Det var fem minuter kvar till klockan två. Jag satt på köksstolen med telefonluren i knät och stirrade på apparatens gula plastskal. Utanför fönstret ven den iskalla marsvinden genom balkongdörrens springor, men jag kände ingen kyla. Fingrarna var lätt fuktiga mot luren. Jag hade väntat på det här ögonblicket sedan vi skildes åt.
Elina. Hon var telefonist vid räddningscentralen på Södermalm. Vi hade träffats en enda gång – en tisdagskväll för tre veckor sedan på konditoriet Vete-Katten. Hennes kompis Josefin hade bjudit ut mig, egentligen för att träffa en annan tjej, men den tjejen dök aldrig upp. Istället satt Elina där i båset närmast fönstret, med en kopp kallnat te och blicken mot regnet utanför. Jag minns att hon vände sig om precis när jag skulle gå, och log. Inte ett artigt leende, utan ett sånt där leende som får en att tappa andan.
Och nu satt jag här. Klockan var två minuter i två och jag visste att hon var ensam i kommunikationsrummet. Nattpasset var alltid lugnt, hade hon berättat. Bara någon enstaka fyllerist som ringde fel, eller en pensionär som skulle kolla så numret till trygghetsjouren fortfarande fungerade.
Telefonen skrek till.
Jag högg luren innan första signalen tonat ut. Lade handen över mikrofonen och väste fram ett "ja".
"Elias? Skriv upp."
Hennes röst var låg, spänd, som om någon kunde höra henne genom de ljudisolerade väggarna på centralen.
Jag fick fram pennan. Hon läste siffrorna två gånger – långsamt, metodiskt, som en kodpratare från signalspaningen. Ett direktnummer. Helt utan växel.
"Du fattar va?" fortsatte hon. "Det här numret finns inte i några register. Det är bara för teknikerna. Om du ringer dit och någon annan än jag svarar – lägg på direkt. Säg inget. Låtsas att du ringt fel."
Jag nickade mot det mörka köksfönstret.
"Jag fattar."
"Elias… Jag menar allvar. Min chef, Benke, han är helt galen på sånt här. Hans syrra jobbar på Telia och han är livrädd för läckor. Får han reda på att jag gett ut det här numret är jag rökt. Inte bara sparkad, utan anmäld. För tjänstefel, eller sabotage, eller vad fan han nu kan hitta på."
"Jag ska inte säga ett ord. Inte till nån."
Det blev tyst i luren. Jag hörde hennes andetag – snabba, grunda. Längre bort i rummet surrade en server.
"Egentligen borde jag inte göra det här", sa hon, nästan för sig själv.
"Men du gör det ändå."
"Ja. Jag gör det ändå."
—
Tre veckor tidigare hade jag aldrig hört talas om Elina Morell. Jag var tjugofem, pluggade sista året på Handelshögskolan och jobbade extra som vaktmästare på en skola i Vasastan. Flickvänner var något som andra killar hade. Jag hade väl haft några försök, men det rann alltid ut i sanden. För bökigt. För stökigt. För mycket krav och känslor.
Men Elina var annorlunda.
Första gången jag såg henne på konditoriet, med regnet piskande mot fönsterrutan, såg hon ut som någon som klivit rakt ut ur en gammal svartvit film. Mörkt pageklippt hår, markerade kindben, och ögon som verkade skifta färg beroende på ljuset. Hon hade en grön stickad tröja som var lite för stor, och runt halsen bar hon ett silverhalsband med ett ankare.
Jag bjöd på en kardemummabulle. Hon skrattade åt något jag sa, ett skratt som studsade mellan väggarna i det lilla konditoriet och fick tanten vid bordet intill att titta upp från sin damtidning.
"Du är ju helt knäpp, Elias", sa hon.
Och jag tänkte: ja. Helt knäpp. Redan.
—
Efter konditoriet följdes vi åt längs Kungsgatan. Hon bodde tydligen i närheten av Hornstull, men när vi närmade oss tunnelbanan stannade hon tvärt och sa att hon skulle gå sista biten själv.
"Jag vill inte att nån ser oss", sa hon.
Det stack till i mig. "Är jag nån sorts pinsamhet, eller?"
"Nej, nej, inte alls." Hon drog efter andan. "Det är… komplicerat. Jag är inte helt singel."
