Lars Edlund satt vid köksbordet i radhuset i Nacka och stirrade ut i novembermörkret. Klockan var kvart över tio på förmiddagen, men han hade fortfarande morgonrocken på sig. På bordet framför honom stod en kopp kallt kaffe och en surfplatta med hundratals obesvarade jobbannonser.
– Har du ens duschat? – Annika ställde ner sin handväska och såg på honom. Hon hade redan varit på jobbet i två timmar, kommit hem för att hämta glömda papper och skulle strax åka tillbaka till vårdcentralen.
Lars ryckte på axlarna. Han hade slutat räkna dagarna. Sex veckor sedan nedskärningarna på verkstaden i Sickla. Tjugotre år som bilmekaniker, och så kom arbetsledaren en fredagseftermiddag och sa att de flyttade verksamheten till Polen. Bara så.
– Du måste göra något, Lars. Det här håller inte.
– Jag VET det, svarade han. Rösten lät tröttare än han hade tänkt sig.
Annika öppnade skafferiet för att ta fram en termos. Hennes blick föll på flaskan med Explorer som stod bakom havregrynen. Nästan halvtom. Den hade varit oöppnad i tre år, sedan studentfesten för deras yngsta.
Hon sa ingenting om den. Istället vände hon sig om och la handen på hans axel.
– Du lagade grannens gräsklippare i somras. Och kylskåpet hos mamma. Och diskmaskinen hos syster. Alla behöver någon som kan fixa saker. Folk kan knappt byta en glödlampa själva längre. Sätt upp en lapp i tvättstugan. Lägg ut en annons på nätet. Testa en vecka, bara.
Han ville protestera. Men mot vad?
– Och bilen då? sa han till slut. Hur ska jag ta mig till jobben? Bussen går ju inte överallt, särskilt inte till villaområdena.
Hon log. Det var det första leendet han sett från henne på flera veckor.
– Du kan skjutsa mig till jobbet på morgonen. Sen har du bilen hela dagen. Men klockan sex vill jag bli hämtad. Punkt.
Samma eftermiddag skrev Lars ihop en annons. Kort och enkel: "Händig man fixar allt – el, VVS, möbler, småjobb. Ring Lars på 070-422 99 15". Han satte upp den i tvättstugan, på anslagstavlan i närbutiken och la ut den på ett par lokala Facebook-grupper. Han använde inte ordet "händig" – han skrev "Jag löser det mesta". Det lät ärligare.
Telefonen ringde redan samma kväll. Första jobbet var en taklampa som skulle hängas upp i en villa på Älgö. Andra – en toalettstol som läckte i en lägenhet i Saltsjöbaden.
När han la på, tittade han på Annika som satt med en kopp te i soffan.
– Jag har två jobb imorgon. Kanske fler.
– Vem sa att du inte skulle klara det?
Klockan åtta nästa morgon, efter att ha släppt av Annika vid vårdcentralen, svängde han in på den långa grusvägen fram till villan på Älgö. Det var ett nybyggt stenhus med enorma panoramafönster mot vattnet. En traktor med släp stod parkerad bredvid ett gästhus som var större än hela Lars radhus.
En kvinna i vit morgonrock och med en katt på armen öppnade dörren. Katten såg på Lars med samma uttråkade min som ägaren.
– Där är ni. Taklampan ligger i vardagsrummet. Var försiktig – det är en italiensk designerlampa. Min man köpte den i Milano förra månaden. Den kostar mer än vad ni tjänar på ett halvår, gissar jag.
Lars tittade på lampan. Tungt glas, mässingsdetaljer, elegant form. Men så fort han vände upp ett av lamphusen såg han etiketten: "Made in PRC". Kina. Inte en skymt av Italien.
– Så vackert, sa Lars och bet sig i tungan.
Det tog nästan två timmar att få upp den tunga skapelsen i taket. När han var klar såg det faktiskt ganska maffigt ut.
– Den gamla lampan kan du slänga på vägen ut, sa kvinnan och pekade på en kristallkrona i en pappkartong.
Lars tittade på kristallkronan. Gediget hantverk, slipade prismor, balanserad vikt.
– Slänga? Den är ju perfekt.
– Jag vill inte ha skräp liggandes. Gör vad du vill med den.
Han bar ut den till bilen och lade den försiktigt i bagageutrymmet. Korgen med verktyg fick trängas åt sidan.
Nästa jobb låg i Saltsjöbaden. Toalettstolen visade sig ha ett löst packningsfäste, en tio minuters grej. Medan Lars jobbade ringde telefonen igen.
– Hej, är du den där fixaren? sa en tunn, gammal röst. Jag heter Ulla-Britt och jag behöver verkligen hjälp. Det är min katt. Eller ja, inte min katt, men han sitter bakom min bokhylla och jag får inte ut honom. Han har suttit där i snart två dygn.
