När jag stängde dörren hörde jag hennes röst genom brevinkastet. “Äntligen. Nu blir lägenheten min sons.”
Jag borde ha vänt mig om. Svarat något. I stället tog jag tag i sportbagen och gick ner för trapporna. Mina knän skakade, men jag fortsatte. Varenda trappsteg kändes som en egen seger.
Det började två år tidigare. Jag och Anders hade precis köpt en etta på Fjärde Långgatan i Majorna. 39 kvadrat, fjärde våningen, utsikt mot en innergård med kastanjeträd. Vi stod i den tomma lägenheten som luktade målarfärg och nytt golv, och jag grät. Anders skrattade och kramade mig. “Vi klarar det, Elin. Vi har vårt eget.”
Bolånet var på 2,4 miljoner kronor. I tjugofem år. Men det var vårt. Vi köpte en madrass först, sedan ett bord, sedan gardiner. Anders monterade en IKEA-bokhylla medan han svor tyst över skruvarna. Vi drack te ur två olika muggar och pratade om att åka till Grekland på semestern. Vi åkte aldrig.
I april ringde Birgitta, Anders mamma. Hennes lägenhet i Kortedala skulle renoveras – fuktskada i badrummet, nya rör i köket. “Kan jag bo hos er en månad? Bara tills det är klart. Ni vet hur känslig jag är för damm.”
Anders sa ja innan han ens frågade mig. Jag nickade när han tittade på mig. En månad. En svärmor. Det överlever man.
Birgitta kom med två resväskor och en gammal tygpåse med tre kastruller. “De har en särskild beläggning. Ger bättre smak.”
Hon tog vår säng. “Jag har problem med höften. Ni som är unga kan sova på bäddsoffan.”
Bäddsoffan stod i samma rum som köket. När Birgitta snarkade, kunde jag höra henne genom den tunna väggen. Jag låg där och räknade andetag. Ett, två, tre. Till fyrtio.
Efter en månad sa Birgitta att hantverkarna var oseriösa. Efter två att hon hittat nya, men att golvet måste torka. Efter tre att hon inte hade råd med köksrenoveringen. Anders gav henne 20 000 kronor utan att fråga mig. Jag såg överföringen i hans mobil när han lämnade den på laddning. Jag vände mig mot väggen och sa inget.
På nyårsafton pyntade Birgitta vår lilla gran med sina egna saker – slitna halmbockar och en plastsnögubbe från 70-talet. Jag hade köpt nya silverkulor. Hon tittade på dem och sa: “Silver är för begravningar.” Kulorna hamnade i en låda på vinden.
På nyårsdagen vaknade jag av tv:et. Birgitta satt i vår säng och tittade på en inspelad Bingolotto-uppesittarkväll. “Vilken idiot”, skrek hon åt skärmen. “Det är ju uppenbart.” Klockan var 07:20.
Jag väckte Anders. “Vi måste prata.”
“Nu?”
“Nu.”
Vi pratade. Jag förklarade att jag inte kunde leva så här. Att hans mamma bott hos oss i ett år och åtta månader. Att jag inte fick bestämma vad jag åt till frukost – omelett gav henne halsbränna, fil gav henne gaser. Anders stirrade på sina händer och sa: “Hon är min mamma. Vad ska jag göra?”
“Välj mig. Säg åt henne att flytta.”
Han sa inget. Han reste sig och gick ut i köket. Jag hörde hur han satte på vattenkokaren, hur Birgitta viskade något. “Vad är det med henne nu? Missnöjd igen?”
Jag låg kvar i bäddsoffan och tittade i taket. Jag visste att det inte skulle bli bättre.
Avgörandet kom en torsdag. Jag kom hem från jobbet och skulle duscha. Min bästa frottéhandduk – en present från Anders – hängde på stången. Den var blöt. Någon hade använt den. Jag såg en brun fläck av foundation – Birgittas foundation, samma nyans som hon alltid köpte på Åhléns.
Jag gick ut i köket. “Birgitta, använde du min gula handduk?”
“Ja. Min var blöt. Gör det något?”
“Ja. Den är min. Du har en egen.”
Birgitta himlade med ögonen. “Herregud, vad du är känslig. Jag är ju familj.”
“Du är inte min familj. Du är min mans mamma. Jag känner dig inte.”
Hon öppnade munnen och stängde den. Sedan ropade hon: “Anders! Din fru kallar mig främmande!”
Anders kom ut ur sovrummet i kalsonger. “Vad händer?”
“Din fru är respektlös”, sa Birgitta. “Jag använde hennes handduk, och nu får jag en utskällning.”
Anders tittade på mig. “Är det sant? Bråkar du om en handduk?”
“Det handlar inte om handduken”, sa jag. “Det handlar om allt. Antingen flyttar hon ut, eller så gör jag det.”
Birgitta började gråta. Tårarna kom snabbt, som alltid. “Jag har bara dig, Anders. Jag står inte ut ensam. Mitt hjärta…”
Anders lade armen om henne. Sedan tittade han på mig. “Elin, snälla. Det här är löjligt.”
