Om du frågar folk i Karlskrona vad de minns av sommaren för fem år sedan, säger de flesta samma sak: det var hettan, myggen vid marinan och historien om Björn Ekstrand som "föll överbord" och sen dök upp igen som om ingenting hade hänt.
Jag ska berätta den från början, för det är inte en historia om otur. Det är en historia om en kvinna som räknade fel på precis ett enda ögonblick.
Björn var femtioett år när han gifte om sig med Camilla. Han ägde ett bygg- och anläggningsföretag som gjort honom rik på tjugo år av tunga kontrakt längs Blekingekusten, tre fastigheter och en segelbåt, en Hallberg-Rassy på tolv meter, som han döpt efter sin mor. Camilla var trettionio, arbetade deltid på en advokatbyrå i stan och hade, sa hon alltid, "inget intresse alls av pengar". Björn trodde henne. Han hade fått nog av kvinnor som räknade hans tillgångar innan de ens sagt god morgon, och Camilla verkade annorlunda. De första tre åren var, om man ska tro grannarna på Dragsö, nästan pinsamt lyckliga.
Sen kom Rickard.
Han var personlig tränare på gymmet vid Wämö, ett sånt ställe med saftbar och spegelväggar där Camilla gick tre gånger i veckan för att, som hon sa, "hålla ryggen i skick". Det började med att han rättade hennes grepp om skivstången. Det slutade, sju månader senare, med att han låg i hennes säng varje tisdag och torsdag medan Björn satt på byggmöten i Ronneby.
En kväll i november, i Rickards lägenhet på Kungsplan, la han armarna om henne och frågade rakt ut:
— Varför skiljer du dig inte bara?
Camilla skrattade till, kort och torrt.
— Då får jag hälften. Kanske. Efter ett skilsmässokrig som tar tre år. Jag vill ha allt. Nu.
Det var då planen föddes. Inte i ett enda ögonblick av ondska, utan sakta, som mögel bakom en tapet. Camilla visste att Björn varje sommar seglade långt ut, ibland ända till Bornholm och tillbaka, ofta ensam eller med bara henne ombord. Ingen skulle ifrågasätta ett olycksfall till havs. Hon behövde bara se till att ingen annan var i vägen — och att någon var det, på rätt sätt.
Hon spelade sin roll perfekt de följande veckorna. Lagade hans favoriträtt, böckling med potatismos, tre gånger i veckan. Frågade om betongleveransen till projektet i Nättraby. Skrattade åt hans gamla skämt om att han "gift sig med en kvinna som fortfarande fnissar åt honom efter tre år". Björn, stackars man, trodde att solen hade gått upp igen i hans äktenskap.
I mitten av augusti föreslog hon en långhelg, bara de två, ut mot Utklippan och tillbaka. Björn sa ja innan hon ens hunnit avsluta meningen.
De la ut från Saltö tidigt en lördag morgon. Vattnet låg blankt som glas, en sådan där dag som får folk att tro att havet aldrig kan vara farligt. Långt ute, utom synhåll från fastlandet, hörde Björn steg bakom sig i sittbrunnen och vände sig om.
Rickard stod där. Och bakom honom, tyngre och tystare, Björns egen vaktmästare från byggfirman, en man vid namn Kent som Camilla hade mutat med etthundrafemtiotusen kronor, insatta kontant på ett konto i Polen så att det inte skulle synas i något svenskt register.
— Vad gör han här? sa Björn, och hann inte få svar innan Kent tog struptag på honom bakifrån.
De var tre mot en. Det tog under en minut. Händerna bands med en surrningslina från förpiken, och han tvingades ner på knä mot durken där solen bränt teakträet varmt.
— Camilla. Varför? var allt han fick fram.
Hon stod i förarhytten med solglasögonen fortfarande på, som om hon inte ville möta hans blick utan ett filter emellan.
— För att jag är trött på att vänta, sa hon.
Rickard hade en femtiokilos ankarkätting redo, den de vanligtvis använde vid Utklippan när det blåste hårt. De virade den runt Björns fotleder, tre varv, och drog åt med en karbinhake. Björn stirrade på henne som om han fortfarande trodde att hon skulle säga stopp. Hon tittade i stället bort mot Christiansö, där ett fyrtorn blinkade svagt trots dagsljuset.
Rickard slängde ankaret först. Sen, tillsammans med Kent, lyfte de Björn över relingen.
Vattnet slöt sig över honom. Camilla gick fram till relingen och såg några bubblor stiga, och sen ingenting. Havet var lika blankt som innan.
Rickard tog henne om midjan.
— Nu är allt vårt.