Alltihop lät galet, men kvinnan bodde bara tio minuter bort. Lars åkte dit direkt.
Ulla-Britt visade sig vara en liten dam i sjuttioårsåldern som bodde i en ljus tvåa med utsikt över en innergård. Bokhyllan stod i vardagsrummet och sträckte sig från golv till tak. Bakom den hördes ett ynkligt jamande.
– Han heter Musse. Det var min grannes katt, berättade Ulla-Britt medan Lars försökte lista ut bästa sättet att flytta hyllan utan att tömma alla hyllplan. Grannen dog för tre veckor sen. Hjärtinfarkt. Katten var ensam i hans lägenhet tills jag tog hit honom. Men min katt Ture är inte direkt… samarbetsvillig. Så Musse flydde in bakom hyllan, och där har han legat sen dess. Utan mat och knappt något vatten.
Lars sköt försiktigt hyllan åt sidan. Bakom den satt en stor grå katt med öronen slickade bakåt och en blick som sa "rör mig inte".
– Hej, kompisen, sa Lars mjukt. Han satte sig på huk och höll ut handflatan.
Katten stirrade på honom. Nosade. Så, mycket långsamt, kom den fram och stötte huvudet mot hans hand.
– Det där har jag inte sett honom göra med någon annan, sa Ulla-Britt. Du måste ha en särskild utstrålning.
Medan Musse åt och drack – han kastade sig över matskålen som om han inte sett mat på en vecka – bjöd Ulla-Britt på kaffe och kanelbullar. Hon berättade om grannen, om hur Musse hade varit hans ögonsten, och om hur Ture vägrade acceptera inkräktaren.
– Jag kan inte ha honom kvar. Ture går till attack så fort Musse visar sig. Stackarn måste ha ett nytt hem.
Lars tänkte efter. Han och Annika hade visserligen pratat om att skaffa katt, men de bodde i radhus och hade ingen aning om hur deras gamla hund skulle reagera. Fast… han kunde ju fråga, åtminstone.
– Jag kanske känner någon, sa han. Låt mig höra mig för.
Innan han gick fixade han Ulla-Britts gnisslande ytterdörr och en kökslåda som fastnade. När hon försökte betala honom med en tvåhundralapp, tackade han nej.
– Jag kan inte ta betalt för att prata med en katt.
– En sån man har jag aldrig mött, sa Ulla-Britt. Hon vände sig mot fönstret och pillade på en pelargon, men Lars såg hennes handflata stryka sig hastigt under ögonen.
Tredje jobbet kom in medan han satt i bilen. En man i trettioårsåldern, hemmajobbare, som behövde få sin diskmaskin installerad i en lägenhet vid Nacka Forum.
Lägenheten var en enda röra av tomma pizzakartonger, colaburkar och elektroniska prylar. Mannen, som presenterade sig som Joakim, såg knappt upp från sin datorskärm när Lars kom in.
– Maskinen står i hallen. Verktyg finns under diskbänken. Jag måste bli klar med det här.
Lars nickade och satte igång. Det var ett standardmontage, men Joakims kök var från sjuttiotalet och krävde en del anpassningar. Gamla avstängningsventiler satt som berg. När Lars skulle lossa den ena, höll kopplingen på att gå sönder – han fick stå en kvart med svordommar innanför kinderna innan han vågade vrida till. Till slut fick han ihop det, men fästet satt snett och maskinen stod ett par millimeter ur nivå. Han pekade på det.
– Det är inget jag kan åtgärda utan att byta ut hela rörstumpen, sa han. Det borde funka, men det är inte hundra procent rakt.
Joakim kom äntligen bort från skärmen. Han stirrade på maskinen, sedan på Lars.
– Så du är klar, men det är halvdant? Vad ska jag betala för halvdant?
Lars kände hur det stack till i bröstet. Han hade lagt nästan två timmar på ett jobb som borde tagit fyrtio minuter. Han svalde.
– Materialet kostar inget, sa han. Betala för tiden. Vi säger sexhundra.
– Jag ger dig fyra. Nästa gång anlitar jag någon som vet vad han gör.
Lars stoppade sedeln i fickan utan att titta på den. Han sa ingenting, bara nickade och gick därifrån.
I bilen blev han sittande med händerna på ratten. Novemberljuset hade redan börjat falna. Fyrahundra kronor. Och en känsla av att ha varit till besvär.
Han tänkte på flaskan bakom havregrynen. Han hade inte rört den på tre år, men plötsligt visste han precis hur många steg det var från garaget till skafferiet. Tretton. Han mindes varje steg. Han knöt näven runt nyckeln, startade motorn och körde mot Fisksätra utan att stanna någonstans.
Kvinnan, Felicia, såg ut att vara i trettiofemårsåldern. Ögonen var vänliga men trötta, och hon pratade fort, som om hon försökte hinna med allt på en gång.
