Lars hade aldrig fått en ärlig chans. Inte av naturen, inte av klasskamraterna, inte av arbetskamraterna. Han var fyrtio år, gick alltid med axlarna lätt uppdragna mot öronen och hoppades att ingen skulle lägga märke till hur liten han var. Runt en och sextio, spenslig, med ett ansikte som fortfarande kunde få busschauffören att fråga om han hade giltig ungdomsbiljett. I skolan kallade de honom för Mesen. På lagret på ICA i Västerås viskade de inte ens bakom ryggen – de sa det rakt ut: ”Lilla Musen.” Han log då, ett tunt, besvärat leende, och fortsatte plocka varor.
Kvinnorna på jobbet tyckte synd om honom. De kom med bullar och extra mackor, klappade honom på kinden och sa ”stackars liten, du måste äta upp dig.” Lars tog emot, för vad skulle han annars göra? Så hade det alltid varit. Han var en sån man som livet sparkade på, och han sparkade aldrig tillbaka.
Det var en torsdag i slutet av september som hans tur plötsligt vände. Eller, det kändes snarare som att livet fortfarande drev med honom.
Butiken var halvtom, höstregnet smattrade mot taket. Lars stod vid kassan med en liter mjölk och ett paket knäckebröd. Kön var kort, men två unga killar med kepsarna bakfram trängde sig förbi och ställde två burkar folköl på bandet.
– Vi har lite bråttom, sa den ena och sneglade på Lars som om han vore en fluga.
Lars harklade sig, försökte låta bestämd. – Jag tror nog att jag stod först, grabbar.
Den andre killen vände sig om och puffade till honom lätt på bröstet. – Ta det lugnt, gubben. Du överlever.
Lars kinder hettade. Kroppen ville krypa ihop, men just då hördes en röst som fick själva kassan att vibrera.
– Stopp! Här tar vi ett steg tillbaka och ställer oss sist i kön. Och ja, legitimation tack. Ni ser ju inte ut att vara en dag över femton.
Kassörskan Malin. Lars hade sett henne förut, men aldrig så här nära. Hon var en kvinna med stort K. En meter och åttiofem, urstark, med mörkrött hår och en blick som kunde få en hel svensexa att tystna. Killarna tittade på varandra, muttrade något om ”jävla ordningsvakt”, lämnade ölen och försvann ut i regnet.
Malin tittade ner på Lars och log plötsligt varmt. – Lilla gubben… Du är alldeles för mager för att bli knuffad. Här, jag slår in dina grejer. Och nästa gång du ser såna där får du ropa på mig. Dags att du börjar ta för dig.
Lars kände hur nacken blev fuktig. Han ville bara sjunka genom golvet. Inte bara hade han sett svag ut – Malin hade tyckt synd om honom precis som alla andra.
Men från den dagen förändrades allt.
Malin började lämna över matlådor till honom i personalrummet. Hon log när han kom, retades med hans ”pinnsmala armar” och lovade göra honom till en riktig karl. De gick på fika, sedan på bio och till slut hem till henne. Lars vågade knappt andas. Han var kär – för första gången på tjugo år. Och när Malin en dag sa ”ska vi inte gifta oss, så du slipper bo i din mögliga etta?”, sa han ja innan han ens hunnit tänka.
Bröllopet var litet. Malin höll talet. Lars stod bredvid och nickade.
De flyttade ihop i hennes radhus i Bäckby. Redan första veckan stod det klart vem som bestämde. Malin dirigerade allt – från hur toalettrullen skulle hänga till vilken tid han fick duscha. Om något var fel fick Lars höra det. Först vänligt, sedan irriterat, till sist med en röst som fick fönsterrutorna att skallra.
– Kan du för en gångs skull göra någonting rätt?! Har du ens händer eller är det där två sugrör?
Lars försökte. Han lagade hennes cykel (hon sa att kedjan hoppade för att han var för klen), han målade om vardagsrummet (hon fick rätta till varenda penseldrag), han diskade, vek tvätt, pluggade igen hål i väggarna. Inget dög.
En kväll, efter en lång arbetsdag, skulle han hälla upp kaffe i hennes absoluta favoritkopp – en blåvit, spröd kaffekopp från mormors dödsbo. Han vred på varmvattnet, tappade greppet, och koppen gled ur handen rakt ner i stenplattorna.
