Anita ringde mig en tisdag i mars och sa att hon hade hittat något i provsvaren från Bergslagen som fick henne att ställa in hela veckans möten. Jag är hydrogeolog, jobbar på ett konsultbolag i Örebro, och Anita är min gamla kurskamrat från Uppsala — numera chef för vattenlaboratoriet vid Länsstyrelsen. Hon lät inte upprörd. Hon lät som någon som just hittat en check hon glömt lösa in.
"Kom hit", sa hon. "Ta med stövlar."
Det var kallt, blåsigt, den där sortens mars där snön smälter på dagen och fryser till is på natten så trottoarerna i Örebro blir livsfarliga. Jag åkte dit med bilen, en gammal Volvo V70 som luktar hundfoder sedan labradorn Sixten spydde i baksätet förra sommaren. Anita väntade utanför laboratoriet med en termos kaffe och ett ansiktsuttryck jag inte sett hos henne sedan disputationen.
Det gamla gruvschaktet vid Zinkgruvan hade läckt i decennier. Inget nytt, det visste alla. Vattnet där nere var fyllt av uran från bergarten, en rest av malmbrytning som pågått sedan sextiotalet, och länsstyrelsen hade länge betalat dyra saneringsföretag för att pumpa upp vattnet, tillsätta kemikalier, fälla ut metallerna och sedan frakta bort det giftiga slammet till deponi i Norrland. Varje år, samma notor. Tolv miljoner kronor, ungefär, för att hålla grundvattnet under kontrollgränsen.
Men den här gången hade Anitas kollega, en ung mikrobiolog vid namn Elin, satt ett vattenprov i ett skåp och glömt bort det i över fyra månader. När hon till slut hittade det igen — bakom en låda med filterpapper, doften av must från ett gammalt fikarum — var provet grumligt av något som inte skulle finnas där. Bakterier. Levande, och de hade ätit upp nästan allt uran i vattnet.
Jag minns att jag stod där i labbet och tittade på siffrorna på Elins skärm, en gammal platt-tv-skärm som flimrade lite i det övre högra hörnet, och kände det där stinget i bröstet man får när man inser att man har fel om något man varit säker på i femton år.
"Det är inte möjligt", sa jag.
"Det är precis vad jag sa", svarade Anita och hällde upp mer kaffe. "Sedan gjorde vi om det sex gånger."
De hade odlat fram bakterierna, en stam släkt med de som redan var kända från förorenat grundvatten i Tyskland, och matat dem med glycerol — bara vanlig glycerol, det du köper på Apoteket för fyrtiofem kronor flaskan — i en syrefattig miljö. Under etthundratrettio dagar hade mikroberna omvandlat det lösta, giftiga uranet till en stabil mineralform, något Elin kallade järn-uranoxid i pentavalent form, och bundit det i sina egna cellväggar. Nittiofem procent av uranet, borta från vattnet, låst i fasta korn som inte längre kunde tas upp av kroppen eller sprida sig vidare i Vätterns tillrinningsområde.
Jag är inte den sortens person som blir rörd av vetenskap. Min exfru brukade skämta om att jag skulle gråta lättare över en trasig borrigg än över en begravning. Men jag satt där på en pinnstol som vinglade, med kaffe som blivit kallt, och tänkte på min pappa, som jobbade i gruvan i Zinkgruvan i tjugosju år innan den stängdes, och som dog av en cancer ingen läkare någonsin ville koppla till arbetsplatsen rakt ut, fast alla visste.
"Vad kostar det här jämfört med kemikaliereningen?" frågade jag.
Anita log på det där sättet hon gör när hon redan räknat ut svaret och bara väntar på att någon annan ska fråga.
"En bråkdel. Ingen slamdeponi. Inget kemikalieinköp. Bakterierna sköter sig själva så länge vi ger dem glycerol och håller syrehalten nere."
Problemet, förstås, var att ingen trodde henne. Hon skickade rapporten till Naturvårdsverket i maj och fick ett standardsvar tillbaka i juni: intressant, men vi behöver mer data innan vi kan finansiera en pilotanläggning. Byråkrati, den där trögheten som får en att vilja slå näven i bordet men som man ändå aldrig gör, för man vet att man måste tillbaka dit och be om pengar igen nästa år.
Det var i juli det hände, den kvällen vid Zinkgruvan. Anita hade bjudit in en delegation — två tjänstemän från Naturvårdsverket, en representant för gruvbolaget som fortfarande ägde marken, och mig, för att jag kände området och kunde vittna om hur vattnet sett ut förr. Vi stod vid schaktmynningen i den där ljumma sommarkvällen, myggorna surrade, någon hade tänt ett getingfällefacklor utan att tänka på att det lockade fler getingar än mygg, och Elin bar fram provglasen i en liten kartongask märkt med tuschpenna.
Karl-Erik hette representanten från gruvbolaget, en man i sextioårsåldern med den där sortens auktoritet som kommer av att alltid ha haft rätt förr. Han vägrade tro på siffrorna.
"Ni menar att bakterier gjort på fyra månader det vi betalat tjugo miljoner för på tio år?"
"Vi menar", sa Anita lugnt, "att ni kan spara nästa tio år."
Han skrattade, det där korta skrattet som inte är glädje utan en markering. Sedan tittade han på provglaset Elin höll fram — vattnet var nästan klart, en aning gulaktigt mot solnedgången — och jag såg något i hans ansikte som jag känner igen från min pappas generation: rädslan för att bli överflödig.
Naturvårdsverkets representant, en kvinna som hette Sara, tog provglaset från Elin och höll upp det mot ljuset.
"Om det här stämmer", sa hon, "så är det inte bara Zinkgruvan. Det är Ranstad. Det är alla gamla uranfyndigheter i Västergötland. Det är brunnar i hela landet."
Karl-Erik svarade inte. Han vände sig om och gick mot sin bil, en svart Audi Q5 som stod parkerad snett vid grinden, och jag hörde honom ringa någon innan bildörren ens stängts.
Det tog tre veckor efter det innan Naturvårdsverket gav klartecken för en fullskalig pilotanläggning vid Zinkgruvan. Anita fick igenom en budget på tre miljoner kronor — en bråkdel av vad kemikaliesaneringen kostat varje år i över ett decennium — för att bygga bassänger där bakterierna kunde arbeta i industriell skala, med glycerol pumpad in genom rör Elin ritat på baksidan av ett kvitto från macken.
Jag var där i november när de tömde den första bassängen. Det var kallt igen, andedräkten låg som rök över vattnet, och Anita stod med en pärm i handen — inte för att läsa ur den, utan för att hon alltid håller i något när hon är nervös. I pärmen låg avtalet som gjorde bioreningen till den nya standardmetoden för länsstyrelsens vattenhantering vid gruvan, undertecknat av både henne och, till slut, motvilligt, av Karl-Erik själv, eftersom gruvbolaget insåg att den gamla kontraktsleverantören för kemikaliesanering skulle kosta dem mer än de sparade på att strida emot.
Elin tog upp ett handfull sediment från bassängbotten, mörkt, nästan svart, och lät det rinna mellan fingrarna tillbaka ner i vattnet.
"Det här", sa hon, "är uran som inte längre kan skada någon."
Jag tänkte inte på min pappa just då. Jag tänkte på nästa vår, på alla de andra gamla gruvhålen från Skåne till Norrbotten där samma svarta vatten stod och väntade, och på att någon äntligen hade hittat ett sätt att låta det vila.