“Nej, det är inte löjligt. Du väljer nu. Hennes lägenhet är klar. Hon kan flytta tillbaka till Kortedala.”
“Hon har ingen möbel. Köket är inte klart.”
“Det var klart för ett år sedan. Du har själv sagt att renoveringen är färdig.”
Anders suckade. “Elin, du är trött. Gå och vila dig.”
Jag gick in i vardagsrummet, öppnade garderoben och tog fram sportbagen. Jag packade två par jeans, tre t-shirts, en tröja, underkläder, laddare och mitt smink. Anders kom in. “Vad gör du?”
“Jag flyttar. Du valde henne. Nu får du leva med det.”
“Du är galen”, sa han. “Sluta. Vi kan prata i morgon.”
“Nej. Du fick din chans. Du sa inget.”
Birgitta stod i hallen. Hennes gråt hade slutat. Hon log nästan. “Låt henne gå”, sa hon. “Hon kommer tillbaka. De gör alltid det.”
Jag tog min väska, gick mot dörren. Innan jag hann öppna sa Birgitta: “Du vet att lägenheten tillhör min son, va? Du har ingen rätt till den.”
Jag vände mig om. “Lägenheten är köpt under äktenskapet. Vi äger den tillsammans. Det står i bolånet, Birgitta. Du är juridiskt okunnig.”
Hon skrattade. “Vi får se.”
Jag gick ut. Stängde dörren. I trapphuset lutade jag mig mot väggen och andades. Jag grät inte. Jag var för arg.
Jag hyrde ett rum hos en äldre kvinna som hette Gunvor i Kålltorp. 4 500 kronor i månaden. Tretton kvadrat, en gammal soffa, ett fönster mot en parkering. Gunvor var pensionerad lågstadielärare, pratade mycket om sin katt Rufus som hade dött året innan. Hon satte fram kanelbullar varje fredag.
Första natten låg jag vaken och tittade på en vattenfläck i taket. Kranen i köket droppade. Jag satte på musik i mina hörlurar – en låt som Birgitta kallade “kattskrik”. Då kom tårarna.
En vecka senare ringde Anders. “Mamma har flyttat tillbaka till sin lägenhet.”
“Vad bra.”
“Hon sa att det var meningslöst att stanna när du inte var där. Hon menade inget illa.”
“Anders, du hör inte vad du säger. Hon bodde hos oss så länge jag stod ut. När jag gick, flyttade hon. Du valde henne, inte mig.”
“Jag gjorde ett misstag. Kom tillbaka.”
“Nej.”
“Älskar du mig inte?”
Jag tystnade. Jo, jag älskade honom. Men kärleken räckte inte. “Jag älskar dig, men jag kommer inte tillbaka. Nästa gång blir det något annat. Du skyddade mig inte. Du kommer aldrig att göra det.”
Jag lade på och stängde av telefonen.
Skilsmässan tog fyra månader. Vi sålde lägenheten, betalade av bolånet och delade på resten. Jag fick 850 000 kronor. Anders fick lika mycket. Birgitta hörde av sig en gång via en gemensam bekant: hon berättade att Anders hade flyttat hem till henne, att han hjälpte till med renoveringen. Tre månader senare grälade de om färgen på köksluckorna. Jag log när jag hörde det.
Ett år gick. Jag bodde kvar hos Gunvor. En lördag i maj satt jag vid mitt lilla bord och drack kaffe. Solen sken in genom fönstret, och jag såg dammet dansa i ljuset. På bordet låg ett kuvert från banken.
Jag öppnade det. Lånelöfte beviljat. En etta i Gamlestaden, 27 kvadrat, bottenvåning. Pris: 1 950 000 kronor. Kontantinsats: 850 000 kronor – exakt min del från försäljningen. Månadskostnad: 6 200 kronor. Jag hade råd.
Jag tog fram en penna. Längst ner på första sidan fanns en ruta: “Jag godkänner villkoren.” Jag satte ett kryss. Sedan skrev jag mitt namn, datum och personnummer. Jag lade pappret i kuvertet igen.
Sedan gjorde jag något annat. Jag tog min telefon, öppnade kameran och fotade den undertecknade sidan. Jag skickade bilden till Anders med ett meddelande: “Min del av vår lägenhet är nu ett eget hem. Hälsa Birgitta att jag klarade mig.”
Jag blockerade hans nummer innan han hann svara.
Jag reste mig, gick ut i hallen och tog på mig skorna. Jag skulle åka till banken för att lämna pappret personligen. I trapphuset luktade det nybakta bullar – Gunvor var igång igen. Jag log.
På vägen till spårvagnen gick jag förbi en liten park. Där satt en kvinna på en bänk, med en gammal toppluva. Det var Birgitta. Hon såg mig inte. Jag stannade inte. Jag fortsatte gå, med kuvertet i handen. För första gången på länge kände jag mig lätt.