– Jag måste rusa till jobbet, det är ett kvällspass på äldreboendet, men hyllorna är här och verktygen finns… ja, ni ser. Min son är hemma, han heter Elias. Han är nio. Han kanske kan visa er var hyllorna ska sitta?
Lars gick in i vardagsrummet och möttes av en pojke som satt i rullstol. Han hade mörkt hår och klarögd blick, och han log när han såg Lars.
– Hej! Jag heter Elias. Du ska fixa mammas hyllor! Kan jag få titta på?
Så fort Lars började borra och skruva, började Elias prata. Han berättade om sina lego-modeller, om rymden, om hur han läste fjärdeklassens kurslitteratur hemma för att skolgången var för krånglig med rullstolen.
– Mamma säger att vi kanske kan flytta till ett hus med hiss, men jag tror inte vi har råd, sa Elias. Hon jobbar hela tiden. Och jag är mest själv.
– Har du någon kompis? frågade Lars och sträckte sig efter en ny skruv.
– Inte direkt. Barnen i skolan är snälla, men de kan inte komma hem hit. Och jag kan inte åka till deras hus – alla har trappor.
Lars tänkte på Ulla-Britts katt. En sådan där som suttit bakom en bokhylla och bara väntat på någon som förstod. Som behövde en människa, och som kunde vara en ledsagare för en pojke som var ensam.
– Elias, sa han och sänkte borrmaskinen. Vad tycker du om katter?
Pojkens ögon lyste upp.
– Jag ÄLSKAR katter! Men mamma säger att vi inte har plats, och att det kostar, och att…
– Om katten redan fanns, och om den inte kostade något? Och om den faktiskt behövde DIG lika mycket som du behövde den?
Han berättade om Musse. Om den döda husse, om Ture som vägrade dela hem, om Ulla-Britt som hade vänt sig mot fönstret och strukit sig under ögonen.
– Vi måste fråga mamma, sa Elias. Men… jag tror hon skulle säga ja. Hon säger alltid att jag behöver en vän.
Lars avslutade hyllorna. De satt perfekt i våg. Men rummet såg fortfarande naket ut. Högt i tak, ljusa väggar, och mitt i alltihop – en tomhet som nästan kändes fysisk.
Han kom att tänka på kristallkronan i bagageutrymmet.
– Vänta här, sa han till Elias.
När han kom tillbaka med lampan, höll pojken på att ramla ur rullstolen.
– Ska DEN hänga här?! Den ser ut som på slottet!
– Jag hade ändå tänkt kasta den, sa Lars och blinkade.
De hängde den tillsammans, och när de tände den bröts ljuset i prismorna och kastade regnbågsmönster över väggarna.
Elias skrattade så att han nästan tappade andan.
När Felicia kom hem för att lämna nycklar strax efteråt, stannade hon i dörröppningen. Hon såg från kristallkronan till Lars, och hennes ansikte hårdnade.
– Vad är det här? Ska du stå här och ge min son presenter? Vad är nästa steg, vill du ha betalt under bordet?
– Nej, sa Lars, helt oförberedd. Lampan är bara… jag fick den av en kund. Hon tänkte slänga den. Jag tänkte att den kunde passa här.
– Vi tar inte emot allmosor. Jag vet inte vem du är eller vad du vill, men du kan inte komma hit och låtsas vara någon sorts julman. Plocka ner den. Nu.
Lars såg Elias ansikte falla. Han tittade på pojken, sedan på Felicia.
– Förlåt, sa han. Jag skulle ha frågat först.
Han skruvade ner kristallkronan, tyst och metodiskt, bar ut den till bilen och la den tillbaka i bagageutrymmet. Elias sa ingenting.
När Felicia betalade för hyllorna – fullt pris, utan ett ord extra – försökte Lars en sista gång.
– Det finns en katt, sa han. Musse. Den behöver ett hem. Jag tänkte bara om ni…
– Vi har inte tid med katt, avbröt Felicia. Vi har knappt tid med varandra. Gå nu.
Lars gick.
Han satt i bilen på parkeringen utanför hyreshuset i Fisksätra. Motorn var avstängd. Klockan var strax efter fem. Mörkret var kompakt.
Han såg sin spegelbild i sidorutan – en man med gipsdamm i håret och en skrapa på knogen. En man som hade lyckats skruva upp en lampa, sedan skruva ner den igen, som hade fått fyrahundra kronor för två timmars jobb och blivit utskälld i ett vardagsrum.
Han tänkte på flaskan igen. Tretton steg. Han såg Annika framför sig, hur hon hade tittat på flaskan i morse och inte sagt någonting. Hur hon hade lagt handen på hans axel istället. Tretton steg. Han måste åka hem. Klockan sex skulle han hämta henne.
Telefonen ringde. Okänt nummer.
