Gunnel knådade degen en fredag i mitten av juli. Klockan var kvart över tolv, solen låg över köksbordet, och från fönstret såg hon grannen Olssons katt sitta på brevlådan och slicka sin högra tass. Degen var för lös. Hon hällde i mer mjöl, för mycket, fick kladd på handleden och tänkte att det inte spelade någon roll. Elin skulle ändå inte äta bullarna. Hon åt inte mjöl sedan hon fyllde tjugosju.
Elin bodde i Stockholm nu, jobbade med evenemang eller vad det hette, och ringde några gånger om året. Det var inget fel med det. Barn ska ha sina liv. Men den här gången hade hon sagt att hon ville prata om något viktigt, och Gunnel stannade hemma från sin vanliga promenad längs kajen. Hon bakade för att ha något att göra med händerna.
Elin kom klockan halv fem, inte klockan tre som hon sagt. Hon ställde väskan i hallen, kysste sin mor på kinden och sa att hon slutat med bullar, det visste väl mamma.
"Du åt dem som liten," sa Gunnel.
"Ja. Då."
De satte sig. Gunnel hällde kaffe ur den blå kannan som hon haft sedan sjuttiotalet. Elin öppnade datorn och vände skärmen mot modern.
"Mäklaren har värderat sommarhuset till ettusen niohundratjugotusen kronor. Jag har en köpare."
Gunnel rörde i kaffet. Skeden klickade mot koppen. Hon tänkte på trappan ner till vattnet, på hur Elin som fyraåring satt på hällen och sjöng medan hon plockade havsnäckor. Alla somrar. Alla födelsedagar. Hennes egen mors dödsbädd i rummet med utsikt mot Alvaret.
"Vad ska du ha pengarna till?" frågade hon.
"Johan och jag ska öppna restaurang. En liten bistro i Vasastan. Han har kockutbildning. Jag har affärsplanen."
"Du har aldrig drivit restaurang."
"Nej. Men jag lär mig."
"Johan. Vad vet du om honom?"
Elin tittade på sina naglar. "Vi har varit tillsammans i två år. Du träffade honom i julas."
Gunnel mindes. En lång man som åt för mycket sill och pratade om hur lätt det var att lyckas i restaurangbranschen om man bara vågade. Hon hade inte sagt något då. Hon sa inget nu heller.
"Sommarhuset är ditt," sa Gunnel. "I mitt namn, men det har alltid varit meningen att du ska ha det."
"Då är det väl inget problem. Jag säljer det."
Gunnel ställde sig upp och gick till diskbänken. Hon började trycka ut degen på mjölat bord, hårt. I fönstret såg hon Elins rygg. Dottern satt med armbågarna på bordet, som om det var ett affärsmöte. Som om huset vid havet bara var en rad i en kalkyl.
Den kvällen ringde Gunnel Solveig.
"Vadå säljer?" Solveig bodde två hus bort, intill det gamla telefontornet. "Det är ditt hus. Din mammas hus. Du behöver bara säga nej."
"Hon är vuxen."
"Du har låtit henne vara vuxen i trettiotvå år."
Gunnel lade på. Hon gick ut på balkongen. Över Kalmar slott lyste himlen rosa. Hon tänkte på en annan kväll, för tjugosex år sedan, när hon stod där med en spädbarnspuls i famnen och visste att oron aldrig skulle ta slut. Ingen varnar för det. Ingen säger att oron bara växer.
Två dagar senare körde Gunnel till Öland, ensam. Sommarhuset låg vid Alvaret, en röd stuga med vita knutar och en grusväg som ringlade ner mot klipporna. Hon stoppade nyckeln i dörren. Den var redan olåst. Innebörden trängde in i henne som kallt havsvatten.
Hon gick genom rummen. Sängen i gästrummet var bäddad på ett sätt som inte var hennes. På bordet stod ett glas med apelsinjuice, till hälften drucket. Någon hade varit här. Elin, förmodligen, eller mäklaren. Visat huset för främlingar utan att fråga. Gunnel öppnade gästboken som hennes mor startade 1965. Längst ner, med främmande handstil: "Visning med Jonas och Katrin. Fantastiskt läge."
Hon satte sig på tröskeln och läste den raden tre gånger. Hennes händer var mjöliga. Först då såg hon märket med kulspets i dörrkarmen.
På kvällen ringde hon Elin.
"Har du visat huset?"
"Ja? Jag sa ju att jag har en köpare."
"Utan att fråga."
"Vadå fråga? Du sa att det är mitt."
"Jag sa att det är meningen att du ska ha det. Inte att du redan visat det för främlingar."
Elin suckade i andra änden. Gunnel hörde något som lät som en tunnelbana. "Mamma, Johan har skrivit på hyreskontrakt för lokalen. Vi måste betala första hyran i september. Om jag inte säljer nu, förlorar vi handpenningen. Trehundratusen kronor."
"Du skrev på?"
"Ja. För två månader sedan."
"Utan att säga något."
"För att jag visste vad du skulle säga."
Gunnel satte sig på sängkanten i sovrummet med utsikt mot Alvaret. Hennes egen mors ansikte dök upp i minnet, magert och blekt mot kudden, handen som pekade på byrån i hörnet. "Det ligger i byrån," hade hon sagt. Gunnel hade aldrig öppnat den lådan. Inte en gång på tjugosex år.
Nu var klockan kvart över nio. Ljuset från Ölandsbron syntes som en sträng av pärlor. Gunnel gick fram till byrån och drog ut den översta lådan. Inuti låg ett kuvert med hennes mors handst
