Jag hade bott i mitt radhus i Tumba i nästan sju år. Lugnt område, mest barnfamiljer och pensionärer. Grannarna höll koll på varandras bilar när någon åkte bort, och på sommaren bytte vi sticklingar över häckarna. Inget märkvärdigt. Precis som det skulle vara.
Sedan flyttade Birgitta Wallén in i huset bredvid.
Hon dök upp en fredag i slutet av mars med en flyttbil som stod dubbelparkerad i fyra timmar. Vi vinkade, bar in en lampa åt henne, erbjöd kaffe. Hon tackade knappt. Redan andra veckan stod hon på sin sida av staketet och tittade in i min trädgård som om hon väntade på att få klaga på något.
Och hon hittade alltid något.
Först var det mina soptunnor som stod för långt fram vid gatan. "De förstör hela gatuintrycket", förklarade hon för mig en morgon medan jag skrapade bilrutan. Sedan var det min utomhusbelysning som lyste för starkt in i hennes sovrum. Jag flyttade armaturen tre decimeter. Hon var inte nöjd ändå.
En söndag klockan kvart i åtta knackade hon på. Hon stod i min dörr med morgonrocken hårt knuten och pekade på staketet mot gatan.
"Det där staketet", sa hon. "Hur högt är det?"
Jag tittade på det. Samma staket som stått där sedan jag köpte huset. Svartmålade spjälor, en bra bit över metern.
"Exakt en meter och sextiofem", sa jag. "Det uppfyllde kraven när jag köpte huset."
"Jaså." Hon drog i en torr kvist på min ligusterhäck. "Vi får se vad kommunen säger om det."
Jag avfärdade det som tomt prat. Människor som flyttat in nyligen vill gärna markera revir, det lägger sig.
Det lade sig inte.
En torsdag i mitten av april kom jag hem från jobbet i Kungens kurva. Det hade börjat skymma och jag svängde in på uppfarten, stängde motorn och skulle just öppna dörren när jag såg det. Ett orange papper i en plastficka, fastsatt med buntband i spjälorna på staketet.
En anmälan. Någon hade anmält mitt staket som bygglovspliktigt utan beviljat lov.
Jag behövde inte undra vem.
Morgonen därpå stod hon redan ute i sin uppfart med en kaffekopp i näven. Hon såg mig komma ner för trappen, log brett och höjde koppen som en liten skål mot mig.
"Bygglovsenheten tar sådant här på stort allvar", ropade hon. "Tur att man följer reglerna här i kvarteret."
Jag svarade inte. Öppnade postlådan, tog ut ett erbjudande från en pizzeria och gick in igen.
Inspektionen var inplanerad till tisdagen därpå. Klockan tre på eftermiddagen. Jag jobbade hemifrån den dagen och hörde en bil svänga in på gatan redan kvart i. En mörk och dammig Skoda med kommunens logotyp på sidan. Ut steg en kvinna i femtioårsåldern med mätsticka i handen och papper under armen.
Birgitta stod vid sin brevlåda med en kratta som hon enligt mig absolut inte behövde.
Inspektören gick igenom tomten, mätte staketet på fyra ställen, tog foton med sin mobil och bläddrade i handlingarna jag lagt fram. Birgitta stod på sin sida hela tiden. Efter tio minuter gick hon närmare. Hon kunde inte hålla sig.
"Hur går det?" frågade hon. "Är det för högt?"
Inspektören tittade upp men svarade inte.
"För man vill ju inte ha sådant som står ut i gatan", fortsatte Birgitta. "Det drar ner hela intrycket av området."
Kvinnan från kommunen stängde sin mapp. Såg på mig. Såg på Birgitta. Sedan sa hon, helt lugnt:
"Jag hittar inget som avviker här. Staketet är en meter och sextiofem. Det kräver inget lov och håller sig inom bestämmelserna. Anmälan är obefogad."
Birgittas mun öppnades och stängdes. Hon flyttade krattan från höger hand till vänster.
Sedan gjorde inspektören något jag inte räknat med. Hon tog ett steg åt sidan, blickade över Birgittas staket och sa:
"Men när jag ändå är här kan jag passa på att titta på ert."
Birgitta skakade på huvudet. "Det behövs verkligen inte, det var ju…"
"Jag noterar att ni har en altan som går två meter ut i trädgården", sa inspektören. "Och att ni byggt in den under våren. Stämmer det?"
Birgittas ansiktsfärg drog sig mot det vita. Jag sa fortfarande ingenting. Jag bara stod kvar med händerna i fickorna och hörde regnet börja smattra mot altantaket.
"Den är bara provisorisk", sa Birgitta. "Bara tills vi bestämmer hur vi vill ha det, vi har inte…"
"Då följer jag med er och mäter", sa inspektören och gick mot tomtgränsen.
Det visade sig att Birgittas inglasade altan var byggd utan vare sig bygglov eller grannsamråd. Fjorton kvadratmeter över byggrätten. Hon stod kvar ute i regnet medan inspektören förklarade vilken typ av åtgärd som skulle krävas. Rösten sprack när hon försökte säga att hon minsann skulle betala för allt själv.
Inspektören bad henne inkomma med ritningar inom tre veckor. Sedan satte hon sig i Skodan och körde därifrån.
Efter det var Birgitta tyst i flera dagar. Hennes bil stod kvar på uppfarten. Persiennerna var nere. Jag funderade på om jag skulle gå över med en kopp kaffe, men jag gjorde inte det. Vissa saker sköter sig själva.
Tre veckor senare stod en container på hennes uppfart. Plåtskrammel, en mutterdragare och två snickare som rev altandäcket i bitar. Jag stod vid mitt köksfönster med en kopp te och såg på. Det kändes inte som seger. Mest som att titta på något som var tvunget att hända.
Birgitta kom aldrig över och pratade om det. Vi hälsar fortfarande på varandra, men kärleksfullare än så blir det inte. Hennes nya altan är åtta kvadratmeter och ligger en meter från tomtgränsen, pricka för pricka som ritningen kräver.
En kväll i augusti satt jag ute med en filt över axlarna och hörde henne skratta på andra sidan häcken. Hon pratade med någon i telefon. Jag kunde inte höra orden, men hon lät lättare. Som om något släppt.
Jag gick in, fyllde vattenkokaren och ställde två koppar på brickan. En stund senare knackade jag på hennes dörr. Det tog en halv minut innan hon öppnade. Vi drack te tillsammans vid hennes nya altandörr utan att säga särskilt mycket. Ute hade det börjat regna igen, men då var vi redan under tak.