– Hallå, det är Felicia. Jag… jag är ledsen. Elias har gråtit sedan du åkte. Han säger att jag förstörde allt. Att lampan var det finaste han sett. Och katten… han sa att katten behöver honom. Är den fortfarande ledig?
Lars slöt ögonen.
– Katten är ledig, sa han. Musse. Men lampan får ni inte. Inte idag.
– Det förstår jag. Kan du ta med katten hit? Ikväll? Om du vill.
– Jag kommer.
Innan han körde från Fisksätra ringde han Ulla-Britt. Hon lät som om hon hade suttit bredvid telefonen och väntat.
– Jag hämtar honom om en timme, sa Lars.
– Då ska jag säga hejdå ordentligt, sa Ulla-Britt. Ture har förresten legat mitt på golvet i en solstrimma hela eftermiddagen och bara sträckt ut sig. Han har inte ens tittat åt Musse.
När Lars kom till Ulla-Britts lägenhet hade hon ställt fram transportburen med en filt i. Musse satt bredvid och tvättade sig. Lars lyfte in honom, och katten protesterade inte.
– Hälsa pojken att Musse tycker om tonfisk i vatten, inte i olja, sa Ulla-Britt. Och att han jamar på nätterna de första dagarna men sen vänjer han sig.
– Jag ska hälsa det.
Han körde tillbaka till Fisksätra. Felicia öppnade dörren med ett spänt uttryck, men när hon såg buren mjuknade hon. Elias rullade fram. Han hade rödgråtna ögon men log.
– Får jag öppna?
Han öppnade luckan, och Musse stack ut huvudet, nosade, hoppade ner på golvet och gick långsamt runt pojkens rullstol. Sedan hoppade han upp i hans knä, snurrade ett varv och la sig till rätta.
Elias sa ingenting. Han bara satt där med händerna på den grå pälsen och andades långsamt.
Felicia följde Lars ut till hissen.
– Förlåt för tidigare, sa hon. Jag är inte van vid att folk bara… ger.
– Det var jag som var klumpig, sa Lars. Jag försökte fixa något som jag inte blivit ombedd att fixa.
– Men du fixade det ändå. Katten, menar jag. Vad är jag skyldig?
– Ingenting. Bara ge honom ett hem.
Klockan var kvart i sex när han svängde in på parkeringen vid vårdcentralen. Annika kom ut genom glasdörrarna och steg in i bilen. Hon såg på honom, granskade hans ansikte.
– Du ser… annorlunda ut, sa hon. Trött. Men annorlunda.
– Jag luktar nog svets och katt, sa Lars. Det har varit en lång dag.
Han berättade under färden hem. Om den kinesiska designlampan på Älgö, om Ulla-Britt och Musse, om Joakim och de fyrahundra kronorna, om kristallkronan som åkte fram och tillbaka i bagageutrymmet och om pojken i rullstolen som nu satt med en grå katt i knät.
– Och lampan? sa Annika.
– Ligger kvar i bilen. Hon bad om ursäkt, men jag sa att den inte ingår idag.
– Så du har fortfarande en kristallkrona i bagaget?
– Tills jag hittar rätt tak.
De körde under tystnad en stund. Gatlyktorna speglade sig i den våta asfalten. Novemberkylan låg tät mot bilrutorna.
– Jag tänkte på flaskan idag, sa Lars plötsligt. Den där Explorer bakom havregrynen. Tretton steg från garaget. Jag räknade.
Annika vred på huvudet och såg på honom.
– Och?
– Och jag körde vidare.
Annika sträckte ut handen och lät den vila mot hans nacke. Hon sa ingenting mer.
De körde in på garageuppfarten i radhusområdet. När Lars stängde av motorn, hörde de ett litet pip från någonstans under bilen.
– Vad var det? frågade Annika.
Lars lyssnade. Ett till pip. Tunt och sprött.
Han klev ur bilen, la sig på knä på den kalla asfalten och tittade in under chassit. Där satt en liten gråstrimmig kattunge, genomblöt och darrande, med ögonen halvslutna.
– Hur länge har du suttit där? mumlade han.
Kattungen pep till svar. Lars sträckte in handen och fick tag i den lilla kroppen. Ungen fick plats i ena handflatan.
Han reste sig upp och vände sig mot Annika, som redan höll upp ytterdörren.
– Jag tror jag hittade en till, sa han.
Annika skrattade, ett bubblande skratt som ekade mellan radhusen.
– Då får vi kalla den för din första fast anställda. Kom in. Vi har kattmat i skafferiet.
Och Lars Edlund gick in genom dörren med en spinnande kattunge i händerna. Annika kom efter, drog igen dörren mot novembernatten, och i ljuset från hallampan såg han hur hon log medan hon redan sträckte sig efter telefonkatalogen för att hitta närmaste veterinär.
