Regnet slog mot köksfönstret i Uppsala den kvällen Tomas ställde sig i dörren till Karins arbetsrum. Han såg inte upp från mobilen.
– På söndag kommer Andreas och Linn. De har fått hyreskontraktet uppsagt i Malmberget. Jag har sagt att de kan ta ditt arbetsrum.
Karin drog upp händerna ur hinken med blöt lera. Framför henne på bordet låg en obränd relieftavla som skulle levereras till en förskola i Sävja om tio dagar.
– Vad sa du?
– Att de får ta ditt rum. Du kan väl ha lerklumparna i köket ett tag. De är familj.
Han sa det med samma röst som om han frågade vad det var för middag. Karin torkade händerna på en kökshandduk som hängde över ugnshandtaget.
– Det här är min studio, Tomas. Här står mina beställningar. Här tjänar jag pengar till halva hushållsbudgeten.
– Du och dina pengar. Han vände sig om. Det är redan bestämt. Gör i ordning gästrummet.
Han gick ut i vardagsrummet. TV:ns röster började genast. Karin stod kvar och kände hur det knöt sig i bröstet. Hon visste exakt vad som skulle hända nu. Samma sak som alltid: Tomas bestämde, hon anpassade sig.
Men den här gången gick hon inte efter honom. Hon gick till hallgarderoben, drog fram en sliten pärm och satte sig vid köksbordet. I pärmen låg köpekontraktet, kontoutdrag och ett gåvobrev. Hon fotograferade varje sida med mobilen och skickade allt till en jurist som en konstnärsvän tipsat om.
Det var ingen hämnd. Det var en inventering.
På söndagen kom Andreas och Linn med en hyrd skåpbil. De bar in tre flyttkartonger, en bärbar klädställning och en plastpåse med toapapper. Linn ställde sig i dörren till Karins arbetsrum.
– Den här tar vi. Fönstret ger bra ljus åt mina kläder.
Karin ställde sig i vägen.
– Nej. Det här är mitt arbetsrum. Gästrummet ligger i slutet av hallen. Det är bäddat.
Linn såg på Tomas. Tomas tog Karin om armbågen.
– Lägg av nu. De har åkt i åtta timmar. Skäm inte ut mig.
Karin drog loss armen.
– Jag skämmer inte ut dig. Jag säger var gästerna ska sova. Mina formar och rålera står kvar här inne.
Andreas skrattade till. Linn himlade med ögonen, men de gick in i gästrummet. Karin låste studiodörren efter sig.
Redan samma kväll spred Linn sina saker i badrummet. Hårsprej, plattänger, tre olika sorters torrschampo. I kylskåpet stod hennes fil och en burk med hemmagjord äpplemos. Vid middagen sa hon att Karins köttfärssås saknade dijonsenap.
Tomas log snett. Karin dukade undan sin tallrik och gick och lade sig.
På torsdagen dukade hon till två. Linn kom in i köket.
– Var är våra tallrikar?
– I skåpet. Köket är mitt mellan tolv och ett. Era varor står på nedre hyllan i kylen.
Linn ropade på Tomas. Han kom med telefonen i handen.
– Karin, vad håller du på med?
– Jag lagar mat till dig och mig. Era gäster får äta det de själva handlat.
Han ryckte på axlarna, sa att hon var småsint och gick. Karin tvättade salladen under kranen. Händerna var torra av leran, men de skakade inte.
På fredagen kom hon hem från en leverans till Upplandsmuseet. Redan i hallen såg hon att dörren till studion stod på glänt. Reservnyckeln som alltid hängde vid hatthyllan var borta.
Inne i rummet stod Linn och hängde klänningar på en klädställning. Karins relieftavla låg på golvet. En spricka löpte rakt genom den obrända ytan.
– Vad gör du?
– Jag hänger bara upp lite. Den där lerplattan stod i vägen.
Karin tog upp tavlan. Sprickan glödde under hennes fingrar. Femton dagars arbete, byte för byte. En beställning värd fjorton tusen.
– Den förstördes, Linn. Den var inte klar. Jag måste börja om.
– Än sen? Gör en ny.
Karin samlade ihop Linns klänningar i famnen och bar dem till gästrummet. Linn skrek på Tomas. Tomas kom och ställde sig i hallen.
– Får jag inte ha en enda klänning i fred? Din fru beter sig som en vaktmästare.
Tomas såg på Karin.
– Du kan väl flytta på dina grejer. Alla har faktiskt fått stå ut med dig i flera år.
Orden kändes som ett slag i mellangärdet. Karin svalde. Hon såg på honom utan att blinka. Sedan gick hon in i sovrummet, drog fram kabinväskan och började packa.
