Kristina hörde vartenda ord genom dörren. Hon stod i mörkret i hallen, med handen på dörrlisten, och tänkte att hon borde gå vidare in i köket och säga något. Men fötterna rörde sig inte. De var som fastgjutna i de där tofflorna som hemhjälpen ställt vid sängen.
Pernillas röst kom först. "Vi kan inte ha henne hos oss, det fattar du väl. Jag jobbar sextio timmar i veckan och du sitter i Stockholm."
"Hon behöver ju bara tillsyn i några veckor." Det var Håkan. "Vad sa doktorn, egentligen?"
"Att hon inte klarar sig själv. Medicinerna, maten, duschen. Du hörde lika bra som jag."
"Men om hon säljer huset? Hon kan ju inte bo kvar där ensam."
Det blev en paus. Kristina pressade naglarna mot dörrlisten tills det stack. Utanför sken gatlyktan in genom det smala fönstret bredvid ytterdörren, snön föll i stora, våta flingor mot rutan.
"Säg fem komma åtta," sa Pernilla. "Minst. Köket är nytt, bara två år. Och tomten är tolvhundra kvadrat."
"Fem komma åtta, delat på två…"
Kristina drog in luft genom näsan. Två komma nio miljoner kronor var. Hennes barn stod i köket på Norra Gubberogatan 12 och räknade på priset av hennes sömnlösa nätter i sjukhuskorridoren.
Hon vände och gick tillbaka till sovrummet. Lade sig ner, drog täcket ända upp under hakan och lyssnade på deras fotsteg genom huset. Sovrummet doftade av tvättmedel och något svagt, instängt — som ensamhet.
Det hade börjat sex veckor tidigare. Den fjärde november, klockan tolv över åtta på morgonen, när vattenkokaren fortfarande stod och ångade på köksbänken. Kristina hade varit ensam hemma i huset sedan Göran dog 2018. Katten Sigge låg på fönsterbrädan.
Hon sträckte sig efter kaffekoppen i överskåpet. Sen minns hon inte mer — bara golvet som kom emot henne, en vit blixt i vänster öga och en smak av koppar i munnen.
Grannens hund hittade henne. Nej, grannen. Hundens skällande fick Bosse att gå ner till häcken, och han såg henne genom köksfönstret på golvet. Ambulansen kom från Västerås centrallasarett på nio minuter.
På sjukhuset sa de att det var en blodpropp i hjärnan. Liten, men tillräcklig. Vänstersidan lydde inte som förut, talet kom långsammare när hon var trött, och små sakerna — att knäppa knappar, skriva sitt namn — tog dubbelt så lång tid som innan.
Utskrivningsdagen hade det regnat. Den blå plastpåsen från sjukhuset stod på sängen, fylld med hennes saker: en tandborste, en grå kofta med knappar framtill, ett par läsglasögon med det ena skalmen lagad med tejp. På nattduksbordet stod en macka med ost, kanterna torra och uppvikta.
Doktorn kom in med en pärm under armen och öppnade munnen för att säga det Kristina redan visste. Håkan och Pernilla kom aldrig samma dag. De ringde först dagen därpå, och då var det en sköterska som höll telefonen mot Kristinas öra medan Håkan förklarade att han satt fast i ett möte.
"Vi kommer i helgen," sa Pernilla i bakgrunden. "Ta det lugnt så länge."
Ta det lugnt. Kristina låg i en sjukhussäng och stirrade i taket, och de bad henne ta det lugnt.
Hemhjälpen kom och gick. Nio på morgonen och fyra på eftermiddagen. Tjugo minuter, inte en minut mer. De hann knappt få av henne strumporna innan det var dags att gå vidare till nästa brukare. Kristina lärde sig att hålla sig till schemat. Om hon behövde något däremellan fick hon vänta.
Nu var det snart jul. Två veckor kvar. Pernilla och Håkan stod i köket och räknade pengar på hennes hus.
Nästa morgon, när snön hade lagt sig som ett vitt täcke över bergvärmepumpens fläkt på baksidan och katterna i grannskapet lämnat avtryck i den tunna snön på uppfarten, ringde Kristina till advokatbyrån.
Hon kände Åsa Lindqvist sedan Göran sålt sin firma. Åsa svarade efter tre signaler.
"Jag behöver hjälp att skriva ett köpekontrakt," sa Kristina. "Och ett testamente."
