Jag visste vem hon var innan hon ringde på. Det hade jag vetat i tolv dagar, ända sedan Stefan glömde mobilen i hallen och skärmen lyste upp med ett nytt meddelande medan han stod i duschen. Sedan dess hade jag gått härhemma som en kvinna av papp: lagat hans middagar, strukit skjortorna, lyssnat på hans historier om transportmarknaden utan att avslöja att jag kände sanningen. Under revbenen fanns en enda stor tomhet, som ett stängt köpcentrum.
Regnet hängde tunt över Örebro den förmiddagen. Jag hade tagit ledigt från labbet på USÖ och satt i fåtöljen vid fönstret när dörrklockan slog 11.04. Genom titthålet såg jag henne: tjugofyra, tjugofem, håret i en blank hästsvans, ljus rock uppknäppt över en mage som putade ut utan att skämmas. Hon höll en ljusbrun skinnväska i ena handen och tryckte på ringklockan med den andra — länge, som om hon redan bodde här.
Jag öppnade med säkerhetskedjan på. Trapphuset luktade blöt ull och ättika. Fru Lind en trappa ner stekte sill till torsdagslunch, och bakom grannens dörr skällde en gammal hund som aldrig lärde sig att hålla käften.
— Du är väl Agneta? Jag är Nellie. Jag väntar barn med Stefan, sa hon och lade handen på magen, som om hon höll upp en biljett. — Vi måste prata.
Hon såg på kedjan, orörlig. Hunden skällde igen. Och det var just det som avgjorde saken: jag ville inte att hela porten skulle höra hennes version först. Jag tog bort kedjan och backade in i hallen. Hellre det än en scen i trappan.
Hon följde efter utan att ta av sig skorna. I hallen lyfte hon på hatthyllans dammfria kant med två fingrar, petade undan Stefans hopfällda tofflor med tåspetsen och frågade var hon kunde spola av händerna. Medan hon skramlade i badrummet stod jag i köket och skruvade på kranen. Mina fingrar var mörka av jord från pelargonierna jag planterat om dagen innan. Jag tvådde in dem länge och såg vattnet rinna grumligt ner i slasken.
När hon satte sig som en hotellgäst vid köksbordet ställde jag inte fram något kaffe. Jag lade händerna på bordet och såg på henne. Själva bordet — klarlackad furu, nött i kanterna — köpte jag för tjugotre år sedan på en loppis i Krämaren. Nu satt den här människan där och flyttade min dalhäst åt sidan, den enda sak jag tagit hand om när mamma dog.
— Vi ska vara vuxna, sa Nellie och rättade till håret. — Stefan tycker synd om dig, det är därför det har dragit ut på tiden. Men han har berättat att du redan har en sommarstuga i Dalarna. Och här är ju stort. Vi får en pojke i mars. Han har lovat oss ett hem, och jag tänker inte linda in det: vi vill ha lägenheten.
Hon lutade sig fram, tog en kanelbulle från fatet och slet av en bit. Hon tuggade med öppen mun, smulade ner den vita linneduken och torkade av fingrarna på tyget. När en hård bit kardemumma hamnade mot kindtanden grimaserade hon, grävde ut det halvtuggade bakverket med pekfingret och klickade av kletet på duken. Sedan pratade hon vidare:
— Vi river väggen i hallen. Den gröna tapeten klarar jag inte av. Och du kan flytta ut till stugan — där finns frisk luft, egen brunn och ett äppelträd. Stefan sa att ni köpte stället tillsammans.
Då ryckte jag på axlarna. Bara ett litet ryck, som om något hade lossnat under skuldrorna.
— Stefan berättar mycket, sa jag. — Frågan är bara vad han glömmer.
Hennes hand stannade mitt i rörelsen. I de unga ögonen syntes en spricka, tunn som en nagelspricka, innan hon log snett.
— Du försöker bara skrämma mig. Han har ju kvitton på renoveringen. Han har betalat köket själv.
— Han fick pengarna av min bror. För sex år sedan. Samma sommar som hans åkeri gick i konkurs. Fast det visste du kanske inte. Stefan har varit arbetslös i ett och ett halvt år. Middagarna vid Svartån, helgresorna till Ystad, alla blomsterbuketter — det var mina kreditkort som betalade allt. Och det är inte det värsta.
Jag öppnade den blåa pärmen och lade ett tjockt kuvert på bordet. Hon tittade på det som på en död fågel.
— Kronofogdemyndigheten. Betalningsförelägganden. Utmätningsförsök mot lösöret i en lägenhet han inte äger. Skuldbeloppet är sjuhundraåttiotusen kronor. Vi har äktenskapsförord, och bostadsrätten är min enskilda egendom sedan innan vi gifte oss. Stefan är inte ens medlem i föreningen. Han är inte folkbokförd här. Han har inget här.
Nellie flyttade handen från magen. Hennes bröstkorg höjdes och sänktes. Den säkra rösten var borta när hon frågade:
— Vad menar du — inget här?
Jag pekade med tummen mot hallen.
— Två resväskor står redan på trappavsatsen. Hans kläder, hans papper, hans skivor. Numret är blockerat. Jag skrev till hans syster att hon kan hämta resten i helgen, annars åker allt till Röda Korset.
Då hände det. Hennes ansikte tappade färgen. Hon rev åt sig väskan, kom på fötter, och jag hörde hur hon hasade i skorna i hallen. Dörren fick en hård tryckning, kedjan skallrade, och så dunsade den igen och eka i trappan.
Jag satt en stund vid köksbordet innan jag tog den nersölade duken, vek ihop den och lade den direkt i soppåsen. Sedan torkade jag bordet med en trasa, spolade ur kaffekoppen och ställde dalhästen på fönsterbrädan. En buss bromsade in vid hållplatsen utanför porten.
I hallen öppnade jag skåpet under hatthyllan och tog fram en liten vit papplåda från Clas Ohlson. Inuti låg en ny cylinder, fortfarande i plastförpackning. Jag satte mig på huk vid dörren, skruvade loss den gamla cylindern med en stjärnmejsel och drog ut den ur låset. Den gled ur med ett litet motstånd. Sedan satte jag in den nya, skruvade åt skruvarna och lade de två nya nycklarna på hatthyllan. De gamla nycklarna åkte ner i samma soppåse som duken.
Vid åtta gick hissen i trappan och stannade på vårt plan. Jag hörde Stefans steg, sedan hans nyckel mot låset. Den gick in en bit, men kärvade och vägrade vrida sig. Han tryckte handtaget upp och ner, knackade med knytnäven, ropade mitt namn. På skänken i vardagsrummet vibrerade mobilen med hans nummer — ett samtal som aldrig gick fram eftersom jag blockerat det tidigare i veckan.
Till slut hördes hans steg nedåt i trappan, tyngre än vanligt.
Jag satte på mig arbetskorna, gick ut på balkongen och vattnade pelargonierna med den lilla snipan. Regnet hade upphört. Nedanför rullade en nattbuss förbi med en halvfull belyst fönsterrad. Jag stod kvar tills vattnet runnit ut i faten, torkade av kanten och gick in.
