Köket på Södermansgatan i Örebro luktade fortfarande kaffe klockan sju på morgonen, trots att kaffebryggaren stått avstängd i tre dagar. Elin stod vid diskbänken och vred på pappans gamla armbandsur, en Halda från sjuttiotalet, drog upp fjädern fast hon visste att den inte behövde det längre. Den hade gått exakt likadant i tjugo år.
Hon hade kommit hem till Örebro från Göteborg med tåget kvällen innan, med en enda väska och en känsla av att golvet i lägenheten skulle svikta under henne så fort hon klev över tröskeln. Pappa, Bengt, hade dött på Universitetssjukhuset en tisdag i mars, sjuttiotvå år gammal, och begravningsbyrån hade redan ringt två gånger om fakturan: 34 900 kronor för kista, blommor och annonsen i Nerikes Allehanda.
Det var lådan under sängen som gjorde att hon satte sig ner på golvet med benen i kors som ett barn.
En cigarrlåda av trä, med ett gummiband runt, full av kvitton, ett par barnvantar i rosa ylle som inte var hennes — Elin hade alltid haft blå — och ett brev daterat den 14 februari 1994, adresserat till "Malin", ett namn hon aldrig hört i sitt liv.
Handstilen var pappans, den ojämna stilen med bokstäver som lutade åt olika håll efter olycksfallet i sågverket 1988.
"Du är fem år nu och jag har inte träffat dig en enda gång. Din mamma vill inte att jag ska höra av mig, och jag respekterar det, men varje år den här dagen sätter jag av pengar på ett konto åt dig. Det finns hos Sparbanken i Kumla. Fråga efter kontonumret som slutar på 218 den dagen du fyller arton."
Elin läste brevet tre gånger. Sedan ringde hon sin moster Gunilla, som bodde kvar i Kumla, den enda som fortfarande hade kontakt med släkten på pappans sida.
"Malin," sa Gunilla efter en lång tystnad i luren, "är din halvsyster. Din pappa fick henne med en kvinna han jobbade med på Kumla Mekaniska, innan han träffade din mamma. Han berättade det för mig en gång, för länge sen, och bad mig aldrig säga något. Han skämdes. Trodde att om han sa det till dig skulle du sluta älska honom."
Elin körde till Kumla dagen efter i pappans gamla Volvo 245, den som stod på uppfarten med sommardäck trots att det bara var mars och fortfarande minusgrader på nätterna. Sparbanken låg vid torget, mitt emot pizzerian som funnits där sedan Elin var barn. Kontoret öppnade klockan tio.
Kassörskan, en kvinna i femtioårsåldern med glasögon på en kedja, letade i systemet efter numret som slutade på 218.
"Det finns," sa hon till slut. "Ett sparkonto. Insättningar varje år den fjortonde februari sedan 1994. Saldo just nu: 187 640 kronor."
Elin satt kvar i bilen på parkeringen i tjugo minuter innan hon ringde numret Gunilla gett henne. Malin bodde i Örebro, det visade sig, bara tio minuter från Elins egen barndomshem. Hon jobbade som undersköterska på Universitetssjukhuset — samma sjukhus där Bengt dött, utan att någon av dem vetat om den andra.
De träffades på ett kafé vid Stortorget en vecka senare, en tisdag med regn som smattrade mot fönstren. Malin var trettiosju år, mörkhårig till skillnad från Elins blonda hår, men hon höll koppen på exakt samma sätt som Bengt gjort, med lillfingret lätt utsträckt.
"Jag visste att han fanns," sa Malin och rörde om i kaffet utan att dricka det. "Mamma berättade när jag fyllde arton. Jag skrev ett brev till honom en gång, för sex år sen, men skickade det aldrig. Jag var rädd att han inte skulle svara."
Elin lade fram cigarrlådan på bordet mellan dem, öppnade den och tog fram vantarna i rosa ylle.
"De var till dig," sa hon. "Han köpte dem samma vecka du föddes. Jag hittade en lapp i botten av lådan också, från BB i Örebro, med datum och vikt. Han sparade allt."
Malin tog vantarna, höll dem mot bröstet, kände på det tunna, urtvättade garnet som fortfarande luktade svagt av malmedel och gammal cederträ.
"Kontot är ditt," sa Elin. "Han satte av det åt dig varje år i trettiotvå år. Det är inte mitt att ta."
De delade på begravningskostnaden till slut, femton tusen var, och skrev båda sina namn i minnesboken på ceremonin i Nikolaikyrkan i april. Vid kistan lade Elin ner Haldan, pappans klocka, och Malin lade ner ett foto hon aldrig visat någon: hon själv vid fem års ålder, i en trädgård i Kumla, med samma rosa vantar på händerna, tagit av en okänd fotograf en vinterdag 1994, samma dag brevet skrevs.