Åsa kom ut till huset dagen därpå. De satt i det halvmörka vardagsrummet, med kaffe och kanelbullar från det lilla bageriet vid Domkyrkan. Utanför skrapade en snöplog mot asfalten. Åsa ställde frågorna lugnt, en i taget, och skrev med blyertspenna i ett kollegieblock.
"Vem ska ärva dig, Kristina?"
"Barnen får sin laglott. Mer får de inte."
"Och resten?"
Kristina pekade på blankettlappen från Strokeförbundet som låg på bordet.
"Dit."
Åsa förde pennan över pappret. "Du förstår att det inte är förskott på arv? Du ger bort pengarna nu, medan du lever."
"Ja."
"Hela beloppet?"
"Hela beloppet."
Åsa såg på den äldre kvinnan som satt framför henne. Kristina satt helt rak i ryggen i den nötta fåtöljen, händerna knäppta i knät. Hon var barfota i tofflorna. På ena stortån satt ett plåster.
"Fem grader ute," sa Åsa. "Och huset är värt mer nu än i höstas."
"Vad kan det bli?"
Åsa räknade tyst en stund. "Fem komma åtta. Kanske fem komma nio. Men då får vi stå ut med de privata spekulanterna."
Pernilla, som jobbade på mäklarfirman vid Stora Torget, skulle ha kunnat berätta allt om grannarna som ville köpa huset. Kristina knackade lätt mot bordsskivan med en tesked. "Jag vill ha fem komma åtta. Mer behöver jag inte."
Åsa stannade i över en timme. När hon gick ut i hallen och tog på sig kappan, kom katten Sigge från fönsterbrädan och strök sig mot hennes ben. Åsa klappade den en gång, mellan öronen.
"Jag ringer när pappren är klara."
Villan gick in på Hemnet en tisdag morgon. Första visningen var på onsdagen. Kristina satt på sitt rum medan Åsa och en mäklarkollega visade de tre våningarna — köket med den nya spisen från Bosch, trädäcket som Göran byggt 2015, den inbyggda bokhyllan i vardagsrummet.
På torsdagen fanns det tre bud.
Åsa ringde vid halv sex. "Fem komma åtta. Kontraktet är klart. Köparen vill ha tillträde i slutet av januari."
Kristina stod vid fönstret i köket. Snön hade börjat smälta och det droppade från takrännan. Vattendropparna träffade plåten med små, snabba slag.
"Bra."
"Då gör vi klart det."
Kristina la på. Hon stod kvar vid fönstret en stund. Sedan gick hon fram till köksbordet, öppnade en låda och tog fram en gammal plansch över huset som Göran ritat en gång. Den föreställer hela tomten, med trädgårdslandet i sydvästra hörnet. Hon vek ihop den och stoppade den i handväskan.
"Du kan ta den andra väskan," sa hon till Åsa när hon kom för att hämta henne två dagar senare.
Lägenheten låg på Vasagatan, fyra trappor upp i ett hus från fyrtiotalet. Två rum och kök, grönmålat badkar, höga fönster mot innergården. Månadskostnaden var fyra noll sju tre kronor. Nycklarna låg i ett kuvert i Åsas handväska.
"Skriv på här," sa Åsa och pekade med pennan. "Överlåtelseavtalet för bostadsrätten."
Kristina skrev under. Hennes namnteckning såg annorlunda ut efter stroken — säkrare än förut, tydligare. Som om hon övat.
Mäklaren tog kort på huset för annonsen. Pernilla såg bilderna på sitt kontor vid Stora Torget samma dag. Hon scrollade genom Hemnet under lunchrasten, och plötsligt stoppade hon vid en bild på ett kök som hon kände igen.
Hon satt med mobilen i handen och stirrade på skärmen.
Fem komma åtta.
Hon ringde till Håkan.
"Har sålt mammas hus."
"Du? Jag har inte skrivit på något."
"Nej. Inte jag heller."
Det var tyst i luren en sekund. Sedan Håkan: "Ring henne. Nu."
Kristina svarade inte. De ringde omvartannat hela kvällen. Vid nio på kvällen ringde Håkan till Åsa.
"Vad fan har hänt?"
Åsa satt på kontoret, med pärmen från ärendet uppslagen framför sig. Hon kunde höra Håkans andning i luren. En bil tutade i bakgrunden, på Kungsängen i Stockholm.
