allt – hon hade lärt sig registrera detaljer under de tolv år de varit gifta – men hon frågade inget. Inte än. Först skulle hon samla tillräckligt många små bitar för att de skulle bilda en hel bild.
Vid femtiden sa Erik att de behövde åka hem.
– Redan? Vi kom ju för tre timmar sen.
– Jag har ett möte imorgon bitti. Glömde säga.
Mötet. Imorgon var söndag. Erik hade aldrig möten på söndagar. Linn packade ihop sina saker utan ett ord, gick ut på förstukvisten och ropade på Sigge. Inget svar. Bara vinden i björkarna och det avlägsna porlandet från Vättern. Hon gick runt knuten, tittade under bron, bakom vedboden – katten var borta.
– Han kommer inte, sa hon.
– Då får han väl stanna. Vi hämtar honom nästa helg.
Linn blev stående vid bildörren. Erik startade motorn och satt med handen på växelspaken, fingret trummade otåligt mot plasten. Det var inte kylan som fick henne att rysa. Det var något med sättet han sa “vi” på – som om ordet redan höll på att tappa sin betydelse.
***
De första kilometerna sa de ingenting. Linn lutade pannan mot sidorutan och såg raderna av granar glida förbi. Mobilen vibrerade i hennes jackficka. Hon tog upp den, låtsades kolla vädret, men egentligen öppnade hon kartan och zoomade in på området runt stugan. Tomt nummer åtta låg precis intill. Så nära att man kunde höra steg på gruset. Så nära att man kunde höra ett skratt.
– Tror du han klarar sig? frågade hon. Katten alltså.
– Klart han gör. Det finns ju andra sommargäster. Nån matar honom.
Linn bet ihop. Sigge var en innekatt. Han hade aldrig varit ute längre än en kvart på balkongen. Erik visste det lika bra som hon. Men han var redan långt borta i tanken, det syntes på hans avslappnade axlar, på hur han körde lite fortare nu när stugan försvunnit ur backspegeln.
Hon mindes plötsligt morgonen, när Erik hade hämtat kaffe på bensinmacken och gett henne en mugg medan han själv höll i två – en latte och en bryggkaffe. Hon hade frågat varför han köpte två, och han hade sagt att den ena var till henne om hon ville ha mer. Logiskt, men fel. Han drack aldrig latte.
Småsaker. De betydde ingenting var för sig. Tillsammans bildade de ett mönster.
Kvällen därhemma gick Erik och lade sig tidigt. Linn blev sittande vid köksbordet med en kall tekopp och en bunt gamla papper från stugan. Hon hade tagit fram dem ur pärmen i hallen medan Erik borstade tänderna. Försäkringsbrev, kvitton från byggvaruhuset, en handskriven lista på grannar från när hela samfälligheten hade bytt vattenpump för tre år sen. Under “Tomt 8” stod ett namn: Rebecca. Inget efternamn, bara Rebecca. Och under det, med Eriks handstil, ett telefonnummer som Linn inte kände igen.
Hon skrev av numret i mobilen, snyggt och diskret, som om det bara var en påminnelse om att boka tandläkartid. Sedan stängde hon pärmen och ställde tillbaka den på sin plats, exakt som den stått.
***
På torsdagen kom Erik hem från jobbet och sa att han tänkte åka till stugan på lördag. Ensam. Hämta Sigge.
– Jag kan följa med, sa Linn. Jag har inget planerat.
– Nej, det är onödigt. Jag fixar det. Du kan ta det lugnt här hemma.
Hon sa ja. Alldeles för snabbt, alldeles för lätt. Erik hejdade sig ett ögonblick, som om han hade väntat sig motstånd. Sedan ryckte han på axlarna och gick mot duschen.
När badrumsdörren stängdes tog Linn fram mobilen och ringde numret hon sparat. Ingen svarade. Men en halvtimme senare plingade det till med ett sms: “Hej, såg att du ringt? Vem är det?”
Hon skrev tillbaka: “Ursäkta, fel nummer. Letade efter nån som sålde en båtplats vid Vättern.”
Ett snabbt svar: “Aha, nej tyvärr! Men grannen kanske har en. Bor precis vid sjön.”
Linn log. Inte av glädje. Av den sortens lugn som kommer när misstankar äntligen får bekräftelse. Hon släckte skärmen och gick ut i köket. Sigges tomma filt låg fortfarande hopknölad på balkongen. Hon hade inte tvättat den. Det luktade fortfarande svagt av katt från den, och av något annat – bensin från bilen, kanske. Doften av en hemresa som aldrig blev av.
***
Erik kom tillbaka från stugan på lördagskvällen. Ensam.
– Katten var borta, sa han och hängde av sig jackan. Helt försvunnen. Han har väl stuckit till nån granne.
– Jaså, sa Linn. Vilken granne då?
– Vet inte. Nån av dom. Jag var inte där så länge.
Linn nickade sakta. Hon sa inget mer den kvällen. Hon lagade lax och potatis, hällde upp ett glas vin till Erik, frågade om vägen hade varit lerig. Det var den. Hela grusvägen var uppblött efter regnet.
Och ändå var Eriks skor rena. Inte en fläck. Inte ett gruskorn i sulans mönster.
Medan han åt skickade Linn ett sms till Karin, den äldre kvinnan som bodde på tomt nummer tre året runt. De hade bytt nummer för flera år sen, ifall något hände med stugan. “Hej Karin! Har du möjligtvis sett Sigge? Min man säger att han försvann förra helgen.”
Svaret kom efter tio minuter.
