Jag hörde hissen stanna på våningen nedanför. Sedan steg i korridoren. Tunga, med lång paus mellan varje. Det var mamma som gick där ute, och det lät som om hon bar på något.
Jag satt kvar vid köksbordet. Broschyren från Malmö stads äldreboende låg fortfarande bredvid fruktskålen, precis där Johan lämnat den i morse. Han hade vikt hörnet på sidan tre — "Så ansöker du om plats". Jag rättade till hörnet. Vek det åt andra hållet.
Dörren gick upp. Mamma stod i hallen med resväskan i handen. Hon hade tagit på sig den beige regnrocken som hängt längst in i garderoben sedan hon flyttade hit. Kappan luktade fortfarande som huset i Ystad — lite dammigt, lite skåp, lite av pappas pipa som ingen rökt på elva år.
— Skjutsa mig till hemmet, Annika.
Hon sa det rakt ut, som om hon beställde en biljett.
— Varför har du packat?
— Jag vill inte att ni ska skiljas på grund av mig.
Jag tog broschyren från bordet. Höll den så hårt att pappret skrynklades. Utanför fönstret rasslade regnet mot balkongplåten, och från Möllevångstorget hördes en spårvagn bromsa in mot hållplatsen. Klockan var kvart i sju en tisdag i november, och hela lägenheten luktade som våt ylle och uppvärmd falafel från grannens kök.
Det började sex månader tidigare.
Jag hämtade mamma från huset i Ystad två veckor efter pappas begravning. Hon var 83. Händerna var fulla av åldersfläckar, men hon kunde fortfarande baka kanelbullar som ingen annan. Johan och jag bodde kvar i vår tvåa på Föreningsgatan. Barnen var vuxna. Filip i Lund, Maja i Stockholm. Vi två hade gott om plats. Trodde jag.
Första veckan sa Johan ingenting. Han log överslätande när mamma spillde kaffe på duken. Höll upp dörren när hon skulle ut med rullatorn.
Andra veckan sa han att hon åt för långsamt.
— Hon sörplar, Annika. Jag får inte ner maten när jag ser henne tugga.
— Hon har ingen brygga längre. Tänderna är dåliga.
— Skaffa henne en sked för barnmat då.
Tredje veckan bad han mig flytta hennes stol till fönstret. Så att hon satt med ryggen mot tv:n.
— Jag kan inte koncentrera mig på nyheterna när hon sitter och andas så där.
— Hon andas normalt.
— Det låter som en astmaattack. Klockan sex varje kväll.
Mamma hörde allt. Hon låtsades inte om det. Hon började dra sig tillbaka till sitt rum direkt efter middagen. Stängde dörren försiktigt, så att handtaget nästan inte klickade. Jag hörde henne genom väggen — hon satt på sängkanten och bläddrade i en gammal veckotidning som hon redan läst tre gånger.
Johan jobbade hemifrån. Han sa att han behövde lugn och ro. Mamma fick inte gå ut i köket mellan nio och fyra för att hämta vatten.
— Du kan ställa en kanna på hennes nattduksbord, föreslog han.
— Hon är ingen fånge.
— Nej, men jag har videomöten. Tänk om hon hasar förbi i bakgrunden med rullatorn och ropar på dig?
Hon ropade aldrig. Hon viskade. Stod i dörröppningen till mitt sovrum och formade orden med läpparna: "Annika, när du hinner."
I oktober satte jag upp pappas gamla väggklocka i hallen. Den tickade så högt att Johan ryckte till varje kvart.
— Ta ner den, sa han.
— Det var pappas. Mamma vill ha den.
— Det låter som en bomb. Jag får inte sova.
Han köpte öronproppar på Apoteket Hjärtat. Lade kvittot på köksbänken. 129 kronor. Jag betalade det utan att säga något.
Förra veckan kom han hem med broschyren.
— Jag är realist, Annika. Hon är 83. Det finns boenden med bra omvårdnad. Oxievång eller Kirseberg. Inte långt bort.
— Vill du göra dig av med min mamma?
— Jag vill ha tillbaka mitt hem.
Han sa det med samma ton som när han beställer en pizza. Jag stod vid diskbänken och skrubbade en gryta som redan var ren. Repade bort ett lager teflon som inte fanns.
I morse när jag gick till jobbet stod broschyren på hallbyrån. Uppslagen. Sidan med ansökningsblanketten markerad med en gul post-it.
Mamma hade sett den. Hon kunde läsa. Hon kunde lägga ihop två och två.
Och nu stod hon i hallen med resväskan. Regnrocken var knäppt ända upp till halsen. I handen höll hon nyckelknippan till huset i Ystad — den där blanka nyckeln med det slitna läderbandet som pappa alltid haft i fickan.
— Jag har ringt, sa hon. De sa att jag kan komma på en visning på onsdag.
— Har du ringt?
— En trevlig kvinna. Hon sa att det finns ett rum med utsikt mot innergården. 3 400 i veckan.
Jag satte mig på huk framför henne. Tog tag i resväskans handtag. Det var så kallt att mina fingrar domnade.
— Mamma. Du ska inte åka någonstans.
— Jo. Det är bäst så.
Hon tog ett steg mot dörren. Rullatorn stod kvar i hörnet, men hon använde den inte. Bar resväskan med båda händerna, som om den vägde mer än den gjorde.
Jag reste mig inte. Jag satt kvar på golvet och såg hennes fötter röra sig mot ytterdörren. De där fötterna som burit mig genom en hel barndom. Som stått i timmar framför en spis och rört i gröt en snöig morgon i januari 1997. Som gått till bussen klockan sex för att hinna till jobbet och ändå aldrig klagat.
