I telefonen finns fortfarande ett nummer jag inte klarar av att ta bort. Det ringer aldrig, det vet jag. Ändå ligger det kvar i kontaktlistan, mellan "Mekanikern Igor" och "Moa Vårdcentral", som om det hörde hemma där ännu.
Det var i mars, för snart tre år sedan, som telefonen ringde klockan kvart över sex på morgonen och en sköterska på Sahlgrenska sa att jag skulle komma. Jag bodde i Göteborg då, jobbade som undersköterska på ett äldreboende i Majorna, och mamma bodde ensam i en tvåa i Kortedala sedan pappa gick bort. Jag körde dit i min gamla Volvo genom Vasaparken i gryningen, och jag minns att radion spelade en låt jag aldrig kunnat lyssna på sedan dess.
Hon hann inte säga något mer den morgonen. Men hon hade redan sagt allt hon behövde säga, under alla år innan.
Mamma hette Birgitta. Hon kom från Skövde, flyttade till Göteborg som ung för ett jobb på Volvo-fabriken och stannade kvar hela livet. Hon uppfostrade mig och min bror Anders ensam från att jag var nio år, jobbade skift, sydde om kläder från loppisen på Skårs Led så att vi inte skulle märka att pengarna aldrig räckte till fullt ut. Hon lagade köttbullar på lördagar, alltid för många, som om hon räknade med att någon extra skulle dyka upp — och ofta gjorde de det, för hennes dörr stod öppen för grannar som hade det svårare än vi.
Jag minns en sak som ingen annan än jag vet: hon hade en burk med enkronor och tvåkronor i skafferiet, uppmärkt "till Emmas klarinett", fast jag slutade spela när jag var tolv. Hon tömde den aldrig. Jag hittade den när jag städade lägenheten efter begravningen, fortfarande full, som om hon hoppats att jag en dag skulle börja spela igen.
Hon lärde mig laga husmanskost utan recept, hon lärde mig sy en fåll på fem minuter, och hon lärde mig något som var svårare: att hålla ryggen rak när någon försöker förnedra en. Jag var arton när min dåvarande pojkvän sa något elakt om att jag "bara" skulle bli undersköterska som min mamma. Hon hörde det, ställde ner grytan hon bar, och sa lugnt: "Ett hederligt yrke gör aldrig någon mindre värd. Den som tror det, förstår ingenting om värde." Han var borta ur mitt liv inom en månad. Hon sa aldrig "jag sa ju det".
De sista åren blev tunga. Hon fick en hjärtsjukdom, och jag pendlade mellan mitt jobb, mina egna två barn och hennes lägenhet i Kortedala. Min bror Anders hade flyttat till Malmö för länge sedan och ringde mest på julafton. Det var jag som satt hos henne på Sahlgrenska när hon opererades andra gången, jag som betalade hennes hemtjänst-avgifter när pensionen inte räckte, jag som lärde mig blanda hennes mediciner i en dosett så hon inte skulle glömma.
Jag säger inte det för att klaga. Jag säger det för att förstå vad som hände efteråt.
Sex veckor efter begravningen ringde Anders. Inte för att fråga hur jag mådde. Han ringde för att fråga om lägenheten i Kortedala — och om mammas lilla sommarstuga utanför Kungälv, den hon och pappa köpt 1987 och som hon älskade mer än något annat hon ägde.
"Vi delar femtio-femtio, som lagen säger", sa han. Ingen kondoleans, inget "hur klarar du dig". Bara siffror.
Jag sa att jag ville prata om det senare, att jag fortfarande sörjde. Han sa att juridik inte väntar på sorg. Två veckor senare fick jag ett brev från en advokatbyrå i Malmö — han hade redan anlitat ombud för att kräva sin laglott, och i brevet stod att stugan i Kungälv skulle säljas om vi inte kom överens om en lösning inom tre månader.
Jag grät inte över brevet. Jag lade det i mammas gamla brödlåda på köksbänken och gick och la mig.
Det som gjorde mest ont var inte pengarna. Det var att han aldrig frågat vem som suttit hos henne klockan tre på natten när hon var rädd för att somna. Det var alltid jag. Han visste det. Han bara räknade inte med att det skulle kosta honom något.
Jag ringde en jurist, Karin Ahlgren, som mamma faktiskt känt genom kyrkan i Kortedala — mamma hade en gång hjälpt Karins mor med matlådor under en sjukdomsperiod, och Karin mindes det. Hon gick igenom bouppteckningen med mig vid mitt köksbord en tisdagskväll, med kaffe som kallnade och en tallrik pepparkakor som ingen rörde. Det visade sig att jag under de sista fyra åren hade lagt ut 62 000 kronor av egen ficka på mammas hemtjänst, medicin och renoveringar i badrummet så hon kunde duscha säkert. Allt fanns kvitterat, sparat i en pärm jag fört av gammal vana från jobbet.
"Det här är inte gåvor mellan syskon", sa Karin. "Det här är fordringar mot dödsboet. Du har rätt att få tillbaka de här pengarna innan arvet delas, om du kan styrka dem. Och det kan du."
Jag bestämde mig samma kväll. Inte för hämnd. För att jag var trött på att vara den som alltid gav utan att någonsin bli sedd.
Uppgörelsen skedde i Karins kontor på Avenyn, en onsdag i november. Anders kom med sin advokat, i kostym, med den där blicken han fått av pappa fast han knappt känt honom. Han förväntade sig att jag skulle vika mig, som alltid.
Jag lade fram pärmen. Kvitton, journalanteckningar från hemtjänsten, överföringar från mitt konto, ett intyg från vårdcentralen om badrumsrenoveringen. Karin gick igenom varje summa högt, sakligt, utan en enda gång höja rösten.
"Din systers fordran på 62 000 kronor ska regleras ur boet innan arvsskiftet", sa Karin till Anders advokat. "Resterande behållning, inklusive stugan i Kungälv, delas därefter enligt arvsordningen."
Anders sa att det kändes orättvist att jag "plötsligt" skulle få mer. Jag svarade, för första och enda gången högt i det rummet: "Det var inte plötsligt. Det var fyra år, varje vecka, medan du ringde på julafton." Han sa ingenting mer.
Stugan i Kungälv sålde vi till slut, för 1 850 000 kronor, eftersom ingen av oss hade råd att lösa ut den andra. Jag tog min andel, betalade av mitt bolån i Majorna, och lade resten på ett sparkonto jag döpte, i banksystemet, till "Birgittas klarinett".
Anders och jag pratar fortfarande, sällan, mest via sms om barnens födelsedagar. Inget hat. Bara ett avstånd som blev sant den dagen vi räknade pengar istället för att gråta tillsammans.
Ett år senare, när jag rensade skafferiet i lägenheten som jag till slut sålde, hittade jag ett brev längst in i ett skåp, adresserat till mig, daterat tre månader innan hon dog. Hon skrev att hon visste att Anders skulle bli svår med arvet — "han har alltid räknat, det gjorde han redan som pojke" — och att hon hoppades jag skulle stå upp för mig själv, för en gångs skull, utan att känna skuld.
Jag ringer aldrig det numret i telefonen. Men jag har heller aldrig raderat det. Ibland, på lördagar, gör jag köttbullar, alltid för många, och tänker på en burk med enkronor som fortfarande står i min garderob, omärkt nu, väntande på ingenting särskilt längre — bara där, för att jag inte fick mig att slänga den.