“Hej Linn! Jo, Sigge är här. Han bor mest hos Rebecca nu. Han går över staketet varje dag. Så söt den lilla kissen är! Hon tar hand om honom jättefint.”
Linn läste meddelandet två gånger. Hon kände hur fingertopparna blev kalla, sedan hettade de upp igen. Hon stängde mobilen, lade den med skärmen nedåt på bordet och tittade på Erik, som just skulle ta sista tuggan av potatisen.
– Du vet vem som matar Sigge, eller hur, sa hon. Inte som en fråga. Som ett konstaterande.
Eriks gaffel stannade halvvägs till munnen. Den lilla biten lax föll tillbaka på tallriken med ett mjukt ljud.
– Vad menar du?
– Rebecca. Tomt åtta. Hon matar honom varje dag.
Det blev tyst. Så tyst att kylskåpets brummande plötsligt lät som ett vrål. Erik satte ner gaffeln, torkade sig om munnen med servetten, men han sa inget. Inte på en lång stund.
– Det är inte som du tror, fick han till slut ur sig.
– Vad tror jag?
– Att det är… jag menar, hon är bara…
– Din älskarinna? Ordet är inte så svårt.
Han såg på henne. Ögonen var inte längre självsäkra. De var rädda, inte för henne, utan för att bli avslöjade. Som en människa som repeterat en lögn men glömt bort replikerna.
– Hur länge? frågade Linn.
– Jag… i våras. Hon hyrde stugan i april och…
– Och du lämnade katten där för att slippa åka med mig. För att jag inte skulle se.
Han protesterade inte. Han satt bara där, med händerna platt mot bordet, och andades tungt. Linn reste sig, plockade bort tallrikarna, diskade dem noga och ställde in dem i torkstället. Hennes rörelser var lugna och precisa. Varje tallrik, varje bestick – allt på sin plats.
När köket var skinande rent gick hon in i sovrummet och låste dörren. Inte för att gråta. För att sova. För första gången på flera månader sov hon djupt, utan att vakna en enda gång.
***
Tidigt nästa morgon satte hon sig i bilen och körde ensam till stugan. Ångan från Vättern låg tjock över vägen, och gruset knastrade under däcken när hon svängde in på den lilla skogsvägen. Hon parkerade utanför tomten, gick ut och ställde sig vid staketet mellan tomt sju och tomt åtta.
Sigge satt på förstukvisten hos Rebecca. Han såg ut att må utmärkt – pälsen glänste, öronen spetsade, svansen låg lojt ringlad runt tassarna. Han fick syn på Linn och reste sig långsamt, sträckte på ryggen och kom fram till staketet med långsamma, värdiga steg. Precis som om ingenting hade hänt.
Rebecca öppnade dörren. Hon kom ut på förstukvisten i morgonrock, kaffekopp i handen, och log automatiskt tills hon såg vem som stod på andra sidan staketet. Leendet slocknade så snabbt att det nästan hördes.
Linn sa inget. Hon böjde sig ner, lyfte upp Sigge, tryckte honom mot bröstet och kände hur han började spinna. Ett lågt, mullrande ljud mot hennes nyckelben. Hon bar honom till bilen, lade ner honom i transportburen på passagerarsätet och körde därifrån utan att se sig om.
***
Fem dagar senare hade hon allt klart. Hon hade pratat med en jurist i Jönköping, upprättat en bodelningshandling, öppnat ett eget konto på en ny bank och skrivit under ett hyreskontrakt på en lägenhet tre kilometer från sitt jobb. Allt utan att Erik visste något. Han trodde att luften hade klarnat. Han trodde att hennes tystnad var förlåtelse.
På fredagen kom han hem till en hall fylld av flyttkartonger. Sigge satt på sin nya bädd i köket – en mjuk rund korg med kanter höga nog att luta huvudet mot. Katten såg på Erik med en blick som sa allt: jag vet, du vet, och vi är klara här.
Linn räckte över ett färdigifyllt papper.
– Det här är ansökan om äktenskapsskillnad, sa hon. Jag behöver bara din namnteckning.
Erik tog emot pappret, men han läste det inte. Han stod bara där i hallen medan dörren bakom honom stod öppen, och kalluft från trapphuset drog in över golvet.
– Du kan inte bara… började han.
– Jo, sa Linn. Det kan jag.
Han skrev under. Utan ett ord till, utan fler bortförklaringar. Kanske förstod han att det inte fanns något kvar att förklara. Kanske var han bara för trött. Linn brydde sig inte om vilket. Hon lade pappret i ett kuvert, klistrade igen det och gick ut för att posta det samma kväll.
Tio dagar senare flyttade hon in i lägenheten vid Munksjön. Den var mindre än huset, men fönstren var stora, och varje morgon föll solljuset in över köksbordet i en bred, varm rektangel. Sigge lade sig alltid mitt i den. Linn köpte en ny filt till honom – en tjock, grå stickad sak från secondhand. Den gamla lät hon ligga kvar i stugan, på verandan, där regnet kunde ta den.
Erik skickade ett meddelande efter fjorton dagar. Bara en rad: “Jag tänker på dig.”
Linn läste det medan Sigge låg på rygg i solfläcken och sträckte ut tassarna mot taket. Hon raderade meddelandet utan att svara. Sedan öppnade hon balkongdörren, släppte in doften av syren från gården nedanför och satte sig på golvet bredvid katten.
– Nu stannar vi här, sa hon. Du och jag.
Sigge blinkade långsamt, rullade över på sidan och somnade om med huvudet tryckt mot hennes knä.
