Astrid Lindqvist stod utanför Björkängens skola i Västerås och räknade portionerna i papperspåsen som en av niorna hade glömt kvar på cykelstället: sjutton wienerbröd, tre chokladbollar, och längst ner en hopklibbad tia och två femmor. Klockan var kvart över elva på förmiddagen, matrast om fyrtio minuter, och Roine Kjellbergs foodtruck stod redan i sin vanliga ficka femtio meter från skolgrinden med gaslågan tänd. Hon hade räknat elever tre morgnar i rad nu, med en penna bakom örat och en lista i fickan: sexton, artton, tjugoen som hoppade lunchkön i matsalen och gick raka vägen mot lukten av stekt lök.
Hon hade skrivit brev till kommunen i tre veckor. Inga svar, bara en automatisk bekräftelse med ärendenummer. Truckens alla tillstånd var i sin ordning — det var det som gjorde henne så förbannat trött om kvällarna, för Roine stod exakt utanför gränsen där hennes ansvar tog slut och ingens började.
"Du kan inte tvinga bort mig härifrån, Astrid." Roine torkade av griffeltavlan med en trasa som luktade diskmedel och stekfett, suddade ut "Dubbelcheese 65:-" och skrev om det med rakare siffror, tydligare för de yngre som stod och räknade växel. Han var kanske femtio, med underarmar bruna av grillos och en klocka med sprucken glasyta som han aldrig lagat. "Jag har flyttat den här truckn tre gånger sen skatteverket satte press på mig för restskatten. Jag har inte råd att flytta en fjärde."
"Det handlar inte om var du står." Hon lade en utskrift ovanpå ketchupflaskorna, näringstabeller hon printat kvällen innan medan hennes egen son sov i rummet bredvid. "Det handlar om att fjortonåringar äter det här fem dagar i veckan istället för det som ligger varmt i matsalen."
Han sköt tillbaka pappret utan att läsa det, och det gled ner mot asfalten. En kille i keps böjde sig och plockade upp det, läste en rad, la det på disken igen som om det brann.
"Föräldrarnas ansvar. Inte mitt. Jag säljer mat, jag tvingar ingen."
"Nästa vecka höjer du priset igen, va? Jag hörde det av Elin."
Han svarade inte på det. Han vände sig om och rörde om i friteringsoljan med en spatel, för länge, som om han behövde göra något med händerna för att slippa svara.
Astrid gick till kommunfullmäktige med sin pärm: näringsvärden, sjukfrånvarostatistik som stigit med elva procent sen truckens öppning, ett diagram hon fått skolsköterskan Birgitta att sätta ihop av loggböckerna för elever med diabetes typ 1. Ordförande Bengt Åhlander satt med armarna i kors och en kaffekopp han aldrig drack ur.
"Vi kan inte stifta lokala förbud mot enskilda näringsidkare, Astrid. Det blir en juridisk soppa, Kjellberg stämmer kommunen och vinner, och då står vi där med både truckn och en räkning på advokatarvode."
"Så ingen gör något förrän Liam Berg hamnar på akuten igen?" Namnet slank ur henne innan hon hann tänka efter — en av niorna, insulinpenna i skolväskan, som svimmat på gymmet i våras efter en dag med bara pommes i magen. Rummet blev tyst på det sättet där någon harklar sig för att fylla ut tystnaden med något.
Ingen sa något på arton sekunder. Hon räknade dem, för att inte behöva se på Åhlanders ansikte.
Det var Elin Sandberg, arton år, elevrådsordförande, som bröt det. Hon hade suttit längst bak med en pärm hon knappt vågade lyfta upp, för hon var rädd att rösten skulle knäckas mitt i meningen.
"Vi ska inte förbjuda honom." Hon lade pärmen på bordet med en smäll som var hårdare än hon menat. "Vi ska konkurrera med honom. Tvåhundraåtta underskrifter, här" — hon bläddrade fram sista sidan, namnen skrivna i allt från prydlig skrivstil till kluddiga initialer — "för en lokal avgift på foodtrucks inom tvåhundra meter från skolentréer. Pengarna går rakt in i skolmatsbudgeten. Vi gör maten billigare och godare än hans burgare. Om han vill konkurrera på riktigt, får han göra det."
Åhlander läste förslaget två gånger, med pekfingret som följde varje rad. Beloppen var uträknade ner till kronan, ingen lucka öppen för en stämning.
Roine kom själv till sammanträdet den dagen beslutet skulle klubbas. Han satte sig längst bak med mössan hoprullad i knät och vred på den, om och om igen, medan tjänstemannen läste upp den nya budgeten högt: kycklinggryta för nio kronor mindre än hans billigaste hamburgare, gratis frukt på tisdagar för mellanstadiet. Någon i salen skrattade till, kort, och tystnade genast.
När klubban föll satt Roine stilla i tre sekunder för länge innan han reste sig, mössan fortfarande i näven, och gick mot dörren utan att hälsa på någon.
Astrid hann ikapp honom på kommunhusets trappa. Han hade redan tänt en cigarett han inte rökte, bara höll den mellan fingrarna.
"Du vann", sa han, och rösten var hesare än den brukade vara vid disken.
"Jag vet inte om nån vann." Hon tittade på hans knogar runt cigaretten, vita i lederna. "Men Liam åt kycklinggryta idag. Två portioner."
Han nickade inte, sa inget mer. Han knäppte jackan ända upp till halsen trots att det inte var kallt, och gick nerför trappan mot lastbilen som redan stod parkerad två kvarter bort — inte hemma vid depån, utan utanför Rudbeckianska gymnasiet på stadens andra sida, där en ny klunga femtonåringar redan stod och väntade med plånböckerna framme.
