Jag heter Birgitta och jag har kört ut hyrbilar från stationen på Sveavägen i tjugotvå år. Man ser mycket från förarsätet – bråk, gråt, folk som glömmer sina väskor i baksätet. Men det där uppdraget i mars glömmer jag aldrig.
Klockan var strax efter två på eftermiddagen när mobilen ringde. En kvinna beställde en specialtaxi med ramp, till en adress i Vasastan, destination – en skönhetssalong på Kungsgatan. Jag körde dit med rullstolsbilen, den blå Volvo V70 vi har ombyggd för sådana skjutsar.
Kvinnan som väntade utanför porten hette Elin, sa hon när jag frågade vart bagaget skulle. Runt trettiofem år, i arbetskläder som luktade svagt av desinfektionsmedel – jag gissade sjukvård eller nåt liknande, det visade sig senare att hon jobbade som veterinär. Bredvid henne stod en rullstol med en äldre kvinna i, höger sida av kroppen lite hopsjunken, vänster arm orörlig i knäet. Två stora svarta sopsäckar stod på trottoaren.
– Ska allt det där med? frågade jag och pekade på säckarna.
– Ja, blöjor och mediciner, svarade Elin kort. Rösten var alldeles för lugn för situationen, det märkte jag direkt. Folk som är arga brukar antingen skrika eller tiga helt. Hon gjorde varken eller. Hon pratade som om hon läste upp en shoppinglista.
Jag har inget att göra med sånt som pågår i folks familjer, det är inte mitt jobb att fråga. Men när jag fällde ut rampen och rullade in stolen hörde jag den gamla damen muttra:
– Jag vill inte dit. Jag vill hem.
– Det är för sent nu, Antonina, svarade Elin och spände fast bältet över rullstolen själv, med rutinerade händer, som om hon gjort det förut fast jag senare förstod att hon knappt gjort det alls.
Vi körde längs Sveavägen, förbi Konserthuset, ner mot city. Skiftet mitt skulle egentligen sluta klockan tre, jag hade lovat min dotter att hämta barnbarnet från fritids, och klockan tickade. Jag körde lite fortare än vanligt, kanske för att bli av med uppdraget, kanske för att jag ville se hur det slutade. Man blir nyfiken efter tjugotvå år i den här stolen.
Framme på Kungsgatan var det uppenbart vart vi skulle. En glasfasad med en rosa och guld ballongbåge över entrén, texten "Beauty Bar Milana" i neon ovanför. Det stod ett par BMW och en Porsche Cayenne dubbelparkerade utanför, och genom glaset syntes servitörer med brickor champagne. Öppningsfest, tänkte jag. Precis den sortens ställe jag aldrig skulle råd med.
Elin betalade kontant, runda summan, och gav extra dricks utan att jag bad om det. Sen fällde hon ut rampen själv innan jag ens hunnit resa mig, rullade ut den gamla damen och lyfte ur de två sopsäckarna som om de vägde ingenting.
– Ska ni verkligen in dit med… det där? frågade jag och nickade mot säckarna, för jag kunde inte hålla tyst längre.
– De väntar visst familj, svarade Elin. Första gången hon log den eftermiddagen, men det var inget glatt leende.
Jag såg henne rulla stolen mot entrén. Vakten vid dörren höjde ögonbrynen men klev åt sidan – hon körde bara rakt förbi honom, med den blicken folk får när de bestämt sig och inte tänker ändra sig. Jag hade redan börjat köra därifrån när jag i backspegeln såg henne kasta något svart och skrymmande rakt in i lokalen. En rosa gummianka rullade ut på trottoaren efter henne, studsade mot kantstenen och blev liggande.
Jag stannade faktiskt till en sekund, motorn på tomgång, och tittade genom glasrutan. Inuti började folk sträcka på halsen, någon höll upp en mobil. En man i mörkblå kostym rusade fram med ansiktet fullt av röda fläckar. En kvinna i röd klänning slog händerna för munnen.
Jag hade inte tid att stanna längre. Fritids stänger klockan halv fem i Bagarmossen, och trafiken på Sveavägen var redan tät. Men innan jag svängde ut i körfältet ringde min dotter, och medan jag väntade på grönt ljus såg jag i sidospegeln hur en av de där BMW-arna utanför salongen fick en repa längs hela sidan – någon hade dragit en nyckelknippa över lacken, jag vet inte vem, jag var redan för långt bort för att se vems händer det var.
Det jag minns bäst, mer än glasfasaden och ballongerna, är den gamla kvinnans röst när jag lyfte henne ur bilen och över till rullstolen på trottoaren. Hon hade tittat rakt på mig, inte på Elin, och sagt med darrande läppar: "Han kommer aldrig ringa mig igen." Det var inte ilska i rösten. Det var något som lät mer som insikt.
Två veckor senare körde jag förbi Kungsgatan igen, av en slump, mellan två andra körningar. Salongen var stängd, papper för fönstren, ett handskrivet lapp om "tillfälligt stängt för ombyggnad" som suttit där länge nog att gulna i kanten. Jag frågade aldrig vad som hänt. Det är inte mitt jobb. Men jag tänker fortfarande på den där rosa ankan som blev liggande kvar på trottoaren, ingen som brydde sig om att plocka upp den.
