Jag satt i bilen utanför Elins hus. En gammal Volvo XC60. Motorn gick på tomgång. Vindrutetorkarna drog bort våta löv från rutan. I handskfacket låg ett kuvert med nycklarna till studion på Norra strandgatan. Jag såg upp mot hennes fönster på tredje våningen. Det lyste som en mobilskärm. Hon var där. Väntade.
Jag åkte dit för att lämna tillbaka nycklarna. Men jag klev inte ur. Händerna låg på ratten som om de tillhörde någon annan.
Allt började i slutet av maj. Hon kom in i verkstaden i en vit blus som doftade jasmin. Jag stod vid lyften och torkade händerna med en trasa. Hon räckte fram sitt CV. På nagelspetsen satt rött lack, som en droppe blod. "Jag heter Elin. Jag kan allt i kassan." Jag tog pappret. Kunde inte sluta se på hennes händer.
Hon var tjugoåtta. Jag var sextio. Jag anställde henne på halvtid. Två veckor senare drack vi kaffe på Västra Torggatan. Hon skrattade och kastade huvudet bakåt. Klockan på kafédörren pinglade varje gång någon kom in. Jag tänkte: det här är livet.
Karin märkte inget. Hon jobbade på biblioteket, kom hem med lukten av gamla böcker och lagade middag. Jag sa att jag stannade kvar i verkstaden. Och jag stannade kvar – men inte i verkstaden.
I augusti hyrde jag studion på Norra strandgatan. Tolv tusen i månaden. Elin flyttade in. Jag betalade allt. Nya skor, en resa till Stockholm, middag vid kajen. Hon kallade mig "Lars, min gubbe". Jag tyckte om det. Jag kände pulsen igen.
Men i början av september satte hon sig mittemot mig på samma kafé. Hon rörde inte sin kanelbulle. Hon sa: "Jag är ingen älskarinna. Välj: jag eller din tant."
Jag drack kaffe. Det var beskt. "Hon är inte min tant. Hon är min fru."
"Ännu värre."
Hon reste sig från bordet. Jag kunde inte resa mig. Hon lutade sig över mig och jag kände jasminen. "Du har till fredag."
Hon gick. Klockan pinglade till. Jag satt kvar. Framför mig låg hennes skrynklade servett med ett avtryck av läppstift.
Hela veckan gick jag i dimma. Vännen Ulf sa: "Du vet redan svaret." Jag visste inte.
På torsdagskvällen kom jag hem vid halv elva. Karin satt i fåtöljen och stickade. Ett nystan rullade över golvet. Grannens hund ylade på andra sidan gatan. Jag satte mig i soffan utan att ta av jackan.
Hon sköt upp glasögonen i pannan. "Är du trött?"
"Slutkörd."
"Jag gör te."
Hon gick ut i köket. Jag hörde vattenkokaren klicka igång. På mattan låg en halvfärdig barntröja. Till barnbarnet. Jag lutade mig fram och lyfte upp nystanet. Det var mjukt, som en valp.
Karin kom tillbaka med två muggar. Ställde en framför mig. På fatet låg en kanelbulle. Jag tog bullen, men kunde inte bita. Lade tillbaka den.
"Du har inte ätit något." Hon satte sig bredvid mig och tog upp stickningen. Stickorna tickade. Jag såg på hennes händer – ådriga, med vigselring. Skammen sköljde över mig så att jag blundade.
På natten sov jag inte. Gick ut på balkongen. Nere vid sopkärlen satt en grå katt. Den stirrade på mig. Vinden bar med sig lukt av tång från älven. Jag tände en cigarett. Röken sved i halsen. I huvudet snurrade: "Du har till fredag."
Elin skrev. Jag svarade inte. Sms: "Lars? Jag menade allvar." Sedan: "Din fega gubbe."
Jag släckte cigaretten mot räcket. Fimp föll ner på trottoaren.
På fredagsmorgonen åkte jag inte till verkstaden. Jag åkte till banken på Drottninggatan. Lämnade fram legitimation. Tog ut fyrahundratusen kronor. Exakt det jag sparat till "ett nytt liv". Pengarna låg i ett kuvert. Jag höll i det som en värmedyna.
