Helena klev av bussen vid Nybroplan. Januarkylan stack i kinderna, och skylten mot Grand Hôtel lyste i halvmörkret, redan vid tre på eftermiddagen. Hon höll hårt i axelremmen på en sliten skinnväska – tjugosju år gammal, samma som hon burit på sin första riktiga tolkning i Amman. Då hade klienten bjudit på kaffe och tackat med en handskrift i guldbläck. I dag stod tio tusen kronor på kontraktet, och hyran för tvåan i Aspudden hade redan dragits från sparkontot.
I foajén stod Fredrik – assistent med öronsnäcka och en kostym som såg helt ny ut, men satt stramt över axlarna. Han gav henne en kort blick och fick något besviket i ansiktet redan innan hon hunnit säga sitt namn.
– Helena Nordström? Tolken?
– Ja, god eftermiddag. Vi mejlades i går.
Han skakade inte hand. Pekade bara med tummen mot hissen.
– Bra. Vi har tjugotre minuter. Följ med.
Bankettsalen låg på plan tre – långa fönster mot Strömmen, vita dukar, flaggor i små ställ. Det stora bordet i mitten hade tolv kuvert och namnskyltar. Helena hann läsa *Bengt Olofsson, VD* och *Shejk Said al-Rashidi* innan Fredrik drog henne vidare. Förbi mellanborden, förbi teknikerna, nästan fram till svängdörrarna mot köket. Där stod ett litet bord med tre stolar – en chaufför i mörk kostym, en koordinator med headset, en tom sittplats.
– Här, sa Fredrik och nickade mot stolen intill chauffören. – Du är backup. Vi har en egen tolk, hon tar allt. Blir det något strul – men bara då – så ropar vi.
– Ursäkta, jag är tolk, inte… tekniker. Ska jag verkligen sitta här?
Fredrik log. Ett kort, nästan generat leende, som om hon inte förstod branschen.
– Lita på mig. Det blir bra. Om du vill kan du ta en kaffe. Bara håll dig tillgänglig.
Han vände sig om och gick mot mitten av salen där en ung kvinna i elfenbensvit klänning stod och bläddrade på en surfplatta. Sabina. Hon såg knappt tjugofem ut – markerad eyeliner, håret uppsatt med en klämma från NK, och naglar som klickade mot skärmen när hon letade i en ordlista.
Helena satte sig. Den bredaxlade chauffören nickade kort, åt en snitt med lax och dilldoftande färskost. Koordinatorn mumlade något om bordsplacering och ”kanal två”. Från köket drogs plötsligt en pust av rostad lök – de höll på att förbereda lunchen, och doften blandades med diskmedel.
Hon öppnade väskan och tog fram en bok. *Dīwān al-Mutanabbī*, tryckt 1978, pärmen spröd. Hon hade fått den av sin handledare i Kairo för trettio år sedan. När hon sakta drog ut bokmärket – en bit kartong med ett handskrivet citat – hörde hon Sabinas röst.
– Fredrik? Vad betyder *mudaraba*? Jag hittar det inte.
Han svarade utan att stanna.
– Spelar ingen roll. Kör på sammanhanget, det brukar gå.
Helena andades ut. *Mudaraba* – passivt kapital i islamisk finans. En term som varje andragenerations arabist kan efter tredje terminen.
Bengt Olofsson kom in med bestämda steg. Kostymen satt perfekt – den blänkte nästan. Han drog ett finger över slipsens knut, log mot sin egen spegelbild i en fönsterruta och pratade i telefon.
– Ja, allt är klart. Fyrtio-sju miljoner kronor om de skriver på i dag. Shejken är här personligen. Nej, oroa dig inte.
Han passerade Helenas bord utan att ens se åt hennes håll.
Delegationen anlände kvart över ett. Tre svarta Volvo XC90 stannade framför hotellets entré, och männen i vita kaftaner kom i en långsam, tyst procession. Shejk Said al-Rashidi gick sist – kortväxt, tunn, med ett välansat grått skägg och ögon som tycktes hinna se hela rummet utan att röra sig. Bengt skyndade fram, sträckte fram handen och fick ett artigt men kort handslag.
Fredrik höll på att springa mellan borden. Han rättade en flagga, drog fram en stol, klappade Sabina på ryggen.
– In och le. Du är bäst.
Sabina log, satte sig intill shejkens assistent, höjde surfplattan. Bengt sa *”Ahlan wa sahlan”* – det enda han hade övat in från en app. Shejken svarade ett par ord, men rösten försvann i sorlet.
Helena satt kvar. Hon hade lagt boken i knät och fingrade på en liten silveramulett från Suq al-Dahab – en sak hon alltid bar i jackfickan för att påminna sig om de åren då hennes kunskaper betydde skillnaden mellan affär och katastrof. Chauffören bredvid, som visade sig tillhöra den arabiska delegationen och hette Farid, petade tänderna med en tandpetare och såg ut att längta hem.
Fredrik kom fram till deras bord. Han lutade sig fram så att koordinatorn och chauffören kunde höra.