De hade till och med tagit med en flaska Moët. De sköt korken rätt ut i Östersjön och skrattade åt någonting Kent sa om att "gubben äntligen tog en simtur han inte klarade av". Ingen av dem visste, medan de skålade i solskenet, att Björn Ekstrand var utbildad räddningsdykare sedan tjugo år tillbaka och alltid, alltid, hade ett litet nödkit fastspänt under durken i akterpeaken — en dykarkniv i vattentätt fodral, som han själv monterat efter en incident med stöld ombord tre år tidigare.
Han hann skära av linan runt handlederna redan under de första sekunderna av fritt fall. Kättingen fastnade i en av köls fästen, en decimeter från propelleraxeln, och bromsade honom i vad som kändes som en evighet men som klockan senare visade var elva sekunder. Elva sekunder räckte för att med darrande fingrar få loss slingan runt fotleden innan ankaret drog vidare mot botten utan honom.
Han simmade under ytan så länge lungorna tillät, långt bakom båtens köl, innan han vågade bryta upp. När han kom upp var Hallberg-Rassyn redan ett vitt skrov långt borta, på väg mot land utan honom.
Två fiskare från Karlskrona, ute efter torsk med sin gamla Nordkap, fick syn på en arm som viftade mellan vågtopparna en halvtimme senare. De drog honom ombord, blå om läpparna, knappt vid medvetande, men vid liv.
Han ville ringa polisen samma kväll. Kriminalinspektören som tog emot honom på Blekingesjukhuset i Karlskrona bad honom vänta.
— Vi behöver bevis, sa hon. Låt henne tro att ni är död. Bara några dagar.
Camilla gjorde det jobbet åt dem. Hon anmälde till polisen att Björn druckit för mycket öl på däck, gått ut för att kissa över relingen och fallit i mörkret. Sökinsatsen pågick i två dygn med kustbevakning och helikopter från F 17. Ingen kropp hittades.
På begravningen — utan kista, bara en fotografiram och en bukett vita liljor på Fredrikskyrkans altare — grät hon så äkta att Björns kollegor från byggfirman klappade henne om axlarna och viskade att hon skulle bli stark.
Problemet uppstod fyra dagar senare. Familjens advokat förklarade att egendomen inte kunde utbetalas förrän dödsfallet var formellt fastställt av Skatteverket och polisutredningen avslutad. Det tar tid, sa han. Kanske ett halvår.
Två dagar efter det knackade det på dörren till villan på Dragsö. Camilla öppnade i morgonrock, övertygad om att det var ännu en rutinfråga från försäkringsbolaget.
Kriminalinspektören lade en bild på hallbordet, mellan skålen med nycklar och en vas nejlikor som redan börjat vissna.
Bilden visade Björn. Levande. Sittande på en brits på sjukhuset, med en filt om axlarna och blicken rakt in i kameran.
Camilla tappade andan, grep tag i bordskanten.
Det som fällde henne var inte bara bilden. Övertygad om att maken var borta för gott hade hon i sms med Rickard, sparade på en molntjänst som polisen fått ut med ett domstolsbeslut, diskuterat att sälja fastigheten i Nättraby och flytta pengarna till ett konto i Rickards namn. Utredarna hade också spårat en överföring på etthundrafemtiotusen kronor till Kent, gjord dagen innan seglingen, med texten "för hjälp med båten".
Och så fanns kameran. Björn hade monterat en dold säkerhetskamera i navigationsskåpet ett år tidigare, efter att ett par klockor och en surfplatta försvunnit ombord under en hamnfest. Kameran hade fångat nästan hela scenen i sittbrunnen: bindningen, kättingen, orden vid relingen.
När polisen visade henne filmen i förhörsrummet på polishuset i Karlskrona, slutade hon neka. Rickard och Kent greps samma kväll, den ena på gymmet vid Wämö mitt under ett arbetspass, den andra i sin lägenhet i Lyckeby.
Björn behövde inte höja rösten i rättssalen sju månader senare. Han satt på första bänkraden i tingsrätten med en pärm på knäna — kopior av alla överföringar, alla sms, en skriftlig bekräftelse från Skatteverket om att bouppteckningen var återkallad. Innan förhandlingen ens började hade han redan bytt lås på villan på Dragsö, stängt de gemensamma kontona och låtit sin advokat skicka en formell återkallelse av det testamente som gjort Camilla till universalarvinge.
Han sa bara en enda mening till henne, i korridoren utanför rättssalen, medan vakten väntade på att föra henne vidare:
— Elva sekunder, Camilla. Det var allt som skilde dig från att komma undan.
Sen vände han sig om och gick ut i augustisolen, mot bilen, mot resten av sitt liv.