Hon tog inte mycket. Datorn. Pärmen. Skissböckerna, penslarna, den spruckna relieftavlan insvept i en gammal yllepläd. Tomas stod i dörren.
– Vart ska du?
– Till mammas lägenhet i Enköping.
– Den hyr du ju ut.
– Hyresgästen flyttade för nio dagar sedan. Det passade bra.
Han fick färg i ansiktet.
– Ska du gå? För några klänningar?
– Jag går för att du sa att alla fått stå ut med mig. Det där är inte ett äktenskap. Det är en tågstation där jag bara får finnas när jag inte tar plats.
– Du kan inte bara gå. Lägenheten är vår gemensamma.
Karin rätade på ryggen. Hon tog pärmen från väskan och öppnade framför honom.
– Då kan vi prata om lägenheten. Två tredjedelar av kontantinsatsen kom från mormors bostadsrätt här i Uppsala. Jag har gåvobrevet och kontoutdraget som visar överföringen. Vid en bodelning får jag tillbaka min andel. Kan du lösa ut mig? Det rör sig om en miljon sexhundraåttiotusen kronor. Annars säljer vi.
Tomas öppnade munnen. Han stängde den igen. I hallen stod nu Andreas och Linn och lyssnade genom dörren. Linn drog Andreas i skjortärmen.
– Vadå sälja? Vi har ju precis flyttat in!
– Håll käften, Linn! ropade Tomas.
Andreas började skrika tillbaka. Linn grät att de blivit lurade. Karin drog på sig kappan, tog väskan och pärmen och gick ut i trapphuset. Hissen stod på botten. Hon hörde bråket genom brevinkastet medan hon väntade.
Mammas lägenhet i Enköping luktade nystädat och tomt. Kylskåpet var nästan tomt, bara en öppnad burk lingonsylt stod kvar. Karin stängde dörren om sig, fyllde vattenkokaren och satte sig vid köksfönstret. Genom rutan såg hon bussen mot stationen. Hon slapp förklara. Hon slapp be om lov. Det var en lättnad som nästan kändes kroppslig.
Efter två veckor ringde Tomas.
– Andreas och Linn har flyttat. Tillbaka till Malmberget. I går.
– Det var inget bra för dem.
– Karin, kom hem. Vi kan börja om.
– Börja om vadå? Du frågade aldrig. Du lovade bort mitt arbetsrum. Du sa att alla fått stå ut med mig. Det är ingen familj. Det är en hierarki.
– Jag förstod inte att du menade allvar.
– Du förstod när jag stod i hallen med väskan. Det är inte samma sak.
Han sa något om att de haft tio år. Det hördes knappt.
Hon sa:
– Jag har tänkt i tio år, Tomas. Nu räcker det.
Hon lade på.
Skilsmässan tog fem månader. Tomas försökte skjuta upp bodelningen två gånger. Tredje gången kom värderingsprotokollet. Karin satt i köket i Enköping och läste summan på skärmen: 1 680 000 kronor. Hennes andel. Tomas ringde och sa att han inte kunde betala. Hon svarade att då säljer de lägenheten. Tre dagar senare hade han ett lånelöfte.
I mitten av mars satt hon på ett bankkontor vid Stora Torget i Uppsala. Pärmen låg uppslagen framför henne. Gåvobrevet, kontoutdragen, bodelningsavtalet i plastfickor. Tomas satte sig mitt emot. Han luktade svagt rakvatten och svett. Bankmannen sköt fram papperen.
Karin signerade först med BankID på plattan, sedan med bläckpenna på papperskopian. Siffran föll in på kontot: 1 680 000 kronor. Hon höll upp mobilen så att Tomas kunde se saldot. Sedan lade hon nyckelknippan med två nycklar och en porttagg mitt på bordet.
– Du byter lås när du vill.
Hon stoppade ner pärmen i ryggsäcken, tackade bankmannen och gick ut genom dörren. Tomas satt kvar med båda händerna platt på bordet.
För pengarna hyrde Karin en verkstad i Enköping. Drejskivan fick plats i fönstret. Hyllorna fylldes med glasyrburkar, formar och papper med skisser. Förskolan i Sävja fick sin relieftavla två veckor efter utlovat datum.
Ett halvår senare, när hon tömde den sista flyttkartongen i verkstaden, hittade hon under bubbelplasten ett papper. En skärmdump från Tomas mobil. Swish från Andreas till Tomas: 4 000 kronor. Datumet var samma söndag som de flyttade in. Samma summa varje söndag i sex veckor. Karin satte papperet i pärmen och ställde den längst in i hyllan.
När Tomas nästa gång ringde och frågade om de kunde ses och prata, svarade hon inte.
