Här nere vid vattnet på Djurgården har det alltid funnits gott om myggor – i slutet av augusti kommer de i moln från vassarna, och de som bor i närheten har lärt sig leva med det. Men i år är allt annorlunda.
Anna Lindqvist förstod det på fredagsmorgonen, när hon inte kunde böja knäet för att ta sig upp ur sängen. Kvällen innan hade hon pysslat i kolonilotten – ryckt ogräs mellan potatislanden, sprutat tomaterna mot bladmögel, precis som hon gjort varje sommar de senaste tjugo åren. På kvällen kändes benen ömma, som efter en lång dag med spaden, och hon skyllde det på åldern och en fuktig rygg. Men på morgonen hade lederna låst sig, som om en bil hade kört över henne. Tinningarna dunkade, en dov smärta pulserade bakom ögonen, och termometern visade fyrtio grader.
– Jag trodde jag hade blivit förkyld på lotten, berättar hon. Tog en Alvedon, låg still. Men till kvällen orkade jag knappt hålla i en sked.
På vårdcentralen i Gärdet var det den dagen kö som Anna inte sett sedan pandemin. En äldre kvinna från grannkvarteret höll en kylklamp mot tinningen, en man i trettioårsåldern satt hopsjunken med armarna om knäna. Läkaren kallade in Anna efter tjugo minuter, mätte blodtrycket, lyssnade på symtomen och skrev utan tvekan en remiss för blodprov.
– Denguefeber? undrade Anna. Det får man väl bara i tropikerna, inte här på Djurgårdsvägen.
Infektionsläkaren Karin Berg på Karolinska tog under den veckan emot patient efter patient med samma bild som Anna. Under sju dagar hade elva personer sökt vård med liknande symtom, och ingen av dem hade rest någonstans.
– Tidigare hade vi bara importerade fall, förklarar hon. Någon kom hem från Thailand eller Vietnam och tog med sig viruset, vi behandlade det. Men här har en mygga bitit någon som inte varit längre än till sin egen trädgård. Det är en helt annan historia.
Av de elva misstänkta fallen bekräftades sex. Men redan veckan därpå kom så många med samma symtom till sjukhuset att antalet bekräftade fall steg till fjorton – mer än dubbelt så många som veckan innan. Flest fall kom just från villaområdet vid Gärdet, där gamla dagvattenbrunnar och övergivna trädgårdsland gör att stillastående vatten samlas i nästan varje trädgård.
Det är myggan Aedes aegypti som sprider febern – för fem år sedan såg entomologerna den bara i södra Europa. Nu blir klimatet varmare, vintrarna kortare, och myggan, som tidigare inte klarade frosten, övervintrar nu utan problem i källare i flerfamiljshus.
Hos de flesta som smittas märks knappt något – lätt trötthet som går över på några dagar. Men hos dem som får symtom handlar det om hög feber uppåt fyrtio grader, huvudvärk bakom ögonen, illamående, och i allvarliga fall blödningar och verklig livsfara. På Karolinska låg den veckan två patienter kopplade till dropp, och det var just då Anna fick sitt provsvar.
Positivt. Denguefeber, den så kallade "benbrottsfebern", bekräftades hos henne förra tisdagen.
Läkarna lade in Anna för observation i två dygn – för att säkerställa att det inte utvecklades till en allvarlig form – och skickade sedan hem henne med en lista över vad hon inte fick göra. Samma kväll ringde hon sin dotter i stan och bad henne inte ta med barnbarnet över helgen.
– Han är fyra år, säger hon. Så länge jag är sjuk får han stanna hos henne. Jag vet inte säkert om man kan smittas av mig, läkaren sa nej, bara genom myggan. Men så länge det finns en droppe vatten kvar i trädgården släpper jag inte hit honom.
Stockholm Vatten och Avfall satte på måndagen in team för att spruta insektsmedel i trädgårdarna – både från marken och, för första gången på flera år, från helikopter över vassarna vid Djurgårdsbrunnsviken, där epidemiologerna misstänker att spridningen började. Besprutningen fortsätter fram till slutet av september.
Smittskydd Stockholm uppmanar de boende att tömma allt stillastående vatten på sina tomter – hinkar, gamla däck, vattentunnor – och använda myggmedel, särskilt i skymningen, när myggorna är som mest aktiva.
Nu går Anna varje kväll, så fort värmen lagt sig, ut med en ficklampa och en runda i trädgården. Vänder på vattentunnan, häller ut vattnet ur hinken där hon förut hade sina plantor. Hittar en gammal balja vid förrådet – i botten står en fingerbred regnvatten och larver snurrar redan runt. Häller ut den, torkar den, ställer den upprätt och vänder botten upp. Sånt hade hon aldrig brytt sig om förut.
Barnbarnet får komma tillbaka när det inte finns en enda pöl kvar i trädgården som kan hålla vatten mer än ett dygn. Men tills dess går Anna varje kväll runt och kontrollerar varje skrymsle – och varje gång hon lyfter en ny hink känner hon hur knäet fortfarande påminner om sig med en dov, seg värk.