"Din mamma har sålt villan," sa Åsa. "Hon skrev under i tisdags."
"Det kan hon inte göra. Hon är sjuk. Hon har haft en stroke!"
"Hennes läkare har gjort en bedömning. Hon är fullt kapabel att fatta egna beslut."
Håkan la på.
Kristina flyttade in i lägenheten på Vasagatan en fredag. Flyttkillarna bar in fåtöljen, väskorna, kartongen med köksporslin. Katten Sigge satt i en bur i hallen och jamade. Utanför lyste julbelysningen i parken. En buss som gick mot fängelset passerade i fem kilometer i timmen över kullerstensgatan.
Samma kväll stod Pernilla och Håkan i trapphuset utanför hennes nya dörr. De hade med sig en påse från Ica med färdigrätter och en kasse med toalettpapper. De trodde att de skulle ta hand om henne nu.
Kristina hörde stegen i trappan och öppnade dörren.
"Kom in."
De klev in i hallen. Pernilla såg sig omkring — de slitna trälisterna, de vattenskadade tapeterna. Hon öppnade munnen för att säga något om att det här var ju inget ställe att bo på.
Kristina gick före in i köket. På bordet stod en öppnad flyttkartong med tallrikar och en termos med kaffe. Hon drog ut en stol och satte sig.
"Var är huset?" sa Håkan rakt ut.
"Det har fått nya ägare," sa Kristina. "En familj med barn. De flyttade in i måndags."
Pernilla ställde ner Ica-påsen på golvet. "Vi hittade annonsen. Fem komma åtta."
"Ja."
"Och vad gjorde du med pengarna?"
Kristina reste sig långsamt, gick till köksbänken och tog fram en mapp. Brun, med gummiband runt. Hon la den på bordet mellan dem.
"Där är kontraktet. Lägenheten kostade två komma två. Gåvan till Strokeförbundet — där är kvittot. Tre komma fyra miljoner. Resten får ni när jag dör. Laglotten. Inte en krona mer."
Håkan tog mappen och bläddrade snabbt igenom pappren. Köpekontrakt, överlåtelseavtal, testamente, bankens bekräftelse på överföringen.
Han såg upp. "Tre komma fyra miljoner… till en jävla fond?"
"Till forskningen. Så att nästa person som drabbas av stroke har det bättre än jag."
Pernilla lutade sig över bordet. "Vi har ju bara velat hjälpa dig. Du har varit sjuk. Vi tänkte att vi skulle fixa…"
"Ni tänkte att ni skulle fixa ett pris." Kristina tittade på sin dotter. "Fem komma åtta. Du sa det själv. Delat på två."
Ord hängde i luften. Pernilla blev alldeles vit i ansiktet. Håkan stod kvar med mappen i handen, som om han inte visste var han skulle lägga den.
Kristina borstade bort en osynlig tråd från koftan, gick fram till fönstret och tittade ner på gården. Nere på gatan stod en barnvagn parkerad mot väggen. En man i blå jacka höll på att låsa upp en cykel. Julstjärnan i fönstret mittemot lyste med sju lampor.
Hon vände sig om.
"Jag har bytt lås på dörren. Det här är mitt hem nu. Ni är välkomna att hälsa på. När ni vill."
Hon gick fram till hallen, lyfte av luren från telefonen som stod på den lilla hyllan under spegeln, och knackade på ett nummer.
"Det är Kristina. Ja. Jag vill beställa nycklar. Till lägenheten. Ja, ni kan komma i morgon."
Hon la på. I trapphuset hördes deras långsamma steg nerför trapporna, steg för steg, ända tills porten slog igen med en dov smäll. Katten Sigge hoppade upp i fönsterkarmen och började slicka sin tass.
Kristina gick fram till bordet, tog mappen med pappren, och ställde in den i ett skåp ovanför kylskåpet. Nyckeln till skåpet låg i halsbandet under hennes blus, i ett litet guldhjärta med fotografi på Göran.
Hon hällde upp kallt kaffe i en kopp och gick och satte sig i fåtöljen vid fönstret.
Snön började falla igen. Tätt och tyst mot rutan. Hon satt där medan staden utanför klädde allt i vitt, och för första gången på mycket länge kändes det som att luften gick ända ner i magen.