— Stanna, sa jag.
Orden kom ut som ett kväkande från halsen.
Mamma vände sig inte om. Men hon stannade.
Jag drog ut kökslådan. Tog fram en sax. Gick förbi mamma, ut genom dörren, och ställde mig framför hissen.
Jag klippte av hennes busskort. Det gula månadskortet för pensionärer. Små vita plastbitar föll på trapphusets kalla golv. Sedan klippte jag av hennes nyckelband till huset i Ystad. Läderbandet gick av med ett torrt knäpp.
— Annika, vad gör du?
Jag svarade inte. Gick in igen. Lämnade saxen på hallbyrån. Öppnade garderoben i sovrummet. Tog fram Johans stora svarta resväska — den med flygplansmärkena från senaste Greklandsresan. Lade den på sängen. Började packa.
Skjortor. Strumpor. Två par skor. Hans laddare. Hans kam. Passet från skrivbordslådan.
Mamma stod i dörröppningen till sovrummet.
— Annika, grubblade hon. Herregud.
Jag packade klart. Stängde locket. Rullade ut väskan i hallen, ställde den bredvid mammas. Två resväskor, olika färger. En liten brun från 70-talet. En stor svart med hjul.
Sedan ringde jag 900 kronor-juristen. Numret stod på en lapp som jag sparat från en gratis rådgivning på Stadsbiblioteket.
— Jag behöver en ansökan om skilsmässa. Idag.
Kvinnan i luren sa att hon kunde ta emot på torsdag. Jag sa att torsdag fungerar.
Mamma satte sig på stolen i hallen. Hon sa ingenting på en lång stund. Bara satt där och snurrade på pappas vigselring som hon burit i en kedja runt halsen sedan han dog.
— Vart ska vi ta vägen? frågade hon till slut.
Jag tittade på telefonen. Öppnade Boplats Syd. Hade redan varit inne där tre gånger den här veckan. Markerade en tvåa på Södra Förstadsgatan. 56 kvadrat. Balkong mot innergården. 11 200 i månaden. Hyresvärden hette Katarina och verkade rimlig.
— Vi ska bo på Södra Förstadsgatan, sa jag. Där ligger konditoriet med de där mandelmasslarna du gillar. 300 meter från dörren.
Mamma log svagt. Det där leendet som alltid kommit när någon nämnde socker.
Klockan var tjugo över sju när Johan kom hem. Jag hörde nyckeln slå i låset. Sedan tystnad. Han tryckte igen. Låset rörde sig inte.
Jag hade bytt låskolven vid halv sex. En väninna till mamma, Ulla från vävkursen på ABF, hade hjälpt till med skruvdragaren. Vi drack blåbärssoppa i köket medan vi väntade på att den nya kolven skulle sitta. Mamma satt på en pall och höll i Ullas mobil med ficklampan tänd.
Johan ringde på dörrklockan. Två gånger. Sedan bankade han.
— Annika! Öppna!
Jag öppnade inte. Istället sköt jag ut ett kuvert genom brevinkastet. Det föll ner på dörrmattan med en duns.
I kuvertet låg:
– en kopia av skilsmässoansökan
– ett blad med adressen till Södra Förstadsgatan 21, lgh 1403
– en lapp med texten: "Din väska står i trapphuset. Lägenheten är min nu. Hyran är betald tre månader framåt."
Jag hörde hur han slet upp kuvertet. Papper prasslade. Sedan en lång, tung utandning.
— Du kan inte bara slänga ut mig!
Jag stod på insidan av dörren. Handen vilade på handtaget. Inte för att öppna. Bara för att känna det kalla stålet mot handflatan.
— Jag har inte slängt ut dig, sa jag genom dörren. Jag har flyttat ut dig ur mitt liv. Resväskan är packad.
Mamma kom från köket. Hon höll en kanelbulle i handen. Den sista från morgonens bak. Hon bröt den i två delar och gav mig den större.
Vi hörde Johans steg i trapphuset. Sedan ljudet av hjulen på hans resväska mot betonggolvet. En granne öppnade sin dörr. Sa ingenting. Stängde igen.
Mamma satte sig på köksstolen vid fönstret. Regnet hade slutat. Dropparna hängde kvar på rutan som små glaspärlor.
— Vi får skaffa en ny klocka till hallen, sa hon.
Jag tuggade bullen. Svalde. Svarade inte. Istället tog jag fram mobilen och skickade ett meddelande till Katarina på Boplats Syd: "Vi tar lägenheten. När kan jag hämta nyckeln?"
Svaret kom efter fyrtio sekunder. "Imorgon klockan 9. Välkomna."
Jag vek ihop servetten. Lade den på tallriken. Sedan ställde jag mammas resväska i hallen. Inte för att vi skulle åka någonstans på en gång. Bara för att den skulle stå där. Som ett bevis. Som ett löfte.
Ulla ringde senare på kvällen. Hon frågade om allt gått bra. Jag sa att Johans väska stod i trapphuset.
— Står den kvar? frågade hon.
Jag öppnade dörren. Tittade ut.
Resväskan var borta. Johan hade tagit den med sig. På golvet låg ett kvitto kvar, blött av regn. 129 kronor. Öronpropparna.
Jag lät det ligga.
Stängde dörren. Sköt in den nya nyckeln i låset. Vred om två gånger.
Mamma hade somnat i fåtöljen i vardagsrummet. I handen höll hon en halv kanelbulle. Den andra halvan låg kvar på fatet bredvid hennes tekopp. Teet var kallt. Jag satte mig bredvid och tittade på hennes bröstkorg som höjdes och sänktes. Tickade som en klocka. En helt vanlig klocka. En som inte störde någon längre.
