Vad gör du egentligen på dagarna nu för tiden, frågade systern min över telefon, och jag hörde hur hon knäckte en solroskärna mellan tänderna medan hon väntade på svaret. Jag skrattar, sa jag. Det var hela sanningen och samtidigt inget svar alls.
Jag heter Solveig, är sextiotvå år, och för fjorton månader sedan drev jag fortfarande en liten blomsteraffär vid Möllevångstorget i Malmö. Butiken hette Liljans och hade tillhört mig och min man Rutger i tjugosex år. Rutger dog en tisdag i februari, mitt under en snöstorm, och jag minns att jag stod i affären med händerna fulla av tulpaner när telefonen ringde och sköterskan på Skånes universitetssjukhus sa att jag skulle komma fort.
Efter begravningen tog min svärson Anders över bokföringen, sa han. Han var revisor och gift med min dotter Malin, och han hade alltid ett sätt att prata som fick allt låta som siffror redan innan det hänt. Det är bäst för dig, mamma Solveig, sa han och klappade min hand vid köksbordet i deras radhus i Limhamn, du orkar inte hålla reda på allt just nu. Jag skrev under papper jag inte läste ordentligt, för jag grät fortfarande varje kväll och kunde knappt hålla en penna stadigt, och tre veckor senare stod det klart att butiken, huset i Bunkeflostrand och sparkontot på knappt sjuhundrafemtiotusen kronor allihop hade flyttats över i ett bolag där Anders satt som ensam firmatecknare.
Jag frågade Malin om det. Hon tittade ner i sin kaffekopp och sa att Anders bara ville skydda arvet från skatteverket, att det var tillfälligt, att jag skulle lita på honom. Jag litade på honom i åtta månader. Jag flyttade in i ett litet rum hos min syster Birgitta i Rosengård, sov på en säng som knarrade som en gammal båt, och varje månad fick jag ett kuvert med tretusen kronor "fickpengar" som Anders lämnade i min brevlåda utan att ringa på.
Grannen till Birgitta, en pensionerad busschaufför som hette Ove och som gick med sin schäfer Rufus varje morgon klockan sju, brukade se mig sitta på trappan med en kopp kaffe och fråga hur det gick. Jag sa alltid att det gick bra. Man säger så. Men en morgon i november, när det var minus tre grader och andedräkten låg som rök framför oss, sa jag till Ove: jag har inget kvar att skratta åt, och han svarade bara att man hittar det man letar efter, ibland i de konstigaste lådorna.
Den kvällen gick jag igenom en flyttkartong jag aldrig öppnat, en av dem Birgitta räddat från huset innan Anders sålde det. Längst ner, under gamla julgranskulor och Rutgers stickade tröjor, låg en brun kuvertmapp jag inte kände igen. Inuti fanns ett testamente, upprättat hos en jurist i Lund fem år tidigare, som Rutger måste ha ordnat utan att nämna det för mig. Där stod svart på vitt att blomsteraffären och fastigheten i Bunkeflostrand vid hans bortgång skulle tillfalla mig personligen, inte något gemensamt bo, inte en förmögenhetsmassa att förvalta åt någon annan. Anders hade aldrig haft rätt att flytta något som helst.
Jag satt på golvet i Birgittas hall till klockan var över midnatt, med papperet i knäna och kaffekoppen kall bredvid mig, och jag skrattade. Jag skrattade så att Birgitta kom ut i nattlinne och trodde jag hade fått ett sammanbrott. Jag hade det motsatta.
Nästa morgon ringde jag en advokat, en kvinna som hette Camilla Ahlgren med kontor på Södra Förstadsgatan, och tog med mig testamentet, mitt gamla bouppteckningsintyg och de papper Anders fått mig att skriva under utan att läsa. Camilla läste igenom alltsammans på tjugo minuter och sa: det här är fullt återkallbart, Solveig, han har agerat i strid med ett giltigt testamente och sannolikt utan fullmakt som täcker det här. Vi stämmer.
Det tog fem månader. Anders anlitade en advokat från Stockholm som försökte hävda att jag varit "psykiskt nedsatt av sorg" när jag undertecknade, vilket bara fick tingsrätten att fråga varför han i så fall låtit mig skriva under överhuvudtaget. Malin ringde mig aldrig under hela processen. Hon skickade ett sms i mars: hoppas du vet vad du gör mot familjen. Jag svarade inte.
Domen kom en fredag i juni. Tingsrätten i Malmö ogiltigförklarade överlåtelserna och beslutade att bolaget skulle upplösas, att fastigheten och sparkontot skulle återgå till mig, och att Anders dessutom skulle betala tillbaka etthundraåttiotusen kronor han tagit ut som "arvode för förvaltning" utan avtal. Jag åkte raka vägen till Liljans, som stod tom och dammig sedan Anders stängt den, och öppnade dörren med en ny nyckel jag låtit tillverka samma morgon.
Anders kom dit två veckor senare, i kostym mitt på en tisdag, och ställde sig utanför skyltfönstret och tittade in genom glaset medan jag vattnade pelargonerna på disken. Han knackade inte. Jag såg honom stå där i ungefär en minut, med händerna i fickorna, innan han vände och gick mot bilen. Jag fortsatte vattna.
Nu, ett år senare, driver jag Liljans igen, tre dagar i veckan, med hjälp av en ung kvinna som heter Nadja och som studerar trädgårdsdesign på Alnarp. Malin hälsade på i somras, första gången på över ett år, och satt tyst i femton minuter innan hon frågade om jag ville ha kaffe med henne på Möllan. Jag sa ja. Vi pratade inte om Anders.
För tre veckor sedan ringde Birgitta och berättade att hon träffat Ove på gatan, och att han berättat att Anders bolag gått i konkurs i våras, sedan två andra klienter stämt honom för liknande saker. Ingen av oss visste det förrän Ove nämnde det i förbifarten, som om det bara var väderleksrapporten. Jag lade på och gick ut i affären för att ordna om buketterna i kylen, och det slog mig att jag inte kände särskilt mycket alls. Jag knäckte av en vissen ros och kastade den, och fortsatte med resten.
