Jag heter Mattias, jag är sextiotvå år och jag har aldrig i mitt liv skrivit något offentligt om mig själv. Men i dag måste jag berätta om Sixten, för jag tror att om jag inte gör det så försvinner något viktigt med honom.
Det var min svärdotter Elin som skaffade Sixten till mig, egentligen. Efter att min fru gick bort för fem år sedan satt jag ensam i lägenheten på Södermalm och pratade mest med teven. Elin ringde en lördag och sa att hon hittat en labradorvalp i en annons i Nyköping, och att hon tyckte jag skulle åka och titta. Jag blev arg först. Sa att jag inte behövde en hund som en plåster på ett sår som aldrig läker. Hon körde mig dit ändå, i sin gamla Volvo som luktade våt hund innan hunden ens fanns i den.
Elin och jag har aldrig kommit riktigt överens. Hon tyckte jag var för sträng mot hennes man, min son, när han var yngre. Jag tyckte hon var för mjuk. Vi höll oss artiga vid julbordet och inget mer. Men den lördagen, när Sixten satte tassarna på mina byxor och tuggade i skosnöret, sa hon bara: "Han valde dig, pappa." Och jag grät i hennes gamla Volvo, vilket jag aldrig hade gjort framför henne tidigare.
I elva år har Sixten och jag varit oskiljaktiga. Han sov vid min sida av sängen, på golvet, som om han vaktade platsen där min fru brukade ligga. Vi gick samma runda varje morgon ner mot Hammarby sjö, och kiosken vid hörnet lärde sig hans namn innan de lärde sig mitt. Grannen på tredje våningen, en pensionerad tågvärd som heter Bo, brukade komma ut med en kanelbulle bara för att klappa Sixten på huvudet.
För tre veckor sedan slutade Sixten äta ordentligt. Jag tog honom till veterinären på Hornsgatan, och de hittade en tumör i mjälten som redan hade spridit sig. Ingen operation skulle hjälpa på riktigt, sa hon, bara förlänga plågan. Jag körde hem med honom i baksätet och grät hela vägen genom Slussen, med trafiken stillastående runt omkring mig som om staden själv väntade på att jag skulle bestämma mig.
Den natten låg jag på golvet bredvid honom eftersom han inte längre orkade hoppa upp i sängen. Han flämtade, försökte hitta ett läge som inte gjorde ont, och kunde inte. Jag höll handen på hans bröstkorg och kände hjärtat jobba för hårt för en kropp som inte längre orkade bära det. Jag tänkte på Elin, som ringde varje dag för att fråga hur han mådde, fast hon och jag knappt pratade om något annat. Det var första gången på tjugo år som vi pratade varje dag.
I torsdags bestämde jag mig. Jag ringde Elin och sa det rakt ut, utan att mjuka upp orden: att jag tänkte låta Sixten somna in, och att jag ville göra en sista sak med honom innan dess. Hon erbjöd sig att köra oss. Jag sa ja.
Vi åkte till Tyresta nationalpark utanför Stockholm, dit jag och Sixten brukat gå på hösten när skogen fortfarande var min frus favoritställe. Elin körde långsamt genom grusvägarna medan Sixten låg med huvudet i mitt knä och tittade ut genom fönstret, precis som han alltid gjort. Vi gick den korta slingan runt sjön, jag i min takt, han i sin, och han stannade vid varje sten han kände igen från förr. Elin gick tyst bakom oss med kopplet i handen fast hon aldrig behövde använda det.
Vid bilen, innan vi körde hem, sa Elin plötsligt: "Jag vet att du tyckte jag var fel för honom. Din son, menar jag. Att jag inte var tillräckligt stark." Jag svarade inte direkt. Jag klappade Sixten på huvudet och sa: "Jag tyckte fel om mycket förr." Det var det närmaste en ursäkt jag lyckats ge henne på arton år.
I går morse åkte vi till veterinärkliniken på Hornsgatan igen. Elin kom med, fast jag inte bad henne. Hon satt på golvet på min andra sida, höll i Sixtens tass, och vi pratade lågt med honom hela tiden, om sjön, om kanelbullarna, om ingenting särskilt. Veterinären, en ung kvinna som hette Farah, förklarade varje steg innan hon gjorde det, och gav oss all tid vi behövde. Det tog några minuter. Sixten slappnade av under min hand och sedan var det över, tyst, utan dramatik, precis så han levt.
Efteråt, i väntrummet, satt Elin och jag bredvid varandra på en bänk av metall som var för kall för september. Hon höll fram ett papper från kliniken, kvittot och intyget för kremeringen, och frågade om jag ville ha askan hemma eller strödd i Tyresta. Jag sa Tyresta. Hon skrev under som kontaktperson på pappret bredvid mitt namn, för hon insisterade på att stå för hälften av notan, tvåtusenåttahundra kronor, fast jag protesterade.
Den kvällen åkte jag inte hem till en tom lägenhet. Elin körde mig till sig och min son i Farsta i stället, satte på kaffebryggaren och lade fram två kanelbullar från frysen utan att fråga om jag ville ha. Vi pratade om Sixten till klockan var över midnatt. Innan jag gick och la mig i gästrummet sa hon: "Du får låna Volvon i vår, när det är dags att sprida askan." Jag sa att jag skulle vänta till våren, när snön smält och stigarna var torra igen.
Jag har inte skaffat en ny hund, och jag tänker inte göra det på länge. Men jag har bytt kod på porttelefonen till lägenheten och gett Elin och min son den nya, för första gången sedan de flyttade ihop. De har en egen nyckel nu, i en skål på mitt kök, bredvid Sixtens gamla halsband som jag inte orkar lägga undan än.
