Köksfläkten surrade, medan regnet smattrade mot plåttaket utanför fönstret. Johan satt vid det lilla slagbordet i deras etta på Möllevången och stirrade på rader med kod på skärmen. Emma ställde fram två koppar Zoégas och en tallrik med knäckebröd. Mobilen på bordet sprakade till, och Kerstins nummer lyste upp displayen.
— Det är din mamma igen, sa Emma utan att ens titta på telefonen.
Johan tryckte bort ett tangentbord och svarade. Kerstin behövde fyrahundra kronor till Hill's kattmat, Lillan hade slutat äta den vanliga. Han sa ja, avslutade samtalet och öppnade bankappen. Tummen hovrade över skärmen – en vana vid det här laget.
— Hur mycket blev det förra veckan? frågade Emma och satte sig mittemot.
— Tolv. Hyran för hennes lägenhet, elen, medicin till katterna, och så hade hon glömt av nån räkning hos Kronofogden.
Emma bet i en knäckemacka och teg. Det fanns inget att säga som inte redan sagts. Johan öppnade sin budgetmall och lät blicken glida över siffrorna. Två hyror – deras egen etta och mammans lägenhet i Limhamn – på en enda lön, eftersom hennes pension aldrig räckte till mer än maten.
Två dagar senare ringde Kerstin igen. Den här gången ville hon flytta in hos dem och hyra ut sin egen lägenhet på köpet.
— Det finns ju en bäddsoffa i ert vardagsrum. Jag är anspråkslös, och min lägenhet kan vi hyra ut så får ni extra pengar varje månad. Tänk vad ni skulle spara, Johan, och Emma kan rensa garderoben så får jag plats med lite kläder.
Johan tryckte pekfingret mot tinningen. Vardagsrummet var samma rum som deras sovalkov. Tjugonio kvadratmeter allt som allt, och om hennes lägenhet skulle hyras ut fick han ändå stå för mellanskillnaden varje gång hon inte hittade en hyresgäst i tid – han hade räknat på det redan.
— Mamma, vi bor redan så trångt att vi inte kan ha gäster.
— Jag är ingen gäst. Jag är din mor.
Han sa att de fick prata sen. La på och ställde mobilen med skärmen neråt.
På lördag morgon ringde det på dörren klockan halv åtta. Emma sov fortfarande, och Johan hade bara slagit upp det kokande vattnet. Utanför stod Kerstin i regnkappa och med en påse blandat godis som någon granne gett henne.
— Jag tänkte titta till er, sa hon och stegade in. Näsan vidrördes nästan av hatthyllan. — Ser du dammet på hyllan? Har Emma slutat städa?
Johan drog efter andan och stängde dörren bakom henne. Från sovalkoven kom Emma i morgonrock och med håret i en slarvig knut.
— God morgon, Kerstin.
— Morgon? Du ser ut som om du sovit i stallet. Ska du inte klä på dig ordentligt innan du visar dig?
Emma svarade inte. Hon bara drog åt skärpet om livet och började duka fram kaffekannan.
Vid köksbordet berättade Kerstin om sin nya idé. En sommarstuga vid Falsterbo, så att katterna fick frisk luft. En liten plats för hennes hälsa och djur. Johan hörde hur gaffeln klirrade mot Emmas tallrik.
— Mamma, jag har inte råd med en sommarstuga. Jag kan knappt betala för två lägenheter som det är.
— Låna då. Du har ju ett bra jobb på konsultbyrån. Och till Emma köpte du ju en helt ny vinterjacka för tvåtusen kronor förra månaden. Mig prioriterar du aldrig.
Johan sköt tillbaka stolen. Något sprack i bröstkorgen – inte ilska, utan en sällsam trötthet som fick luften att bli tunn.
— Kom, sa han och gick ut i hallen. Där stod datorn på ett litet fällbord vid ytterdörren. Han öppnade locket och loggade in med BankID medan Kerstin följde efter.
— Vad gör du?
— Jag ska visa dig.
På skärmen fyllde han i sökhistorik, markerade hennes kontonummer och fick upp en lista. Varje överföring, varje autogiro, rad efter rad. Han pekade på summorna.
— Ser du? 72 000 kronor de senaste sex månaderna. Hyra, mat, veterinär, foder, mediciner, internet. Jag har betalat allt. Nu ska jag göra en sista sak.
Han flyttade markören till inställningarna för återkommande betalningar. Under rubriken "Betalningsmottagare" låg hennes namn och kontonummer. Klicket när han valde "Ta bort" var nästan ohörbart. Sen lade han händerna på bordet och såg på sin mor.
— Från och med nu får du ingen mer krona av mig. Autogirot är borttaget, och jag kommer blockera alla framtida uttagsförsök. Du har din pension och din lägenhet. Det får räcka.
Kerstin stelnade. Huden kring munnen vitnade.
— Det menar du inte. För ett par katter? För en liten stuga?
— För mig, sa Johan. För att jag inte vill betala för ditt liv längre.
— Och handpenningen jag redan lagt på stugan, då? Fem tusen kronor, borta, för att min egen son inte kan hjälpa sin mor en sista gång. Du får skriva under att du tar över det avtalet, annars förlorar jag allt.
— Det där löste du innan du frågade mig, sa Johan. Det är mellan dig och mäklaren. Jag skriver inte under någonting mer.
Kerstin slet åt sig handväskan och pekade mot Emma som stod i sovalkovens öppning. — Det är hon som ligger bakom det här, eller hur? Aldrig att min egen son skulle vända sig mot mig utan att någon viskat i hans öra.
— Ingen har viskat något, sa Johan. Jag har räknat själv, natt efter natt, medan du sovit gott med full mage.
Kerstin störtade mot dörren, öppnade den själv och small igen den bakom sig med den där dova klangen som bara en gammal 30-talsdörr kan ge. Hennes steg ekade neråt i trapphuset, ojämna av ilska.
Emma kom fram och lade handen över hans på bordskivan, precis där listan med summor fortfarande lyste på skärmen. Hon stängde locket på datorn, långsamt, som om hon stängde ett kapitel, och gick sedan till spisen för att hälla upp nytt kaffe åt dem båda. Utanför fönstret blinkade ljuset från en försenad spårvagn.
Efter frukosten klädde de på sig. Johan drog på sig regnjackan och sa ingenting förrän han stod i trapphuset med cykelhjälmen i handen.
— Den där elcykeln du velat ha sen i våras, sa han. Vi åker och köper den nu. Med de pengarna som blir över.
