Fredrik stod mitt i köket, bredbent framför den öppna kylskåpsdörren, och blängde på gårdagens rester som om de hade förolämpat honom personligen.
– Falafel, Emma? Igen?
Han lät dörren slå igen med en dov smäll, tog ett steg tillbaka och gned sin redan runda mage med en uppgiven suck.
– Min pappa fick alltid stekt strömming och potatismos när han kom hem. Inte något… grönt mos från Mellanöstern.
Emma satt kvar vid köksbordet, drog långsamt en tråd från sin tröjärm och snurrade den mellan fingrarna tills den brast. Framför henne stod en oöppnad burk filmjölk och två knäckebröd med ett tunt lager smör. Hon hade fortfarande sjukhuskläderna på sig – de ljusblå byxorna med en liten fläck av desinfektionsmedel på låret.
– Strömming kostar sjuttiofem kronor kilot just nu, Fredrik. Och din pappa jobbade inte på ett akutrum i tolv timmar innan han kom hem. Själv har jag inte suttit ner sedan klockan sex i morse.
– Jag jobbar också, fräste Fredrik och slet åt sig en banan från fruktskålen. – Jag drar in mer än hälften av hushållets inkomster. Då kan man väl förvänta sig en varm måltid?
Emma reste sig inte. Hon vilade ena handflatan mot bordsskivan – fingrarna spretade, nageln på pekfingret var sprucken efter att hon hade slitit upp en förpackning med droppslangar samma morgon.
– Du drar in tjugosex tusen före skatt. Jag drar in tjugofem och ett halvt. Skillnaden är femhundra kronor, Fredrik. Det är billigare än de där nya golfjärnen du hämtade ut i förra veckan.
Fredriks ansikte gick från blekt till blossande rött på en sekund. Golfklubborna – de med titanhandtag som han hade ljugit om kostnaden för – stod fortfarande i hallen, insvepta i bubbelplast.
– Den diskussionen är inte relevant, pressade han fram.
– Den är extremt relevant. För medan du övar sving på Brollsta Golfklubb står jag här och försöker få en lök och tre kikärtor att räcka till två personer.
Fredrik slet bananen från skalet så häftigt att halva gick av och landade på golvet. Ingen av dem tog upp den.
– Vet du vad? Han pekade på henne med den mosiga bananhalvan. – Jag åker hem till mamma och pappa. De kommer att få höra hur min fru vägrar ta hand om sin egen man.
Emma log inte ens.
– Åk du. Men kom inte tillbaka utan lite perspektiv.
Bilen startade på tredje försöket. Fredrik körde längs Nynäsvägen, passerade Gullmarsplan och svängde in i föräldrarnas villaområde i Enskede – ett lugnt kvarter där varje trädgård hade minst en surkörsbärsbuske och en rostig studsmatta. Hans föräldrars hus låg nästan längst in på gatan, en faluröd tvåplansvilla med vita knutar. Lukten av nyklippt gräs slog emot honom redan vid brevlådan.
Hans mamma Inger öppnade dörren iförd ett förkläde med trycket ”Grilla lugnt” och händerna fulla av mjöl.
– Fredrik! Kom in, jag står mitt i en sats skorpor. Har du ätit?
– Inte mycket, muttrade han och hängde av sig jackan på kroken bredvid pappans gamla orienteringskartor. – Var är pappa?
– I garaget. Han håller på med sin gamla Amazon från sextiotrean. Gå ut till honom så länge, jag kommer med kaffe.
Garaget luktade motorolja och snus. Lars, Fredriks pappa, stod böjd över en verktygslåda och letade efter en hylsnyckel. Han var sextiosju år gammal, fortfarande bred över axlarna, men håret hade tunnats ut till en vit krans runt hjässan.
– Tjena grabben. Vad har hänt? Du ser ut som om någon har stulit din lördagsgodispåse.
Fredrik drog ett djupt andetag och satte sig på en uppochnedvänd träback. Så började han.
Han beskrev allt: hur Emma aldrig lagade ordentlig mat, hur slarvig hon var med städningen, hur hon lät bli att stryka hans skjortor och hur hon varje kväll satt med sin telefon istället för att fråga om hans dag. Han nämnde även hur hon anklagade honom för golfklubborna – ”som om jag inte fick unna mig något efter allt slit”.
Lars torkade av händerna med en oljetrasa, satte sig på en likadan träback mittemot och lät honom prata klart utan att avbryta. När Fredrik till slut tystnade nickade han bara. Inte medhåll, bara… mottagande.
