Jag kör grus till byggena runt Katrineholm, har gjort det i arton år, och jag trodde jag hade sett det mesta. Men huset på gamla Bergsgatan fick mig att stanna bilen mitt i rusningen en tisdag i mars, bara för att titta.
Det ligger som en ö. Bokstavligen. Vägbygget för nya förbifarten delar sig runt tomten som en älv runt en sten, två körfält på var sida, och möts igen tjugo meter längre bort. Mitt i alltihop: ett gulmålat trähus från femtiotalet, med vita knutar och en flaggstång utan flagga. Jag har levererat singel till asfaltsverket precis bredvid i över ett år och aldrig frågat vem som bor där. Den dagen frågade jag Rolf på kontrollen.
— Det är gubben Assarsson, sa han och lutade sig mot lastbilsflaket. Vägrade sälja. Kommunen bjöd typ två och en halv miljon, plus ny lägenhet i Nyhem. Han sa nej.
Jag minns att jag skrattade, för det lät som en skröna. Men Rolf skakade på huvudet.
— Nej, sant. Det stod i tidningen till och med. Han sa att huset var hans farfars, att han föddes i sovrummet på övervåningen, och att inga pengar i världen skulle få honom att flytta.
Jag levererade grus där i ytterligare fjorton månader medan förbifarten växte fram runt huset som en tång som sluter sig. Såg det hela från förarsätet, liter för liter, lastbil för lastbil. Först var det bara stakekäppar och orangea band. Sen kom schaktmaskinerna, och till slut asfalten, svart och blank, på båda sidor om staketet till Assarssons trädgård.
Jag träffade honom bara en gång på riktigt. Var där för att lämna av grus till en bullervall som skulle byggas — ironiskt nog en bullervall runt hans egen tomt, betalad av Trafikverket som en sorts plåster på såret. Han stod vid grinden i keps och en gammal skinnjacka, såg på lastbilen som om den var en fiende. Jag klev ur för att fråga var jag skulle tippa lasset.
— Där, sa han och pekade, utan att säga mer.
Jag kunde inte låta bli. Frågade om han ångrade sig.
Han stod tyst en lång stund, med handen på grindstolpen, som om han höll fast något som redan höll på att glida ur greppet.
— Jag tänkte att de skulle ge upp, sa han till slut. Att om jag bara höll ut skulle de bygga om vägen någon annanstans. Man tänker inte på att en väg inte bryr sig om en gammal man.
Jag frågade om han fortfarande bodde kvar.
— Var skulle jag ta vägen, sa han. Frun är död, sonen bor i Örebro och vill inte ha huset. Jag har blivit erbjuden pengar igen, men nu är det bara hälften av vad de bjöd först. Advokaten sa att jag kan stämma. Jag orkar inte längre.
Det var sista gången jag pratade med honom. Men jag fortsatte köra förbi varje vecka, och jag såg förändringen från trafiken. Fönstren fick persienner dragna dygnet runt. Trädgården, som en gång hade rabatter med pioner, blev bara gräs och grus, för ingenting annat överlevde avgaserna och saltet från vinterväghållningen. Bullervallen dämpade lite, men inte lastbilarna som bromsade precis utanför hans sovrumsfönster klockan fem på morgonen, inte vibrationerna genom marken när tunga fordon passerade i sextio kilometer i timmen bara femton meter från husväggen.
I januari i år, när jag levererade den sista lasten till ett annat projekt i närheten, stannade jag till vid ICA på hörnet för kaffe. Kassörskan, en kvinna i femtioårsåldern som jag känner igen men aldrig pratat med utanför disken, nämnde det av sig själv medan hon stämplade mina varor.
— Har du hört om gubben på Bergsgatan? sa hon. Han sålde till slut. I höstas. Flyttade till ett äldreboende i Katrineholm.
Jag frågade vad han fick.
— Ingen vet exakt. Men grannen sa att det var mindre än hälften av vad han skulle fått för fem år sen. Kommunen behövde inte längre huset till vägen, den var ju redan byggd runt det, så de kunde erbjuda vad de ville. Han hade inget att förhandla med längre.
Jag tänkte på honom där vid grinden, med handen på stolpen. Jag vet inte om han ångrade sig ännu mer efteråt, eller om han bara var trött. Det kassörskan sa sist, medan hon räckte mig kvittot, var det som fastnade:
— Hon som är hans hemtjänst sa att första kvällen på boendet somnade han med fönstret öppet. Ingen trafik att höra. Han vaknade mitt i natten och trodde han var döv.
