Klockan 16:45 satt han fortfarande vid glasdörren. Sigge, en blandras med vita framtassar och ett brunt öra, hade suttit där sedan lunch. Han gnällde inte, krafsade inte på glaset. Han bara satt med rumpan mot det kalla golvet och svansen runt tassen. Varje gång dörrens gångjärn knarrade, lyfte han huvudet. Varje gång det var fel person, lade han ner det igen.
Jag jobbar i en hundsalong på Drottninggatan i Uppsala. Ett litet ställe med två badkar, en tork och koppburar längs väggen. Utanför rullade buss 7 mot Gränby var tionde minut. I fikarummet stod en kaffebryggare som alltid brände vid, och på radion pratade P4 Uppland om snöblandat regn framåt kvällen.
På morgonen, precis när jag hällt upp kaffe som inte gick att dricka, kom en man in med Sigge. Han hade en beige täckjacka, glasögon som immade igen, och handskar som han inte tog av sig. På disken lade han fyra tvåhundringar.
— Bad, klippning, klor, sa han. — Jag svänger förbi om en timme eller två.
Jag hann inte fråga om tovor, knappt om hunden var van vid torken. Mannen gav Sigge en klapp på sidan med handsken, tittade på armbandsuret och gick. Sigge drog ett litet ryck mot dörren. Inte så att det syntes i kopplet, bara i kroppen. Han hann inte fram innan dörren föll igen.
Vi är vana vid sådana morgnar. Jag lyfte upp Sigge i badkaret och vred på vattnet. 38 grader, schampo med havre och mandel. Först stod han som ett stolsben. Sedan, när jag pratade utan uppehåll — jag brukar berätta för hundarna om vad som gick på nyheterna, för min egen skull — släppte han axlarna. Hans svans viftade så att vattnet stänkte upp på kaklet.
Efter torken såg han ut som en liten konfirmand. Pälsen fluffade runt öronen och klorna var korta. Han skakade sig en gång och gick rakt mot dörren. Satte sig. Som om det var en självklarhet: man lämnar inte en salong på egna tassar. Man väntar på sitt folk.
Klockan ett var det lugnt. Ebba i receptionen bockade av bokningen. Vid två ringde hon numret mannen lämnat. Robotrösten sa att abonnenten inte var i bruk. Hon slog numret en gång till, siffra för siffra. Samma sak.
Ingen sa ordet ”övergiven”. Vi sa ”bussbyte” och ”köer på E4:an”. Men när klockan var kvart över tre och Ebba log mot en kund med en westie samtidigt som hon sköt undan mobilen under en pärm, visste vi. Det händer inte med ett dån. Det händer som en mörk fläck i taket. Man låtsas inte se den förrän den plötsligt är större än handflatan.
En dam med en gammal tax kom in vid fyra. Hon pekade mot Sigge och frågade vad han hette.
— Sigge, sa jag.
— Han är väldigt fin.
— Ja, sa jag. — Han ska bli hämtad.
Damen betalade för kloklippning. När hon gick, vände hon sig om och såg på Sigge en gång till. Inte argt, bara som om hon redan visste. Hon sa inget. Dörren gick igen och Sigges huvud sänktes ett par centimeter.
Vid stängning klockan sex hängde jag upp nyckeln på kroken. Sigge satt fortfarande vid dörren. Utanför var det snöblandat regn och en kille i grön mössa som väntade på bussen. Jag stod bredvid Sigge en stund.
— Du kan inte sova här, sa jag.
Han tittade upp på mig. Jag tog hem honom. Min lägenhet på Luthagsesplanaden är liten, och hyresvärden har en punkt i kontraktet om att hundar inte får bo där. Jag la en filt i hallen och tänkte att det bara gällde en natt.
Sigge lade sig inte på filten. Han lade sig framför ytterdörren, precis som i salongen. Klockan två på natten hörde jag hans svans slå i golvet. Hissen rörde sig. Någon gick förbi i trapphuset. Jag låg vaken och räknade stegen tills dörren på våningen under stängdes.
Dagen efter åkte jag till djursjukhuset i Boländerna med Sigge i en lånad bur. En veterinär skannade chipet. Hunden var registrerad på en man i Stenhagen. Numret var samma som Ebba redan ringt. Adressen fanns i registret, men jag åkte inte dit. Jag ringde polisen och anmälde en övergiven hund. De sa att om ägaren inte hörde av sig inom fjorton dagar, fick jag rätt att ta över honom.
Veterinären fyllde i överlåtelseblanketten. Jag betalade 650 kronor med kort. Mobilen visade ”650,00 SEK”. Kvittot stoppade jag i bakfickan. Det var inte summan. Det var rutan längst ner där det stod ”tidigare ägare”. Samma namn som Ebba ringt tre gånger.
En vecka senare, en fredag, hörde jag dörren. Samma beiga täckjacka, samma immiga glasögon. Mannen steg in och ställde sig vid disken.
— Jag har kommit för min hund, sa han.
Ebba tittade upp från datorn. Jag stod vid torken med Sigge på golvet bredvid mig. Sigge lyfte på huvudet. Svansen slog två små slag mot väggen. Sedan lade han sig ner igen.
Jag tog överlåtelsepapperet från hyllan och gick fram till disken.
— Du lämnade honom för tre veckor sedan, sa jag. — Numret du gav fanns inte.
Mannen öppnade munnen.
— Jag tappade telefonen.
Jag lade papperet på disken.
— Registreringen är redan ändrad. Sigge står på mig nu.
Han tog papperet och höll det långt ifrån sig. Handsken hängde ur fickan. Sedan tittade han mot Sigge.
— Du kan inte bara…
— Det kostade 650 kronor och två veckors väntan hemma hos mig, sa jag. — Det är mitt hund nu.
Jag öppnade dörren åt honom. Inte argt. Bara som man gör när en felkörd bil backar ut från gården. Utanför smällde bussdörren igen. Mannen stod kvar i dörröppningen en stund, med papperet i handen. Sedan vände han och gick ut mot hållplatsen.
Jag stängde efter honom. Sigge låg kvar i bädden under disken, med en tuggpinne som Ebba smugit åt honom. När dörren gick igen, suckade han. Det lät som det låter när en hund lägger ner huvudet på tassen.
Jag satte mig hos honom och la fram en filt. Utanför rullade buss 7 mot Gränby. Kaffebryggaren i fikarummet stod fortfarande på och luktade bränt.
