Varje fredag klockan arton skrev han: "hej mormor, kan du swisha lite, jag betalar tillbaka av veckopengen." Jag swishade tvåhundra kronor, i femtiotvå fredagar i rad. På min egen födelsedag var mobilen tyst hela dagen — ända till klockan arton.
Fredag, arton och två minuter. Mobilen surrade mot köksbänken, exakt där jag lagt den en halvtimme tidigare, bredvid saltkaret som Ingvar köpte på loppis i Vimmerby för trettio år sedan och som jag aldrig fått mig att slänga. Jag behövde inte titta på skärmen för att veta vem det var. Jag visste till och med vad han skulle skriva. Och jag visste att om fyrtio sekunder skulle jag ha swishat pengarna, precis som varje fredag de senaste tolv månaderna.
Fast den där fredagen var den nionde maj. Min egen födelsedag. Och just den gången svarade jag inte direkt. Jag lade mobilen med skärmen nedåt och gick tillbaka till potatisskalandet. På spisen puttrade det i grytan — viltbuljong den här gången, inte kyckling, för på min födelsedag unnade jag mig alltid den finare varianten. Jag fyller sjuttiotvå.
Åtta år som pensionär, efter trettiofem år på ett landsting i Örebro, mest med löneadministration. Ingvar har varit borta i sex år. Dottern min, Marianne, bor med sin familj i Kumla, och sonen Peter på andra sidan stan, vilket i praktiken betydde att vi sågs på julafton och när något behövde skrivas under.
Barnbarn hade jag fem stycken. Men det var bara en som skrev. Elias, Mariannes son, sjutton år. Det började i september förra året. Elias skrev: "Mormor, kan du swisha mig till bussen, jag ska på match och mamma har inte kortet med sig." Jag swishade sjuttio kronor.
Dagen efter ringde Marianne, men nämnde inte match eller buss med ett ord. Jag frågade inte. Tänkte att pojken är sjutton, kanske ville han inte be mamma, behövde något eget. Helt normalt, det.
Fredagen därpå kom ett nytt meddelande: "Mormor, kan du swisha lite? Jag betalar tillbaka av veckopengen." Tvåhundra kronor. Sedan igen. Och igen. Alltid på fredag, alltid runt arton, alltid samma formulering. Första månaden trodde jag faktiskt att han skulle betala tillbaka. Sedan slutade jag räkna.
Pensionen min var inte stor. Halva gick till mediciner, hyra på bostadsrätten och räkningar. Av det som blev över kunde jag lägga undan lite. Men tvåhundra kronor i veckan — det gick liksom, för Elias skrev. Förstår ni? Han var den enda som skrev. Inte på jul, inte på namnsdagen, inte var tredje månad med ett pliktskyldigt "hur mår du, mormor?". Han skrev varje vecka. Regelbundet. Fredag, klockan arton. Som ett urverk.
Visste jag att det bara handlade om pengar? Jag visste. Någonstans under revbenen hade jag känt det länge. Men jag intalade mig att det inte spelade någon roll. Att kontakten var det viktiga. Att han kanske tänkte på mig samtidigt. Att de där raderna på skärmen — "tack mormor, du är bäst" — betydde något mer än en transaktion.
Min väninna Birgitta, som jag går på vattengympa med i Vivalla, sa till mig en gång över kaffet: "Ingegerd, han mjölkar dig som en ko. Ser du inte det?" "Säg inte så", svarade jag skarpare än jag hade tänkt. "Han har sina behov. Tonåring. Du ser dina barnbarn en gång i halvåret, så lägg dig inte i." Birgitta pressade ihop läpparna och tog aldrig upp det igen. Men jag återvände till det. I huvudet, om nätterna, när jag inte kunde somna. Jag räknade. Tvåhundra gånger femtiotvå. Över tio tusen kronor om året. För mig var det en summa. För Marianne och hennes man Fredrik, som båda jobbade och nyss bytt till en ny Volvo, var det en struntsumma. Men det var inte de som bad. Det var Elias.
Och så kom den där fredagen. Nionde maj. Jag steg upp tidigare än vanligt, för jag ville göra något ordentligt av min egen dag. Viltbuljong, morotssallad med äpple, och till efterrätt en mazarin, det receptet jag ärvt av mamma från Kristinehamn. Ingvar brukade säga att den mazarinen var enda skälet till att det lönade sig att gifta sig med mig. Sedan blinkade han och la till: "Nja, kanske ett par skäl till." Jag saknade det blinkandet.
Fram till lunch väntade jag på ett samtal från Marianne. Hon ringde inte. Peter inte heller. Jag skickade sms till båda: "Tack för uppvaktningen" med frågetecken. Marianne svarade klockan tretton: "Mamma!!! Grattis på födelsedagen!!! Glömde helt, vi har inventering på jobbet. Ringer ikväll!!!" Tre utropstecken efter varje mening, som om mängden utropstecken skulle kompensera för minnet. Peter svarade inte alls.
Jag satte mig vid bordet dukat för en person. Duken med de små blåsipporna, servett, tallriken efter mamma — den med det gamla mönstret i kobolt som jag fått ärva. Buljongen ångade. Jag var ensam och det kändes okej. Alltså — det kändes inte okej, men jag var van vid det.
