Magnus stod i hallen med min Jura E8 på en pirra. Han hade redan kopplat ur vattenslangen, torkat upp dropparna med en kökshandduk och lindat sladden runt maskinen som om det vore en bomb.
— Mamma behöver den bättre än du, sa han och försökte låta generös. — Hon dricker kokkaffe från nittonhundraåttio. Maskinen räknas som välgörenhet.
Jag stod i dörren till vardagsrummet med en halväten kanelbulle i handen. Vi hade köpt dem på Konsum i Haga två timmar tidigare. Kardemumman låg fortfarande kvar på tungan.
— Du tog alltså min maskin utan att fråga?
— Vi har ju råd att köpa en ny. Mamma har inte.
Där kom det igen. Ordet vi. I Magnus mun betydde det alltid att idén var hans och pengarna mina. Jura E8 kostade arton tusen när jag köpte den. Jag jobbade extra en hel höst med bokföring åt en restaurang i Linné för att få ihop pengarna. Magnus kallade den för din älskarinna när han ville retas. Nu stod han och kallade den välgörenhet.
Jag svalde bullen. Tog ett djupt andetag.
— Visst, sa jag. — Vänta lite bara.
Magnus blinkade. Han hade väntat sig gräl, tårar, kanske att jag skulle kasta mig framför pirran. Istället såg han mig med ett halvt leende på läpparna.
— Jag hämtar instruktionsboken, sa jag.
Han nickade ivrigt. Jag gick in i sovrummet. Drog fram den största väskan ur garderoben — en gammal träram från resorna till Visby — och började packa.
Han spenderade helgerna med att sortera vinylskivor från åttiotalet. Jag lade ner allihop. Ebba Grön, Tom Trick, Blå Tåget. Trettiosex skivor, vägde minst tjugo kilo tillsammans. Ovanpå lade jag hans Helly Hansen-jacka som han fått på femtioårsdagen av sina kollegor på Volvo. I sidofacket tryckte jag ner hans pimpelspön och asken med gäddrag han ärvt från sin morfar. Allt åkte ner.
Sen tog jag hans tandborste från badrumsskåpet. Hans eltandborste, glasögonfodral, deodorant. Jag tog även hans fötterna-på-pallen-fotpall.
När jag kom tillbaka till ytterdörren stod Magnus fortfarande med pirran. Han såg resväskan. Sen såg han vad som stack ut ur ena sidan — hans gamla mysbyxor.
— Vad gör du?
— Kompletterar leveransen.
Jag drog väskan intill pirran och lade en lapp ovanpå. Jag hade skrivit den med Magnus bläckpenna, den som alltid låg i köket och aldrig fungerade förrän man skakade den tre gånger.
— Mamma får inte bara maskinen, fortsatte jag. — Hon får hela paketet. Leverantören av kaffebönor, underhållspersonalen, betalaren av elräkningen. Plus en komplett uppsättning skivor.
Magnus gapade. Han såg ut som en fisk. En gädda, närmare bestämt — passande med tanke på betet jag packat.
— Du kan inte vara allvarlig.
— Jo. Du sa ju att din mamma behöver min maskin. Då behöver hon också den som gör maskinen glad. Det är du, Magnus.
Han stirrade på mig. Jag stirrade inte tillbaka. Istället tittade jag ut genom fönstret i trapphuset, på spårvagnen som gled förbi på Karl Johansgatan. Linje nio mot Saltholmen. Vanskötta trottoarer, blötsnö, Göteborgsvinden som slog mot huset som en osynlig hand.
Då hörde vi rösten från grannen under oss.
— Låter som ni renoverar, sa Lennart, pensionären från bottenvåningen. Han stod i sin dörr med en kopp havregrynsgröt i handen. Han var civilingenjör i botten, sagt upp sig från SKF för femton år sen. Kunde reparera allt som gick på el eller bensin. Nu stod han där och glodde på min Jura som en veterinär som undersöker en sjuk häst.
— Inget fel på maskinen, sa jag. — Magnus ska skänka den till sin mamma.
Lennart smakade på gröten. Tuggade. Funderingarna gick nästan att höra.
— Birgitta? frågade han. — Hon som bor i Gamlestaden?
— Just hon.
— Hennes kokkaffe är vidrigt. Men felet ligger i packningen. Den har stelnat. Det räcker med att byta den och avkalka brygghuvudet. Tar tjugo minuter. Kostar en hundralapp på Biltema.
Magnus stod orörlig. Jag kände ett skratt bubbla upp. Istället tog jag fram mobilen och ringde Birgitta via videosamtal.
Hon svarade på tredje signalen. Hon satt i soffan, såg ut genom fönstret mot sin förort, katten i knät. Hörde hon pirran härifrån?
— Skickar Magnus maskinen nu? frågade hon entusiastiskt.
— Han skickar mer än så, sa jag. — Jag har packat hans skivor, hans pimpelspön och hans tandborste. Han flyttar in tills maskinen fungerar.