Det borde ha varit varningsklockor. Jag borde ha tackat för mig, vänt om och gått hem. Istället stod jag kvar.
"Inte helt singel?"
"Det är min chef. Benjamin – Benke. Vi har… en grej. Eller, han tror att vi har en grej."
"Har ni det?"
"Nej. Jag vill inte. Men han är inte typen som tar ett nej."
Jag såg på henne. Det var något i hennes sätt att hålla armarna, korsade över bröstet, som om hon frös trots att det var minst tolv grader ute.
"Du kan väl sluta?"
"Han är min chef. Han har kontakter. Han skulle krossa mig."
"Är du rädd för honom?"
Hon svarade inte. Istället tog hon ett steg närmare och tryckte sin panna mot min axel, bara en sekund. Sedan vände hon sig om och försvann ner mot T-Centralen.
Jag stod kvar tills hon var utom synhåll.
—
Veckorna som följde var ett enda långt telefonsamtal.
Jag ringde varje kväll på hennes vanliga jobbnummer, men kom nästan aldrig fram. Ibland svarade en kollega med hes röst och sa att Elina var upptagen. Ibland kopplades jag till fel avdelning och fick prata med en förvirrad receptionist på brandförsvaret. En gång fick jag tag i henne i tre minuter – hon hann viska att hon saknade mig innan någon kom in i rummet och hon var tvungen att lägga på.
Sedan kom natten då hon gav mig direktnumret.
Från den dagen var det som att en dörr öppnats. Varje natt, så fort klockan passerade två, ringde jag. Hon svarade alltid, viskande, medan servrarna brummade i bakgrunden och nattpersonalen sov halvt i sina stolar. Vi pratade om allt. Hennes barndom i Sundsvall, mina föräldrar som flyttat till Spanien, drömmen om att resa till Island, rädslan för att fastna i ett jobb man hatar. Timmarna flög förbi. Ofta somnade jag med luren tryckt mot örat, hennes andetag som ett eko i mörkret.
En natt sa hon:
"Elias, jag vill träffa dig igen. På riktigt."
"Jag med. När?"
"Lördag. Benke är bortrest över helgen, någon konferens i Göteborg. Jag kan smita."
Vi bestämde träff vid Skogskyrkogårdens tunnelbanestation – långt från Söder, långt från hennes jobb. Jag kom en halvtimme för tidigt, stod och stampade i snömodden med en bukett tulpaner i näven. Det var mulet, grått, nån enstaka flinga singlade ner.
Hon kom från andra sidan perrongen, insvept i en svart duffel som var knäppt ända upp till hakan. När hon fick syn på mig log hon – samma leende som första gången, det där som fick mig att tappa andan.
"Hej, främling", sa hon.
"Hej, Elina."
Vi gick genom skogspartierna, förbi de gamla gravarna. Där fanns nästan inga människor. Det var tyst, stilla. Vi pratade inte så mycket. Ibland grep hon min hand, snabbt, för att sedan släppa den igen. Som om någon såg oss.
Till slut stannade hon vid en bänk under en stor gran.
"Det är något jag måste berätta", sa hon.
Hela jag stelnade till. Jag hade vetat att det skulle komma – ingen människa kan leva så här, med hemliga nummer och smygmöten, utan att det brister nånstans.
"Benke har börjat fatta. Jag vet inte hur, men han anar nåt. I förrgår kom han in på mitt skift, mitt i natten, sa att han bara skulle hämta några papper. Han stannade i en timme. Bara satt där och tittade på mig."
"Gjorde han nåt?"
"Nej. Han bara satt där. Leende."
Jag såg på hennes ansikte. Hon var blek, och under ögonen fanns mörka ringar som jag inte sett förut.
"Elina… det här är ju inte okej. Du måste anmäla honom."
"Till vem? Hans bror sitter i kommunfullmäktige. Han har pluggat med chefen för Arbetsmiljöverket. Jag är en vanlig telefonist med timanställning."
"Du kan inte fortsätta så här."
"Nej." Hon drog ett djupt andetag. "Det är därför jag ville träffa dig ikväll. Jag slutar. Jag har bestämt mig."
Jag bara gapade. "Slutar?"
"Jag har sökt ett annat jobb. På Stadsmissionen. Mycket sämre betalt, skitiga tider, men… inget Benke. Jag ska lämna in min uppsägning på måndag."
