Jag skulle kunna fortfarande stå på scenen i Los Angeles och ta emot applåder. Istället stod jag i ett klassrum i Nagatjiv utanför Lviv och försökte lära ett barn att teckningen av ett hus inte behöver ha ett hål i taket.
Jag heter Adam Wieczorek, jag är barnpsykolog från Kraków, men jag har bott i Malmö sedan 2015 — det är dit jag flyttade när jag gifte mig, det är därifrån jag reste till Ukraina den här sommaren. Jag berättar om den amerikanske skådespelaren som kom till oss, för jag stod bredvid honom i tre veckor, och jag vet fortfarande inte om jag har förstått honom rätt.
Han hette Marcus Feldman på papperet, men barnen kallade honom "farbror Marek" redan efter andra dagen, för han försökte uttala deras namn på ukrainska och misslyckades så ihärdigt att det blev ett skämt mellan dem. Jag hade sett honom i en film för länge sedan, något om internetföretag och rättegångar, men jag kom inte ihåg titeln förrän min kollega Halyna påminde mig tre gånger.
Det första jag lade märke till var inte hans ansikte. Det var hans anteckningsbok, ett svart Moleskine-block med sliten rygg, fullt av kyrilliska bokstäver skrivna med darrig hand, som en elev i tredje klass som övar bokstäverna om och om igen. Han hade lagt ett år på att lära sig läsa språket innan han ens bokade flygbiljetten. Jag frågade honom varför han inte bara tog en tolk.
"Jag vill läsa vad ungarna skriver själva," sa han. "Inte vad någon annan väljer att berätta för mig att de skrev."
Vi arbetade i ett gammalt kulturhus på Sjevtjenko-gatan, med sprucket kakel på golvet och en bensingenerator som surrade i källaren varje gång elnätet gick ner klockan sju på kvällen, som klockslag. Sjuttiotvå barn, indelade i grupper om tio, tre veckor i sträck. Teater på förmiddagen, målning efter lunch, dans när solen stod lägst. Min uppgift var att observera, inte leda — jag skulle skriva rapporter till The Campfire Project, ett samarbete mellan psykologer från USA, Polen och Ukraina, finansierat med runt 40 000 dollar för sommaren.
Det jag inte skrev i rapporterna, det jag bara berättar nu: en pojke, Tarik, nio år, vägrade rita något annat än svarta rektanglar i tre dagar. Marcus satte sig bredvid honom varje förmiddag klockan tio, sa ingenting, ritade sina egna svarta rektanglar bredvid pojkens med samma tjocka kritstift. Fjärde dagen ritade Tarik ett fönster i sin rektangel. Marcus ritade ett fönster i sin. Ingen av dem sa ett ord om det, varken då eller senare.
En kväll, när barnen hade gått hem och generatorn hade tystnat för natten, satt vi på betongtrappan utanför med varsin plastmugg kaffe, och han berättade varför han kom just hit, just till Galizien-trakten. Hans farfars föräldrar hade bott på den marken innan andra världskriget, judiska familjer i städer som numera ligger i västra Ukraina. De överlevde för att grannar gömde dem i en källare i arton månader, utan att någonsin be om ersättning. Han sa att han hade växt upp med den historien som en skuld han inte visste hur han skulle betala.
"Nu vet jag," sa han och vred på plastmuggen mellan händerna tills den knakade.
Jag frågade honom rakt ut: varför inte bara skicka pengar, en check från Los Angeles, det hade varit enklare för alla.
"En check lär inget barn att sova utan att vakna klockan tre på natten av ett larm," sa han. "Jag fixar ingenting här. Jag tror bara det spelar roll att någon stannar tillräckligt länge för att de slutar fråga när jag ska åka hem."
Sista veckan hände det jag fortfarande grubblar på. En flicka, Solomiya, tolv år, hade förlorat sin pappa i en attack mot Charkiv-regionen ett år tidigare. Hon hade inte gråtit inför någon vuxen på hela sommaren, sa lärarna. Under en teaterövning bad Marcus henne spela rollen som "den som stannar hemma medan andra flyr". Hon spelade scenen, och mitt i repliken bröt rösten. Hon grät, högt, hela kroppen skakade. Marcus gick inte fram för att trösta henne. Han satte sig på golvet på armlängds avstånd, med händerna i knät, och väntade, precis så länge det tog för henne att komma till honom själv.
Efteråt frågade jag honom om han var rädd att han hade gått för långt med övningen.
"Mer rädd för att inte ha gjort något alls," sa han och plockade kritdamm ur naglarna medan han sa det.
Det som hänt sedan då fick jag reda på i våras, när Halyna skickade ett meddelande. Solomiya har börjat skriva brev till "farbror Marek" på engelska hon lär sig själv med en ordbok, och han svarar på ukrainska han fortfarande stavar fel i varannan mening. I hennes senaste brev hade hon skrivit "I mis you" med ett s för lite, och Halyna sa att Marcus hade sparat just det brevet i plastficka, inte de andra.
Kulturhuset på Sjevtjenko-gatan har fått nytt plåttak, betalt av en donation som aldrig namngavs offentligt. Halyna kände igen kontonumret från ett papper Marcus råkade lämna kvar på sitt bord den sista dagen — samma tio siffror hon hade sett honom skriva av från sin telefon när han trodde att alla redan gått hem. Ingen av oss har nämnt det för honom. Nästa gång solen träffar det nya taket rätt, syns det ända från gatan, blankt bland alla de gamla rostiga.