– Okej, sa Lars efter en lång stund. – Jag förstår. Låt mig prata med Emma.
– Med Emma? Varför då?
– För att jag vill höra hennes sida innan jag säger något. Du är min son, men du är också en man som har varit gift i bara tre år. Jag har varit gift i fyrtiotvå. Jag har lärt mig en sak: den som lagar maten har alltid något att säga om den som klagar på den.
Fredrik ville protestera, men Lars reste sig redan och ropade in mot köket:
– Inger! Vi åker hem till pojkarna i eftermiddag. Jag tar med en av dina pajer.
Samma kväll stod Emma i hallen när dörrklockan ringde. Hon hade precis hällt upp ett glas vatten och tänkte tillbringa resten av kvällen med ett varmt bad och en ljudbok om franska revolutionen. När hon såg Lars och Inger genom dörrögat sjönk hjärtat ett par centimeter, men hon öppnade ändå med ett uttryck som liknade ett leende.
– Oj. Fredrik är inte hemma. Han åkte till er för flera timmar sedan.
– Vi vet, sa Inger varmt och räckte fram en paj inslagen i bakplåtspapper. – Vi tänkte hälsa på dig istället. Hoppas det är okej.
Fredrik stod kvar i garaget hela vägen till Bromma. Han ville inte komma hem samtidigt, ville inte se sin pappa ta Emmas parti. Men efter en timme ringde Lars och bad honom att komma tillbaka. ”Vi väntar i vardagsrummet.”
När Fredrik klev in genom dörren satt hans föräldrar i soffan. Emma stod vid fönstret och såg ut på gården – en liten innergård med en rostig klätterställning och ett övergivet sandslott som något barn hade byggt på förmiddagen. Ingen sa något först. Sedan tog Lars till orda.
– Fredrik. Emma berättade om sina arbetspass på akuten. Hon sa att hon i förrgår höll en kvinnas hand medan kvinnan fick beskedet att hennes son inte hade överlevt olyckan. Efter det kom hon hem, lagade mat åt er båda – den där falafeln du klagade på – och somnade på soffan med overallen fortfarande på.
Fredrik öppnade munnen, men Lars fortsatte.
– Hon berättade också om dina golfklubbor. Åtta tusen kronor, Fredrik. Din mamma och jag har aldrig haft så mycket över på ett enda nöjesinköp under hela vårt äktenskap. Och vet du varför? För att vi alltid har sett våra löner som gemensamma. Det spelar ingen roll vem som drar in femhundra kronor mer. Det här hushållet har inte en försörjare – det har två.
Inger lade en rynkig hand på Lars arm. Han tystnade, tog ett djupt andetag och reste sig från soffan. Sedan gick han ut i köket.
Fredrik stod kvar som fastvuxen i hallgolvet. Emma vände sig om från fönstret. Hennes ögon var svullna, men hon grät inte längre. Bara stod där, med armarna i kors och en strimma av eftermiddagsljus över kinden.
Från köket hördes ett svagt slammer. Skåpluckor som öppnades och stängdes. Vatten som spolades.
– Vad gör han? frågade Fredrik tyst.
Inger log ett litet, nästan osynligt leende.
– Han diskar. Det är det minsta han kan göra, sa hon. – Han har alltid diskat när jag har haft en tung dag. Sedan den dagen vi flyttade ihop.
Lars stack ut huvudet genom köksdörren, med en diskborste i ena handen och en tallrik med intorkad hummus i den andra.
– Förresten, Fredrik. När du kommer ut imorgon bitti kan du hämta hylsnyckeln i garaget. Du ska få en genomgång i hur man lagar pannbiff med lök. Din mamma har skrivit ner receptet åt dig.
Emma såg på sin svärfar, sedan på sin man. Hon drog ett djupt andetag och sträckte sig efter pajen som Inger hade ställt på softbordet.
– Stannar ni på middag? frågade hon.
– Gärna, sa Inger.
– Hoppas ni gillar falafel.
Fredrik sa ingenting. Han gick bara ut i köket, tog tallriken ur pappans hand och sjönk ner på en köksstol med diskborsten tryckt mot bröstet. Ute på gården började någon plötsligt spela dragspel – en märklig, långsam mollton som letade sig in genom den öppna balkongdörren. Ingen kommenterade det. Det var bara en sån kväll i Bromma, där grannarna ibland gjorde saker som inte angick någon annan.