"Men då kommer han ju explodera."
"Jag vet. Och jag tror att han kommer lägga skulden på dig."
"På mig?"
"Han har sett mina samtalslistor. Han vet att jag har haft privata samtal nattetid. Han har inte bevis än – men om han bestämmer sig för att gräva, så hittar han ditt nummer. Elias, jag vet inte vad han kan göra med den informationen."
Det var då jag såg rörelsen bortom hennes axel.
En man kom gående på grusgången. Lång, mörk rock, händerna i fickorna. Han gick med bestämda steg, som om han visste vart han skulle. Jag hade aldrig sett honom förut, men jag kände igen beskrivningen. Kortklippt hår, breda axlar, ett leende som inte nådde ögonen.
"Han är här", sa jag.
Elina vände sig om. Hennes rygg stelnade till.
Benke stannade ungefär fem meter ifrån oss. Han stod där, lätt framåtlutad, och såg på mig med något som liknade road förundran.
"Jaså", sa han. Rösten var mjuk, nästan släpig. "Så det är du som är Elias. Elina har inte nämnt mig för dig, eller hur? Hon är så diskret, vår lilla Elina."
"Hur hittade du oss?" frågade Elina. Hennes röst var tunn.
"GPS:en i tjänstetelefonen. Du borde verkligen stänga av den när du smiter iväg på hemliga dejter." Benke log och spottade i gruset. "Men oroa dig inte. Jag är inte arg. Bara… nyfiken. Vad tänker du, Elina? Att du kan dumpa mig för en student? En vaktmästare?"
Jag reste mig. "Hon har aldrig varit med dig. Du har bara inbillat dig."
Benke såg på mig. Leendet försvann inte, men det stelnade.
"Var försiktig, grabben. Jag kan göra livet väldigt jobbigt för dig."
"Gör ditt värsta."
Benke tog ett steg närmare. Jag kände Elinas hand mot min arm, en varning. Men jag stod kvar.
"Du", sa Benke, lågt, "har använt ett hemligt tjänstenummer för privata samtal. Jag har loggarna. Jag kan ringa polisen nu, så är du misstänkt för dataintrång före midnatt. Hur tror du det ser ut för Handelsstudenten som söker jobb i vår?"
Jag svarade inte. Det enda jag hörde var min egen puls.
Men då tog Elina ett steg fram, ställde sig mellan oss.
"Då får du anmäla mig också, Benke. För jag gav honom numret. Frivilligt. Och jag har sparat varenda sms du skickat mig. Varenda inspelning av nattliga besök. Om du rör Elias, skickar jag rubbet till både tidningarna och facket. Vi får se vem som sitter säkert efter det."
Tystnaden som följde var öronbedövande. Benke stirrade på henne. Jag såg hans käkar spännas, leendet bli till en tunn, ilsken linje. Sedan skakade han på huvudet, långsamt.
"Du är ju fan sjuk i huvudet, Elina."
"Kanske det." Hennes röst darrade, men hon vek inte undan. "Men jag är färdig med dig nu. Helt färdig."
Benke stod kvar en lång stund. Sedan, utan ett ord till, vände han sig om och gick tillbaka samma väg han kommit. Hans steg ekade mellan trädstammarna tills de till slut dog bort.
Elina sjönk ner på bänken. Hela hon skakade. Jag satte mig bredvid, drog henne intill mig.
"Du sa ju att du inte hade några bevis", viskade jag.
"Jag ljög."
Vi satt där medan skymningen föll över Skogskyrkogården, två frusna, skrämda människor som just vunnit något, men ännu inte förstod vad.
—
Tre dagar senare ringde Elina från en ny telefon.
"Jag sa upp mig i morse. Benke var inte där – han har tagit tjänstledigt, tydligen. De sa att han skulle vara borta länge."
"Vad tänker du göra nu?"
Hon tvekade. "Jag tänkte att… om du fortfarande vill… så kanske vi kan ta en fika. Utan hemliga nummer. Utan att gömma oss."
Jag log mot telefonen.
"Vete-Katten? Samma bord?"
"Okej."
"Jag bjuder på en kardemummabulle."
Hennes skratt, det där som fick tanten att titta upp, flödade genom luren. Och den här gången behövde jag inte viska.
