Jag kör hemtjänst i Sundbyberg, har gjort det i sexton år, och det mesta som drabbar en i det jobbet slutar med att man glömmer. Man lär sig glömma, annars orkar man inte köra vidare till nästa adress. Men den här familjen minns jag fortfarande, för de gav mig ett brev att läsa när jag väntade på att en sköterska skulle bli klar, och jag har burit på det sedan dess som en sten i fickan.
Kvinnan hette Margit. Åttiotvå år, bodde ensam i en tvåa på Rissneleden med utsikt över parkeringen och en balkong full av pelargoner hon inte längre orkade vattna själv. Jag kom dit tre gånger i veckan, hjälpte henne med duschen och med att räkna upp Waran-tabletterna i doseringsboxen. Hon hade en dotter, Elin, som bodde i Malmö och jobbade som något slags projektledare — jag minns inte exakt vad, bara att hon alltid ringde från tåget, för hon hade aldrig tid att sätta sig ner innan hon ringde.
Elin kom en gång om året, ibland två. Julafton, om det gick. Hon kom med blommor från Interflora, alltid liljor, aldrig något annat, och en ask konfekt från Skansen Choklad som stod oöppnad på hallbordet tills jag åkte hem den. Margit sa aldrig något om det. Hon bara log och sa att det var fint att Elin hade tänkt på henne.
Det var i mars förra året, en sån där dag med smältande snösörja på trottoarerna och P1 som mumlade i köket om vårbudgeten, som Margit bad mig sätta mig ner en stund. Hon hade skrivit ett brev, sa hon, och hon ville att jag skulle läsa det innan hon skickade det, för hon var rädd att det lät för sorgligt, och hon ville inte skrämma sin dotter.
Jag läste det stående vid diskbänken, med handskarna fortfarande på, för jag skulle egentligen vidare till nästa brukare klockan elva.
Brevet var adresserat till Elin. Margit skrev att hon hade ett förslag, ett slags avtal. Att hon tänkt på det länge. Att hon inte ville pressa, men att hon ville be sin dotter om en sak: byt dagen för min begravning mot en vanlig dag medan jag lever. Kom med en enda ros nu, i stället för en hel krans sen. Kom och drick kaffe med mig i stället för att stå och dricka det med släkten efteråt. Jag bakar kanelbullar, skrev hon, precis som du gillade dem som liten, med extra kardemumma. Ta med barnen. Vi kan gå till Stora Ursvik och äta glass, du vet att jag aldrig kunnat säga nej till glass. Kom i vanliga kläder i stället för svart kostym. Jag bjuder på restaurang, oroa dig inte för notan.
Hon skrev om att folk ångrar de puss de inte gav, samtalen de sköt upp, besöken de lovade "någon gång". Hon skrev att en enda blomma från Elin nu skulle betyda mer än alla buketter som någonsin skickats till en kista. Sist av allt skrev hon att hon älskade solrosor. Och att hon älskade sin dotter.
Jag gav henne tillbaka brevet och sa att det var fint skrivet, att hon absolut skulle skicka det. Hon nickade, vek ihop det och la det i ett kuvert med Elins Malmö-adress, men kuvertet blev liggande på hallbordet bredvid den oöppnade chokladasken i tre veckor. Jag frågade en gång, försiktigt, om hon skickat det. Hon sa att hon inte riktigt vågat.
Sen kom det en dag i april då jag ringde på och ingen svarade, och jag fick larma. Hjärtsvikt, sa de på akuten. Hon klarade sig den gången, låg fjorton dagar på Danderyds sjukhus, och det var där, i ett rum med grön filt och ett träd utanför fönstret som just hade fått löv, som Elin till slut kom. Inte med liljor från Interflora den här gången. Hon kom rakt från Arlanda med resväskan fortfarande i handen, satte sig på sängkanten och grät med huvudet mot moderns axel i typ tjugo minuter utan att säga ett ord.
Jag stod i dörren med en bricka juice jag skulle lämna av, och jag blev stående för länge, för jag ville inte störa, men jag hann se att Margit sträckte fram handen mot nattduksbordet, drog fram kuvertet — hon hade haft det med sig till sjukhuset, i handväskan, hela tiden — och la det i Elins knä utan att säga något om vad det var.
Elin läste det där, på sjukhussängens kant, med moderns hand i sin. Jag gick därifrån innan hon var klar.
Margit skrevs ut i maj. Det som hände sen fick jag höra bit för bit, för jag fortsatte köra till Rissneleden ett tag till innan hemtjänsttimmarna trappades ner. Elin sa upp sin lägenhet i Malmö och tog ett fjärrjobb, flyttade in i en tvårummare tio minuter bort, på Ursviksvägen. Hon kom förbi nästan varje dag efter jobbet — inte med blommor från en butik, utan med en enda solros hon plockade upp på Rissne torg, och satte i ett marmeladglas på köksbordet, för Margit hade aldrig ägt en vas som passade.
Det sista jag vet med säkerhet, för jag var där och skrev under som vittne, är att Margit i juni gick till en jurist på Sundbybergs torg och skrev om sitt testamente. Inte för att ändra vem som skulle ärva — det fanns bara Elin — utan för att lägga till en enda paragraf: att pengarna från försäljningen av lägenheten, när den dagen kom, skulle delas i två delar. Hälften till Elin. Hälften öronmärkt, rakt av, till fyra veckors betald föräldraledighet extra åt Elin den dagen hon fick barn — pengar hon inte skulle behöva be jobbet om ledigt för, bara ta.
Jag frågade henne varför, den dagen jag körde henne hem från juristkontoret. Hon sa att hon inte ville att nästa generation skulle sitta med ett brev i handväskan och undra om det var för sent att skicka det.
Ett år senare, i mars i år, ringde Elin faktiskt till mig — jag hade slutat på hemtjänsten då, bytt till en annan enhet, men hon hade sparat mitt nummer från den gången på sjukhuset. Hon ville berätta att Margit hade dött i sömnen, lugnt, hemma i sin egen säng, med solrosglaset på nattduksbordet. Elin sa att hon inte gråtit över allt hon inte hunnit säga. Hon hade redan sagt det. Hon ringde bara för att berätta, inte för att be om något, och innan vi la på frågade hon om jag ville komma på minnesstunden. Kaffe och kanelbullar, sa hon. Ingen svart klänning krävs.
