Dörren till Leifs kontor gled igen bakom mig. Kontraktet låg på bordet mellan oss, prickigt av kaffefläckar, och utanför fönstret slaskade det längs hela Bultvägen. Genom rutan såg jag Mikael stå böjd över motorhuven på en gammal Saab 9-5. Han rörde sig på samma sätt som när han slängde mina flyttkartonger ut genom dörren fem år tidigare.
Bredvid honom stod lärlingen, en grabb på knappt arton, och höll i en arbetslampa. Mikael slet momentnyckeln ur hans hand och skrek något om att han inte kunde skilja på en mutter och ett handtag. Killen sa ingenting. Han bara flyttade lampan.
– Jag kör, sa jag. – 1,6 miljoner. Övertagande på måndag.
Leif tuggade på en tandpetare och tittade på mig som om jag kom från Kronofogden.
– Du får ett helt gäng på köpet. Mikael är inte lätt att tas med.
– Det vet jag. Det är inte honom jag köper.
Jag skrev under. Bläckpennan lät mot pappret. Efteråt gick jag genom verkstaden. Mikael rätade på sig och log det där leendet han alltid fick när han trodde att jag skulle be om hjälp.
– Har bilen flyttat in igen? sa han. – Du kan inte ens byta torkarblad.
Jag svarade inte. Jag gick ut i slasket och satte mig i bilen. Nyckeln satt kvar i tändningslåset. Jag behövde inte starta direkt. Jag kunde vänta.
På måndagsmorgonen kom jag in genom personalingången klockan sju. Det luktade diesel och våt ull. I fikarummet stod en kopp Zoégas på bänken, kall sedan länge, och bredvid den låg en halväten kanelbulle. En monstera i fönstret hade gett upp någon gång i augusti.
Leif samlade gänget. Fyra vuxna karlar och lärlingen. Mikael stod längst fram med armarna i kors, som om han redan ägde golvet.
– Det här är Ebba, sa Leif. – Hon tar över verkstaden i dag.
Mikael slutade le. Han tittade på mig en sekund för länge.
– Du? sa han. – Ska du lära oss att skruva?
– Jag ska se till att kunderna vågar komma hit, sa jag. – Och att ni gör ert jobb.
– Jag tänker inte städa, sa han. – Jag är mekaniker.
– Du är anställd, sa jag. – Det finns en skurhink i förrådet. Annars kan du skriva på en uppsägning. Jag har blanketter i väskan.
Han skrattade till, men det lät ihåligt. De andra tittade på varandra. Olle, lärlingen, sneglade på mig och drog ner ärmarna över händerna.
Jag visste att Mikael inte skulle gå. Ingen i stan ville ha kvar honom längre än en säsong. Verkstaden var hans sista ställe.
Han gick inte. Men han började vänta.
I två veckor skötte han sig. Han hängde inte ihop med de andra vid fikabordet. Han svarade i enstaviga ord. En gång hörde jag honom säga åt Olle att han skulle sluta leka kontor och hålla i lampan ordentligt.
Sedan kom den där tisdagen.
En nästan ny Volvo XC90 T8 rullade in. Ägaren var en fastighetskille som alla i stan kände igen. Felet satt i elektroniken: hybridsystemet dog vid kallstart och larmade för växellådan.
Jag kopplade in min egen programvara. Det var den jag byggt och sålt vidare till en tysk fordonskoncern för två år sedan. Den loggade varje spänningsfall, varje styrström, varje kommando.
– Byt den här styrenheten, sa jag till Mikael och pekade på skärmen. – Och rör inte elsystemet i onödan. Bilen är värd mer än du.
Han svarade inte. Han drog på sig handskar och gick mot bilen.
Två timmar senare stod kunden i dörren och bankade på glaset.
– Växellådan är slut! Bilen rör sig inte! Jag stämmer er!
Jag gick ut. Mikael stod redan vid hissen och slog ut med händerna.