– Du, sa han till Helena. Gå till baren och hämta tre flaskor vatten. Utan kolsyra. Snabbt, delegationen väntar.
Helena lade huvudet på sned.
– Jag är tolk. Inte servitris.
– Just nu står du här och gör ingenting. – Han använde plötsligt *du* i stället för *ni*, som han sagt i telefon i går. – Servitriserna bär ut förrätten, koordinatorn har fullt upp med mikrofonerna. Ta vattnet så får du dina tio lax.
Koordinatorn fnissade till. Farid log mot tallriken.
Helena såg på Fredriks halspulsåder, som bultade lite för snabbt. Hon stängde boken, reste sig och gick mot baren. I spegeln bakom flaskorna såg hon sitt eget ansikte – grått hår, glasögon med tunna bågar. Hon tog tre flaskor Ramlösa och gick mot mittenbordet.
Samtidigt bröt ett svagt ljud igenom sorlet. Sabina.
– *Al-muda… mudar… förlåt…*
Shejkens assistent lutade sig fram, och Sabina upprepade, nu med rösten en aning för hög:
– *Jag… vi… menar, investeringsformen…* – Hon blandade engelska med två arabiska ord och tystnade.
Helena stod just då bakom shejkens stol, med en flaska i varje hand. Hon såg hur Bengts leende stelnade. Hon såg Fredrik som torkade sig i pannan med handryggen. Då lutade hon sig en aning framåt och sa, med en låg och avspänd röst, på klassisk arabiska – samma flyt som en nyhetsuppläsare i Damaskus:
– *Mudaraba – ett partnerskap där den ena parten står för kapitalet, den andra för arbetet. Vinsten delas, förlusten bärs av kapitalägaren.*
Det blev tyst. Shejk Said al-Rashidi vände långsamt på huvudet. Hans mörka ögon granskade henne en stund, från skinnväskan till boken som stack upp. Han frågade, på sin dialekt:
– *Vem är du?*
Helena ställde ner en av flaskorna, rätade på ryggen och svarade, fortfarande på arabiska:
– Jag är tolk. Jag satt längst bak.
Shejken log. Inte artigt – äkta. Ett leende som spred sig till ögonvrårna.
– Ditt uttal avslöjar dig. Du har bott i Kairo.
– Tre år. Och två i Riyadh.
– *Naam.* – Han nickade mot Bengt. – Jag vill att den här kvinnan tolkar i dag.
Bengt blinkade, öppnade munnen, men Fredrik hann före:
– Hon är bara reserv, vi har en utmärkt…
Shejken avbröt med en enkel handrörelse.
– Hon sitter här. Bredvid mig.
Fredrik flyttade stolarna. Sabina reste sig under tystnad, tog sin surfplatta och gick mot det lilla bordet vid köket utan att titta på någon. Helena satte sig vid shejkens högra sida.
Förhandlingen pågick i två timmar. Helena växlade smidigt mellan affärsarabiska, egyptisk slang och den precisa terminologi som kontraktet krävde. Vid ett tillfälle bad shejken henne läsa upp en klausul på originalspråk, och hon gjorde det med samma rytm som när hon läste poesi för sig själv sent på kvällarna. När Bengt försökte avbryta med en kommentar om vinstmarginaler, översatte hon den till arabiska med ett neutralt tonfall – men lade till en nyans som fick shejken att höja ögonbrynen och le på nytt.
Till slut underskrevs avtalet. Fyrtiosju miljoner kronor i svensk export. Fotograferna, som fram till dess suttit i ett hörn, började ta bilder. Bengt skrattade högt, dunkade shejken i ryggen – en gest som möttes av en sval nick.
Helena packade ihop sin bok, sin amulett och det enda kvitto hon hade i väskan – ett gammalt från ett kafé i Zamalek. När hon passerade det lilla bordet vid köket mötte hon Sabinas blick. Den var inte arg. Snarare lättad, som om hon sluppit något hon aldrig velat ha.
Fredrik kom ifatt henne i den långa korridoren mot bakutgången.
– Helena… vänta. Jag menade inte… du fattar att det bara blev fel, va? Nästa uppdrag får du såklart bättre plats. Kanske till och med huvudbordet, om du vill.
Hon stannade. Utanför fönstret glittrade ljusen från Skeppsholmen i det svarta vattnet. Hon såg på hans fortfarande något för tajta kavaj. Han hade en fläck på ärmen – sås från laxsnitten, antagligen.
– Tack, sa hon. Men jag tror inte att ni har råd med mig nästa gång.
Hon gick ut genom dörren. Vinden från Nybroviken grep tag i hennes kappa. Klockan var fem, himlen var mörk, och trottoaren knastrade under sulorna av frusen snö.
Vid busshållplatsen lyfte hon på väskans lock, tog fram den gamla poesiboken och drog fingret över raderna. Samma vers som hon hade börjat på morgonen – den om stolthet och städer som faller.
Bussen kom, och hon klev på, satte sig längst bak och läste vidare. Chauffören – en annan chaufför nu – stängde dörrarna med ett väsande, och Helena såg inte tillbaka mot hotellet en enda gång.