Och då, arton och en minut, surrade mobilen. Elias. Så klart.
"Mormor, kan du swisha lite? Betalar tillbaka av veckopengen 😊" Inget "grattis". Inget "hoppas du har en fin dag". Inte ens den där tanklösa copy-paste-hälsningen folk skickar runt på Messenger. Ingenting. Bara swishen.
Jag satt med mobilen i handen och stirrade på den gula smilende gubben i slutet av meddelandet. En hel årslön av femtiolappar — nej, tvåhundralappar — hade jag köpt den där gubben för, vecka efter vecka.
Fingrarna skakade när jag skrev svaret. Raderade tre versioner. Den första var för vass. Den andra för ynklig. I den tredje försökte jag skämta och det blev ännu sämre. Till slut skrev jag:
"Elias, idag har jag födelsedag. Visste du det?" Tre minuters tystnad. Sedan:
"Oj förlåt mormor!! Grattis!!! 🎂 Swishar du?" Birgitta hade haft rätt. Jag hade vetat det länge, men jag behövde den där meningen för att sluta lura mig själv. "Förlåt mormor, swishar du?" — sju ord och en tårtemoji. Så mycket var jag värd.
Jag skickade inga pengar. Första gången på ett år. Svarade inte. Lade undan mobilen, åt en bit mazarin och diskade. Sedan satte jag mig i Ingvars fåtölj — den nötta, med armstöden slitna till ljust tyg — och satte på tv:n. Det gick något program om trädgårdar från Skåne.
På lördagsmorgonen skrev Marianne. Inte "hur mår du, mamma" — direkt: "Mamma, varför swishade du inte Elias? Han ringde och var uppriven för att du inte svarade." Jag ringde upp dottern min.
"Marianne, visste du att han ber mig om pengar varje vecka?" Tystnad. Lång. "Vilka pengar?" sa hon till slut, men i den där tonen hon använde som barn när hon slagit sönder en vas och försökte limma ihop den innan jag kom hem. "Fredag, klockan arton, tvåhundra kronor. I ett år. Visste du eller inte?"
Ny tystnad. Sedan en suck. Och den sucken sa mer än alla ord hon kunde ha pressat fram. "Mamma, han är ju ett barn. Överdriv inte. Du gör en pjäs av det här, och han bara…" "Bara vad?" "Han vet väl att mormor inte säger nej."
Jag lade på. Slängde inte luren, kastade den inte, tryckte bara på den röda knappen och la mobilen på soffbordet. Bredvid stod fotot från Elias konfirmation — han i kostym, med breda ögon, höll i psalmboken med båda händerna som om han var rädd att tappa den.
Nästa fredag klockan arton surrade mobilen. Elias. Samma meddelande, ord för ord. Som om ingenting hade hänt. Jag skrev: "Jag swishar inte. Men om du vill, kom förbi på söndag och ät mazarin. Bakar en sådan du gillar."
Han läste den klockan arton och tre minuter. Svarade inte. Två veckor gick. Tre. Fredagarna kom och gick utan att mobilen surrade. Tystnaden, som jag trodde mig van vid, fick plötsligt en annan klang. Skarpare. För det är en sak att vara ensam och inte veta, en annan att veta exakt vad kontakten kostade och vad som händer när man slutar betala.
En kväll, innan jag skulle lägga mig, ertappade jag mig själv med att bläddra igenom hela vår chatthistorik. Femtiotvå gånger "swishar du" och femtiotvå gånger "tack mormor". Jag rullade och rullade, letade efter något mer. En enda fråga om hur jag mådde, ett "hur är läget", en dum bild på en katt eller från skolan.
Fanns inte. Det är augusti nu. Fredag. Jag sitter på balkongen, för kvällarna är ljusa och varma ännu i Örebro. Mobilen i knät. Klockan är arton. Den surrar inte. Men bordet inne är dukat för en person, mazarinen svalnar på bänken, och jag har fortfarande inte raderat vår konversation.
Jag vet inte om han skriver igen. Vet inte om jag vill att han ska. Vet bara att om han gör det — den här gången läser jag noga. Och om det bara står "swishar du" — svarar jag detsamma som sist.
"Jag swishar inte. Men kom förbi på mazarin." Och så väntar jag på om han väljer mormor eller tvåhundra kronor.
Det dröjde till oktober. Då hörde jag av Marianne, av en helt annan anledning, att Elias hade skuldsatt sig hos en klasskompis för speltillbehör — ett par tusenlappar som växt sig till nästan fem, med "ränta" om han inte betalade i tid. Fredagsswishen hade aldrig gått till bussen eller till fickpengar. Den hade gått rakt in i det där hålet, vecka efter vecka, tills hålet växte snabbare än jag hann fylla det. Jag sa ingenting om saken till Marianne. Jag har inte skickat en enda krona sedan den där lördagen i maj. Mazarinen bakar jag fortfarande varje söndag — ibland äter jag den ensam, ibland kommer han. Han har aldrig frågat om pengar igen.
