Jag heter Torbjörn Alsén, jag är sjuttiett år och har skött vaktmästeriet på Sankta Klara församling i Norrköping i snart arton år. Det var jag som satte upp lappen på anslagstavlan i vapenhuset: "Katten får inte längre vistas på kyrkans mark." Jag skrev den. Jag menar inte att skylla på någon annan.
Jag ska försöka förklara hur det gick till, för utifrån ser det säkert ut som ett elakt beslut fattat av en gammal gubbe som inte tål djur. Så är det inte. Jag har haft katt i hela mitt vuxna liv, senast en huskatt som hette Pomac och som dog för tre år sedan, sjutton år gammal, i min lägenhet på Hageby. Det är inte katter jag har något emot.
Det var takrännorna. Det var syllen under sakristians nordvägg, där fukt redan hade gjort skada för hundratusen kronor för fem år sedan, en reparation jag själv stod och övervakade, timme efter timme, medan hantverkarna bytte bräder och tätade om. Och nu klättrade en tigrerad hankatt upp på den gamla ställningsresten som aldrig plockades ner ordentligt, in mellan spånskivorna vid takfoten, och grävde. Jag såg klornas märken själv. Jag fotograferade dem och la in bilderna i ett mejl till kyrkorådet, med ärenderaden "Skadedjursproblem, brådskande."
Han hette inte Cierge då. Han hette ingenting, han var bara katten som suttit på trappan utanför expeditionen sedan i våras, och som barnen från Klarabergsskolan bredvid gav namnet Sotis, för att han var svart om tassarna. De äldre damerna i syföreningen satte ut en skål med vatten vid cykelstället. Jag sa åt dem att sluta med det. Jag sa: "Ni lockar hit honom, och han förstör taket." En av dem, Birgitta Ekwall, som är åttiotre och har suttit i kyrkorådet sedan Ronald Reagan var president, svarade att jag brydde mig mer om plåt än om liv. Det sved. Det sved för att jag inte visste hur jag skulle svara henne utan att erkänna att hon hade en poäng.
Så jag satte upp lappen. Kyrkoherden, Anders Vretlund, skrev under den tillsammans med mig, fast han bad mig formulera texten mildare — "får inte längre vistas", inte "ska avlägsnas". Vi ringde inte skadedjursbekämpning. Vi hoppades bara att katten skulle ge sig av av sig själv om ingen längre matade honom.
Han gav sig inte av. Han klämde sig istället in på en avsats högt uppe på klockstapelns norra sida, ett smalt stenutsprång bakom en av vattenkanonens gamla utloppsrör, dit ingen stege från brandkåren i Norrköping ens kunde nå rakt på grund av häcken och den branta gräsdiket under. Nitton dagar satt han där. Jag räknade dem på ett anteckningsblock jag hade liggande i vaktmästarrummet, ett streck per dag, som om jag förde bok över något jag ansvarade för, fast jag hade sagt att jag ville bli av med honom.
De första dagarna trodde jag ärligt talat att han skulle ta sig ner själv. Katter gör så. Men han rörde sig knappt. Han låg hopkrupen med tassarna indragna under kroppen, och blicken riktad ner mot skolgården, mot sakristians dörr, mot cykelstället där skålen med vatten inte längre stod. Jag gick dit varje morgon innan mässan för att kolla om han fortfarande andades. Femte dagen ringde jag brandkåren själv. De sa att de inte rycker ut för katt i träd om det inte är akut fara för liv, och att en stenavsats på en kyrka inte räknas.
Det var Birgitta som till slut ordnade det. Hon kände någon på Norrköpings Djurpark som hade utbildning i klättring och som kom med egen utrustning en lördag i oktober, obetalt, på sin lediga dag. Jag höll stegen. Jag höll faktiskt stegen, för hon bad mig, och jag kunde inte säga nej inför skolgården full av barn som hade kommit för att titta, och Anders som stod bredvid med händerna i fickorna och sa ingenting.
Katten lät sig hämtas utan att klösa eller bitas. Han bara låg still i famnen på kvinnan från djurparken, en flik av hennes overall mellan tänderna, som om det var det enda han orkade hålla fast i. Nitton dagars svält och uttorkning hade gjort honom lätt som ett par vantar. Jag minns att jag räckte fram en handduk jag hade tagit med från städskrubben, för att linda om honom, och att mina händer skakade när jag gjorde det. Jag har inte darrat sådär sedan min fru Görel opererades för sin höft.
Vi kallade honom Cierge efter det — Birgitta hittade namnet, det betyder "vaxljus" på franska, för hon tyckte han hade suttit där uppe som ett ljus som inte gick ut fast det borde ha slocknat för länge sedan. Jag tyckte namnet var löjligt högtravande för en kattunge från Hageby. Jag sa det aldrig högt.
Han bor nu i personalrummet på Klarabergsskolan, i en korg under elevskåpen, och rektorn har satt upp en skylt: "Cierge, skolans katt, klappas gärna." Jag går dit ibland på fredagar, efter att jag stängt kyrkan, med en påse våtfoder jag köper på Hemköp för arton kronor. Jag säger till mig själv att jag bara kollar takrännorna på skolans sida också, eftersom de delar fastighetsgräns med oss.
Det som hände sex månader senare var att brandmannen som ringde upp Djurparken den lördagen, en yngre kille som hette Farid och som jag aldrig träffade personligen, skickade en faktura till församlingen för "extraordinär räddningsinsats, civil entreprenör" på fyratusenåttahundra kronor — pengar Djurparken tydligen la ut för utrustning och som ingen bad om, men som kyrkorådet röstade igenom att betala utan diskussion, samma möte där jag för första gången på arton år inte sa emot Birgitta Ekwall om någonting alls. Jag betalade fakturan själv, kontant, över disk på Djurparkens kontor, och bad att få kvittot i eget namn istället för församlingens. Det ligger i en låda i mitt kök nu, bredvid Pomacs gamla halsband. Jag har inte visat det för någon, inte ens för Görel.
