Jag jobbar som kassörska på ICA Maxi i Upplands Väsby, har gjort det i elva år, och man lär sig läsa folk medan man drar deras varor över scannern. Den där kvällen i mars var det snöslask ute och nästan tomt i butiken – bara en pensionär som köpte kattmat och sedan hon.
Hon hette Birgitta, det vet jag för att hon alltid handlade med sitt Coop-kort fast hon stod i vår kö, av gammal vana kanske. Runt sjuttio år, alltid samma gröna dunjacka. Den kvällen köpte hon en butterdegstårta, kaffe, och ett paket ljus i födelsedagsfärger. Jag frågade om hon skulle fira något, mest för att fylla tystnaden medan kortläsaren laddade.
– Min son fyller fyrtiofem på lördag, sa hon. Han bor kvar hemma hos mig.
Det var inget konstigt med det i sig. Men något i rösten fick mig att titta upp från scannern.
Hennes son, Mattias, hade flyttat tillbaka till lägenheten i Väsby för sex år sedan, efter en skilsmässa, sa hon, "bara för en tid". Han jobbade extra på ett lager i Rosersberg, sporadiskt, och resten av tiden satt han vid datorn i sitt gamla pojkrum. Birgitta lagade mat åt honom, tvättade hans kläder, betalade halva hyran ur sin pension eftersom han "hade det tufft just nu". Det hade pågått i sex år.
Jag hörde mer av historien i omgångar, för hon kom och handlade ungefär varannan vecka och pratade alltid lite med mig medan hon packade sina påsar. En gång berättade hon att Mattias hade sagt åt henne att sluta lägga sig i hans liv, att hon "manipulerade honom med skuldkänslor" bara för att hon frågade om han sökt några jobb den veckan. En annan gång sa hon att han hade tagit hennes bil till Arlanda utan att fråga och kommit tillbaka två dagar senare utan förklaring.
Jag är ingen som lägger mig i kunders privatliv. Men jag minns att jag tänkte, medan jag stod där och vägde hennes bananer: den kvinnan betalar och betalar, och ingen frågar henne hur hon mår.
Så kom lördagen. Jag var inte där, jag hade ledigt, men Birgitta berättade allt för mig veckan efter, i detalj, som om hon behövde säga det högt för någon som inte kände henne för väl.
Hon hade dukat i vardagsrummet på Bredablicksvägen, satt fram tårtan med fyrtiofem ljus, väntat till klockan åtta. Mattias kom hem klockan halv elva, med ölandedräkt, och när han såg bordet sa han bara: "Jag har redan ätit med kompisarna." Han gick och la sig. Tårtan stod kvar till söndag morgon, och då åt han en bit av den stående vid kylskåpet, utan ett ord om festen.
Birgitta satt hela natten i köket. Hon berättade för mig att hon då, för första gången på sex år, öppnade sin gamla pärm med papper – den med lägenhetskontraktet, kontoutdragen, allt.
Hon räknade. Sex år, halva hyran varje månad, det blev ungefär 168 000 kronor. Plus mat, plus de gånger hon lånat honom pengar till räkningar som "han skulle betala tillbaka".
Måndagen därpå kom hon in i butiken på förmiddagen, ovanlig tid för henne. Hon köpte inget den gången. Hon stod bara vid mitt kassaband med en brun kuvert i handen och frågade om jag visste var Konsumentverkets närmaste kontor låg, eller om jag kände en jurist som tog "vanliga människors ärenden, inte de dyra".
Jag skrev ner adressen till juristbyrån på Stora Gatan, den som en av mina kollegor hade anlitat vid sin skilsmässa. Birgitta nickade, stoppade lappen i kuvertet tillsammans med, som hon sa, "alla papper jag har på honom", och gick.
Tre veckor senare kom hon tillbaka och berättade resten, medan jag packade hennes mjölk och ägg. Hon hade gått till juristen. Det visade sig att lägenhetskontraktet stod i hennes namn, aldrig i Mattias, trots att han bott där i sex år och kallat den "sin" i alla samtal med sina kompisar. Juristen hjälpte henne skriva en formell uppsägning av inneboendeavtalet, med tre månaders varsel enligt hyreslagen, och satte upp ett enkelt skuldebrev för de 168 000 kronorna hon kunde välja att driva in eller inte.
Hon valde att inte kräva pengarna. Men uppsägningen skickade hon, rekommenderat brev, till lägenhetens egen brevlåda så att det fanns ett kvitto på datumet.
Jag var i butiken den dagen hon berättade hur Mattias reagerade. Han hade ropat att hon "kastade ut sin egen son som ett skräp", att han skulle "berätta för alla släktingar vilken mamma hon var". Birgitta hade, enligt vad hon sa till mig, bara lagt papperet på köksbordet, tagit sin kaffekopp och gått ut på balkongen. Hon stod där tills han slutade skrika.
Han flyttade ut sex veckor senare, till ett andrahandsrum i Sollentuna som hans kompis ordnat. Han har inte hört av sig sedan, sa Birgitta senast jag såg henne, i somras.
Igår var hon i butiken igen. Köpte en enda butterdegstårta, av samma sort som den där lördagen, fast mindre. Jag frågade skämtsamt om det var någon som fyllde år.
– Nej, sa hon. Jag firar bara att jag fick lägenheten för mig själv.
Hon la korten i sin egen plånbok, inte det gamla Coop-kortet från förut utan ett nytt bankkort hon skaffat i vintras, sa hon, "eget konto, inga fler delade utgifter". Jag scannade tårtan, hon betalade, och innan hon gick sa hon att hon skulle plantera om sina pelargoner på balkongen samma eftermiddag – den balkongen där hon stått den där kvällen och väntat ut skriket.
Det jag fick veta för några veckor sedan, av en granne till Birgitta som handlar hos oss, var att Mattias hade ringt sin mamma i augusti och bett om pengar till hyran i Sollentuna. Birgitta hade svarat att skuldebrevet på 168 000 kronor fortfarande låg hos juristen, olöst, och att han var välkommen att börja betala av den innan han bad om mer. Han har inte ringt igen sedan dess, enligt grannen.
