Jag är förmodligen den bäst klädda uteliggaren du kommer att stöta på i höst i Göteborg. Sidenscarf knuten under hakan, örhängen i samma nyans som nagellacken, och under bron vid Falkenbergsgatan en hoppressad kartong som får tjäna som matta så att mina pumps inte blir smutsiga. Folk som går förbi på morgonen, med sitt take away-kaffe från Pressbyrån mittemot, gissar aldrig att damen med scarfen sover där.
Jag förlorade min lägenhet på Linnégatan i februari, en tvåa jag hyrt i tjugotre år. Hyresvärden sålde fastigheten, jag fick tre månader på mig att flytta, och jag hittade inget annat inom min budget. Så jag satte upp ett tält, ett litet blått som en förening hade skänkt mig, i parken bakom Oscar Fredriks kyrka. Kola, min hund, en kaffefärgad tik av obestämd ras, sov hoprullad mot mina ben. Vi bodde där i fem månader, tills en gammal kollega till min man, Bengt, erbjöd mig att husvakta hans husbåt förtöjd vid Klippans kaj, tills han fick den såld. Tillfälligt, sa han. Det har redan blivit sju veckor.
För sexton år sedan förlorade jag min son, Anders. Han var tjugotvå år. En leukemi som inte gav sig, benmärgen som slutade tillverka tillräckligt med vita blodkroppar, och läkarna på Sahlgrenska som sköt upp med en månad i taget den dag de skulle behöva säga sanningen till mig. Jag berättar nästan aldrig historien i sin helhet — jag avbryter mig alltid innan slutet, som om det räddade mig från att på nytt uppleva den där natten på sjukhuset. Men jag gråter fortfarande varje vecka, ofta på söndagar, utan förvarning, medan jag skalar potatis eller stryker en skjortkrage.
Att klä mig har alltid varit mitt sätt att hålla mig upprätt. Det finns så mycket i livet man inte rår över — en hyra som stiger, en diagnos, en hyresvärd som har bråttom att sälja — men vilken läppstiftsfärg jag bär, den tar ingen ifrån mig. Jag kan ha haft en fruktansvärd natt på den där husbåten som tar in vatten genom akterlutan, men om jag på morgonen tagit på mig tweedjackan och pärlemorörhängena känner jag mig redo att möta vilken tjänsteman som helst på Försäkringskassan. Kola går också fin: idag har hon på sig sin lilla ylletröja med tofs, för att inte bli frusen på bryggan — och för att, låt oss vara ärliga, den klär henne.
Vad folk inte vet är att jag har en bror, Kenneth. Han bor i Partille, i ett hus med trädgård som han ärvde efter våra föräldrar, samma hus där vi lekte som barn. När jag förlorade lägenheten ringde jag honom. Han sa att han inte hade plats, att hans fru inte gick med på det, att jag måste förstå. Jag frågade aldrig igen. Men varannan vecka går han förbi Saluhallen Briggen med sin Volvo XC60, köper räkor, men stannar aldrig vid Klippans kaj, hundra meter därifrån.
En tisdag i november stod jag utanför skyltfönstret på Myrorna på Andra Långgatan och valde mellan två sjalar för femton kronor, när en kvinna gick fram till mig. Cecilia, den nya volontären från Stadsmissionen. Hon hade lagt märke till mina kläder i flera veckor, sa hon, hon fotograferade i smyg elegant klädda människor på gatan för ett projekt, kanske en bok. Hon bad mig berätta min historia. Jag tvekade — man berättar inte sådant för vem som helst, på en trottoar, mellan två kunder som rotar i femtiokronorslådan. Men hon hade ett sätt att lyssna utan att titta bort när jag talade om Anders, och till slut berättade jag allt.
Hon kom tillbaka veckan därpå med en artikel publicerad i Göteborgs-Posten. Mitt foto, min sjal, Kola i sin tröja. Texten innehöll sanningar och en del överdrifter, men det viktigaste fanns med: en sextioettårig kvinna utan bostad som vägrar ge upp sin värdighet. På två dagar spreds artikeln i sociala medier, folk i kvarteret erbjöd kläder, en skräddare på Vasagatan erbjöd sig att sy en vinterkappa till mig efter mått. Och Kenneth ringde, rasande, för grannar hade visat honom artikeln och frågat varför hans syster sov på en husbåt medan han drack rosévin i sin trädgård.
Jag lät honom prata av sig. Sedan sa jag en enkel sak: jag bad honom inte om något, varken ursäkter eller ett rum i huset, men han skulle sluta kalla den tystnaden för finkänslighet. Han la på luren.
Det som verkligen förändrade allt var varken artikeln eller Kenneths skam. Det var ett samtal från Göteborgs kommun, bostadsförmedlingen, tio dagar senare: en etta hade just blivit ledig i ett trygghetsboende på Kungsladugårdsgatan, delvis finansierat av ett kommunalt fonderat medel, hyra på 4 200 kronor i månaden inklusive avgifter. Jag skrev under kontraktet en torsdagsmorgon, på stadsdelsförvaltningen, med en penna som läckte lite — handläggaren fick be mig skriva om namnteckningen tre gånger på samma linje. Trettioett kvadratmeter, ett litet pentry, ett fönster mot en lönn. Jag lämnade tillbaka nycklarna till husbåten till Bengt på fredagen, med en flaska rosévin som tack, och behöll ylletäcket som Kola brukade sova på — det ligger nu vikt vid fotändan av min säng, i min lägenhet.
Jag ringde inte Kenneth för att berätta att jag hade fått tak över huvudet. Det är inget agg; jag behöver helt enkelt inte längre att han vet det för att kunna gå vidare. Söndagen efter inflyttningen satte jag upp mina sjalar på en stång jag skruvat fast själv på väggen, sju färger i rad som en liten regnbåge inomhus. Kola la sig på fönsterbrädan, i en fläck av solljus, tröjan med tofs bredvid henne på elementet. Jag tog på mig läppstift, utan spegel, bara för handlingens skull, och gick sedan ner och köpte bröd.