– Hennes programvara är skit, sa han. – Den skickade ström åt fel håll.
De andra mekarna stod i en halvcirkel. Ingen sa emot.
– Var är inspelningarna från kamerorna? frågade jag.
Mikael ryckte på axlarna.
– De dog visst i morse. Otur.
Han log. Det var samma leende som när han stod med mina nycklar i hallen och sa att lägenheten var hans.
Jag öppnade datorn.
– Jag behöver inga kameror.
Protokollet visade en spik i spänningen till solenoiden i växellådan. Exakt klockan 10:14. Exakt när Mikael var ensam med bilen.
– Min programvara loggar allt. En sån här spik uppstår bara om någon kopplar plus direkt från batteriet förbi styrdonet. Det går inte att göra av misstag.
Mikael bleknade. Han drog av sig handsken och torkade sig om munnen med baksidan av handen.
– Du kan prova att förklara det för polisen, sa jag. – Tillsammans med fingeravtrycken på batteripolen.
Jag vände datorn mot honom. Grafen lyste blå mot hans oljiga ansikte.
– Jag vill ha din skriftliga uppsägning på mitt skrivbord inom tio minuter. Sedan vill jag inte se dig här igen.
Han stod kvar. Jag trodde ett ögonblick att han skulle slå näven i hissen. Men han gick mot skåpet, slet ut en väska och slängde ner sina saker. Hans rygg var stel när han passerade dörren.
Olle tittade upp.
– Ska jag hämta reservdelen? frågade han.
– Ja. Vi lagar bilen innan kunden hinner ringa en advokat.
Det var inget triumf i det. Bara ett jobb som måste göras.
Ett halvår senare hette verkstaden Verkstaden vid ån. Den låg kvar på Bultvägen, men i receptionen fanns kaffe och en skål med polkagrisar. Olle lärde sig felsökning så snabbt att han slutat be mig dubbelkolla hans mätningar.
En kväll scrollade jag i en lokal Facebookgrupp. Där låg ett anonymt inlägg om en stackars mekaniker som blivit utkastad av sin exfru, som snott hans företag. Historien var skriven med tre utropstecken och många detaljer som inte stämde. Jag kände igen sättet att skriva offer.
Jag svarade inte.
Jag ringde i stället Håkan, som drev Örebro Nyheter och hade fått sin tjänstebil lagad hos oss tre gånger.
– Jag behöver en tjänst, sa jag.
Två dagar senare publicerade han en lång artikel om mig. Rubriken var Från programkod till verkstadsgolv. Det stod om programvaran, om köpet av verkstaden, om kunderna. Inte ett ord om Mikael.
En torsdagskväll i början av november regnade det in från Hjälmaren. Jag parkerade utanför ett hak vid Örebro resecentrum. I handen hade jag en utskriven kopia av nyhetsartikeln. Tre sidor, fortfarande varma från skrivaren.
Mikael satt längst in. Han var tunnare. Jackan var den där gamla gröna han haft när vi träffades. Han rörde i ett glas öl.
Jag gick fram och lade pappret på bordet, rubriken uppåt.
Han tittade på mig, sedan på pappret.
– Tog du med dig bevis nu också? sa han.
– Nej. Jag tog med mig sanningen. Den får du behålla.
Han sköt glaset åt sidan.
– Du tog allt.
– Jag tog ingenting. Du lämnade ifrån dig allt själv.
Jag lät pekfingret stanna en centimeter från pappret.
– Jag köpte en bilverkstad. Inte för att straffa dig. För att jag behövde ett ställe där min programvara kunde användas. Du jobbade där. Det var ditt val att sabba en bil.
– Vad ska jag göra nu då? sa han.
– Börja arbeta. Utan att skylla på andra.
Jag vände mig om. Pappret låg kvar bredvid hans ölglas. När jag gick ut föll regnet mot asfalten. Han sa något bakom min rygg, men ljudet drunknade i en buss som stannade utanför.
