Jag heter Bea och bor i Rosengård, i ett höghus från sjuttiotalet på Ramels väg. För två år sedan, i november, hämtade jag en katthona från Djurens Vänner i Malmö. Rödbrun, senig, med ett flikigt öra — troligen från något bråk innan de fångade in henne. Veterinären sa direkt: steriliserad för länge sedan, förmodligen redan innan hon hamnade i fångvård, och oåterkalleligt ofruktsam. Jag kallade henne Rimpan, för hon var liten och sprang alltid någonstans.
Jag visste att hon aldrig skulle få egna ungar. Och ärligt talat — det spelade ingen roll för mig. Jag skulle inte avla på henne, jag räknade inte med något. Jag ville bara att hon skulle ha en varm plats vid radiatorn och en skål som aldrig blev tom.
I två år var Rimpan en helt vanlig katt. Hon sov i mammas gamla kofta, som jag lämnat på fåtöljen eftersom hon vant sig vid den. På kvällarna satt hon i fönstret och tittade på skyltarna vid ICA på andra sidan gatan. Inget märkvärdigt. Ända fram till tisdagen.
Det var runt två på natten. Jag var vaken — låg och kollade på en serie i telefonen, för jag hade tidigt pass nästa morgon på vårdcentralen där jag jobbar som receptionist. Jag hörde katthålet i balkongdörren öppnas, det som grannen under, Rune, satte in mot en sexpack och löftet att jag skulle hjälpa honom med deklarationen. Rimpan kom in från sina rundor på trappan och i källaren, dit dörren aldrig verkar gå att hålla stängd.
Hon gick tyst, helt annorlunda än vanligt. Utan det där tassandet som alltid väckte hela trappuppgången vid sextiden på morgonen. I munnen bar hon på något litet. Hon gick rakt fram till mig, till sängen, och lade det på täcket, precis vid mitt ben.
En kattunge. Rent bokstavligen en näve päls, kanske tre veckor gammal, alldeles blöt och skakande, ögonen knappt öppna. Var hon hittat honom har jag ingen aning om. Kanske i en kartong bakom soprummet, kanske i källaren, dit folk ibland lämnar ungar för att "någon annan tar hand om dem". Jag vet inte hur länge han legat där ensam.
Rimpan satte sig bredvid, skakade av sig fukten och började tvätta honom, som om hon gjort det hela livet. Hon kastade en blick åt mitt håll bara ett ögonblick och fortsatte sedan slicka. Inget jamande, inget drama. Hon bar bara med sig en uppgift att utföra och tog itu med den, som om hon räknade med att jag skulle hjälpa till.
Jag lindade in kattungen i en handduk, den blårandiga som hängde i badrummet, och värmde lite kattmjölk som jag hade kvar i skåpet sedan en tidigare fostervård. Jag matade honom med spruta varannan timme hela natten. Rimpan lämnade honom aldrig, hon lade sig intill så att han kunde värma sig mot hennes päls, trots att hon själv aldrig fött en enda kattunge.
På morgonen ringde jag till stiftelsen som samarbetar med vårt katthem, för att fråga om de kunde ta emot lillen eller ge råd om utfodringen. Kvinnan på stiftelsen, Margit, frågade mig rätt ut: "Och vad tänker du själv göra?" Jag behövde inte fundera en sekund.
Jag kallade kattungen Kolet, för han är svart som beck, förutom en vit strumpa på en tass. Han stannar hos oss. Rimpan matar honom med flaska tillsammans med mig, tvättar honom när han blir smutsig och sover intill honom hela natten, trots att hon biologiskt inte har något med honom att göra.
Två veckor senare registrerade jag Kolet hos samma veterinär som Rimpan, på Amiralsgatan. Han fick ett djurpass, sin första vaccination och mitt telefonnummer inskrivet som ägare. Jag skrev under adoptionsblanketten från stiftelsen med hans namn och mitt efternamn — kostnaden var tusen kronor, plus trehundra för det första besöket. Jag betalade utan att tveka en sekund, trots att just den månaden redan var kärv i plånboken efter att tvättmaskinen gått sönder.
Mammas kofta, där Rimpan brukade sova, delar de nu på. Jag kommer hem från jobbet på kvällen, tänder lampan i hallen, och i dörröppningen till rummet ser jag samma bild varje gång: Kolet insvept helt i ärmen, så att bara hjässan och den vita tassen syns, och Rimpan liggande vid sidan om, med framtassen tryckt mot hans rygg, som för att hålla honom på plats. Jag tar av mig skorna ljudlöst för att inte väcka dem, och står så en stund i kappan, med väskan över axeln, och betraktar de två på mammas gamla kofta.