Sedan åkte jag till juristen. Skrev under pappret: halva verkstaden skrivs över på Karin. Sekreteraren frågade om jag ville ha kurir. Jag sa att jag tar med det själv.
Från juristkontoret körde jag till Norra strandgatan. Gick upp i studion. Elin var inte där. På bordet låg hennes borste med svarta hårstrån. I kylen stod en yoghurt. Jag samlade ihop mina saker: rakhyvel, laddare, en skjorta. Allt i en påse. Kuvertet med nycklarna lade jag på kudden. Ovanpå en lapp: "Hyran är uppsagd. Nycklarna ligger här."
Nere på gatan skickade jag ett sms: "Jag har valt. Kom inte till verkstaden."
Sedan åkte jag till jobbet. I verkstaden luktade det motorolja och våt asfalt. Ulf höjde på ögonbrynen. Jag förklarade inget. Tog en trasa och började torka disken.
En timme senare kom Elin. Jag såg henne genom glasdörren. Hon drog sitt passerkort. Låset pep, men öppnades inte. Hon försökte igen. Sedan bultade hon på rutan.
Jag gick ut. I handen höll jag ett kuvert med hennes sista lön. Hon doftade fortfarande jasmin. Jag öppnade fingrarna, kuvertet föll mellan oss.
"Vad har du gjort, Lars?"
"Det är din sista lön. Du behöver inte komma tillbaka."
Hon böjde sig ner och tog upp kuvertet. Rev sönder det. Sedlarna fladdrade ut på asfalten. En krona rullade in under en bil. Hon höjde handen, men slog inte. Stod stilla. Sedan sa hon, nästan utan att röra läpparna: "Du kommer att ångra dig."
"Det gör jag redan."
Hon gick utan att se sig om. Jag stod kvar tills hennes klackar tystnat. Sedan plockade jag upp en hundralapp. Den var våt av regn. Jag stoppade den i fickan.
På kvällen kom jag hem. Karin satt vid köksbordet och läste. Hon hade på sig min gamla tröja med hål på armbågen.
Jag lade framför henne juristens papper. "Halva verkstaden är din nu."
Hon tog av glasögonen och gnuggade näsroten. Läste. Vände på pappret, som om det stod något på baksidan.
På bordet lade jag också kuvertet med pengarna. Fyrahundratusen kronor.
"Vad är det här?" frågade hon.
"Dina. För dig och barnbarnen."
Hon öppnade kuvertet. Bläddrade i sedlarna. Stannade vid en bunt. "Fyrahundratusen kronor… Du har sparat fyrahundratusen."
"Ja."
Hon lade tillbaka allt i kuvertet. Såg mot fönstret. Regnet rann över rutan.
"Jag valde dig."
Hon svarade inte. Gick till diskhon, spolade vatten, diskade en kopp. Jag satt kvar med händerna runt en tom tekopp.
Karin torkade av bordet. Sedan gick hon till kylskåpet, tog fram smör, ost, knäckebröd. Ställde fram en tallrik åt mig. "Du måste äta."
Jag åt. Brödet knastrade. Hon satte sig mittemot och tuggade på en bit knäckebröd. Vi pratade inte. Utanför släcktes gatlyktan.
Efter maten diskade jag. Karin gick in i vardagsrummet. Jag hörde att hon satte på radion. En gammal dansbandslåt. Samma som vi dansade till på vårt bröllop.
Jag torkade händerna på byxorna. Gick till ytterdörren och låste. Dubbelkollade handtaget. Sedan tog jag fram min telefon och blockerade Elins nummer.
I fönstret såg jag min egen spegelbild. En sextioårig man med våta händer och en liten bit knäckebröd kvar i mungipan.
Jag spottade ut smulan i handfatet. Spolade. Gick och satte mig bredvid Karin i soffan.
Hon såg inte på mig. Men hon flyttade sin fot så att den nuddade min.
Jag satt kvar. Volvon stod kvar utanför Elins hus. Men jag var inte där. Jag var hemma.