Birgittas ansikte stelnade. Katten hoppade av.
— Flyttar in? Varför det? Jag vill bara ha maskinen. Inte en till människa. Jag har inte plats. Jag har kattlådan i badrummet.
— Tråkigt, sa jag. — Vi har ett erbjudande: tar man maskinen får man Magnus på köpet. Som vid köp av en bil. Du får serviceavtalet inkluderat.
— Jag vill inte ha serviceavtalet, skrek Birgitta.
— Då får du inget alls.
Lennart hostade. Jag tror han skrattade. Magnus stirrade på mobilen som om han hoppades att samtalet skulle brytas.
Då ringde Magnus telefon. En OKQ8-van stod utanför porten. Chauffören, en man i mössa och reflexväst, tittade upp mot fönstret och gestikulerade. Tjugo minuter kvar på parkeringstiden. Han ville ha pengar för framkörningen oavsett om vi lastade eller inte.
Magnus kollade på mig. Jag kollade på maskinen. Lennart kollade på oss alla medan han åt gröt.
— Betala, sa jag. — Betala för din egen dumhet.
Magnus drog fram plånboken ur bakfickan. Han betalade chauffören åtta hundra kronor kontant. Chauffören körde iväg utan att säga hej då.
Lennart log.
— Ska jag hjälpa dig bära upp maskinen igen? frågade han.
Magnus svarade inte. Han tog pirran, vände den, och började rulla den mot hissen. Den var sönder. Den var alltid sönder på lördagar. Tre våningar upp med en Jura E8. Jag hörde hur han svor hela vägen.
Sedan åkte Magnus till Birgitta. Han köpte en packningssats och avkalkningsmedel på Biltema i Gamlestaden. Han ringde på hennes dörr med plastpåsen i handen.
— Jag trodde du skulle ta med maskinen, sa Birgitta.
— Mamma, kolla packningen först, sa Magnus.
Det var inte många ord, men de fastnade. Magnus bytte packningen på Birgittas gamla Melitta för två hundra trettio kronor. Det tog inte ens tjugo minuter. Sedan bryggde han en kanna. Birgitta drack. Hon medgav att den smakade annorlunda, men hon sa aldrig tack.
När Magnus kom hem på kvällen luktade han avkalkningsmedel och besvikelse. Hans rygg var mör. Hans plånbok var nästan tom. Juran stod tillbaka på köksbänken, inkopplad, med vattenfiltret korrekt placerat och bönbehållaren ren. Jag hade gjort det själv. Maskinen väste mjukt i uppvärmningsläge.
Magnus satte sig vid köksbordet. Tog upp en femtiolapp ur fickan och lade den framför mig.
— För skivorna, sa han. — Förlåt.
Jag rörde inte sedeln. Istället hämtade jag två koppar. Jag bryggde två dubbla espresso. Den ena ställde jag framför honom. Den andra höll jag i handen.
— Din mamma ringde, sa jag. — Hon ville att du skulle komma tillbaka och hämta din jacka som blev kvar i hennes hall när du gick.
Magnus tittade upp.
— Jag tar aldrig med jacka när jag är hos mamma.
Vi satt tysta. Espresson kallnade. Då såg jag att han hade lämnat sin plånbok på bänken. Jag öppnade den. Det var inte meningen. Jag letade efter en Ica-rabattkupong. Istället hittade jag ett gammalt kvitto, vikt och halvt blekt, längst in i ett fack. Det stod Jura E8, 18 000 kronor. Datumet var tjugofjärde april, mitt album. Magnus hade köpt maskinen till mig. Jag tänkte alltid att jag själv hade sparat ihop pengarna. Nu mindes jag plötsligt att han gett mig ett kort med en teckning av en kaffe kopp och texten: Du förtjänar bättre kaffe.
Jag sade inget. Jag stoppade tillbaka kvittot.
— Magnus, sa jag. — Imorgon åker du tillbaka till din mamma och hämtar jackan.
— Det finns ingen jacka.
— Nej. Men det är därför du åker.
Han tittade på mig. Jag tittade på kaffemaskinen. Ljuset från den träffade silverfärgen och studsade mot väggen som en liten sol i köket. Klockan var halv nio. Regnet slog mot fönstret. Kunde höra spårvagnens bromsar vid hållplatsen utanför.
Jag tog hans kopp, hällde ut den kalla espresson i diskhon och fyllde på med ny. Sedan lade jag femtiolappen i hans plånbok igen, bredvid det vikta kvittot.
Två vintrar senare hittade jag en lapp i Magnus verktygslåda: Ebba Grön, Tom Trick, Blå Tåget. Hela skivsamlingen var katalogiserad med datum och priser. Längst ner stod det: Ej till salu. Jag frågade honom aldrig om lappen. Men varje gång jag brygger en dubbel espresso ser jag att han tittar på maskinen lite för länge. Inte med saknad. Med skuld.