Splittret yrde. Tystnaden som följde var nästan bedövande.
Malin stod i dörröppningen. Hennes ansikte var kritvitt, sedan knallrött.
– Din värdelösa lilla mask… Du har sönder allt du tar i!
Innan Lars hann få fram ett ”förlåt” hade hon gått fram och dängt handflatan hårt mot hans nacke. Smällen ekade i köket. Lars for framåt, slog höften i diskbänken och föll ihop på golvet. Smärtan var skarp, men det var något annat som brast. Exakt samma känsla som i skolan, när de höll fast honom och gav honom stryk för att han var minst. Då hade han lovat sig själv att aldrig mer ta emot slag. Aldrig.
Han reste sig långsamt. Malin stod kvar, flåsade och pekade.
– Ut! Du får sova i förrådet. Nej förresten, ut ur mitt hus!
Lars tittade på henne. Hans ögon var blanka, men rösten kom nu. – Jag går. Och jag kommer inte tillbaka.
Malin skrek något om att han var skyldig henne en ny kopp och att han skulle få ångra sig, men Lars gick redan ut genom dörren. Kylan från höstnatten slog emot honom, men han kände mest lättnad. Skilsmässan var ful, men gick igenom.
Veckorna efter var tunga. Lars isolerade sig. Han svarade knappt i telefon och tackade nej till allt. Till slut ringde Per, en av få klasskamrater som aldrig hade hånat honom. Per bodde i ett radhus i Skultuna, hade fru och en fyraåring, och lät allmänt skitjobbigt hurtig.
– Kom över på middag, Lars! Du kan inte sitta och mögla. Jag har något som kan muntra upp dig. Eller… ja, det är en historia för sig.
Lars gick dit mest för att få tyst på honom.
Hemmet var varmt, stökigt med leksaker på golvet. Per visade in honom i köket. Under matbordet låg en hund. En stor, avlång tax med bastant kropp och korta ben. Den hade bruna, allvarliga ögon och en svans som låg stilla, men som ryckte till så fort någon tittade på den.
– Det här är Cleo, sa Per och suckade. – Vår alldeles egna supertax. Eller monstertax, beror på vem du frågar. Hon är en blandning av tax och basset, vilket betyder att hon är dubbelt så lång, dubbelt så tung och dubbelt så omöjlig.
Per berättade medan han stekte korv. Cleo hade redan hunnit avverka tre hem innan hon damp ner hos dem. Första ägaren tyckte hon var ”deformerad”. Andra ägaren gav bort henne för att hon grävde upp hela kolonilotten och skällde som en galning på brevbäraren, men aldrig på objudna gäster. Tredje var en äldre dam som Cleo råkade dra omkull när en katt plötsligt for förbi. Damen klarade sig, men ville inte ha henne kvar.
Hos Per hade hon inte lyckats bättre. Sonen försökte använda henne som ridhäst varpå Cleo morrade och gömde sig under sängen. När Per försökte bestraffa henne, rymde hon bara och gnällde.
– Hon är hopplös, sa Per trött. – Jag tänkte lämna henne till hundstallet på måndag. Eller så… ja, du är ju ensam nu. Du kan ta henne. Skojar inte. Hon äter vad som helst, och du verkar ju gilla att prata med såna som ingen annan förstår.
Lars tittade på Cleo. Hunden hade krupit fram, lade huvudet på sned och såg rakt på honom. Något i den där blicken… Det var inte undergivenhet. Det var ett slags stilla erkännande. Som om hunden visste att den inte passade in någonstans, men ändå hoppades att just han skulle fatta.
– Okej, sa Lars. – Jag tar henne.
Cleo reste sig långsamt, gick fram och tryckte sin våta nos mot hans hand. Och så viftade svansen, första gången den kvällen.
De promenerade hem den sena kvällen genom Västerås tomma gator. Lars i sin tunna jacka, Cleo med kopplet hängande löst, som om hon redan litade på honom. ”Två udda fåglar”, tänkte han.
Det tog tid att lära känna varandra. Cleo drog i kopplet, skällde på cyklister och försökte klättra upp i knät på främlingar. Lars läste på om hundträning, anmälde dem till en kurs i vardagslydnad i ABF:s lokaler. Redan efter tre veckor satt ”sitt” och ”stanna” perfekt. Cleo visade sig vara intelligent, bara missförstådd. Ungefär som Lars själv.
De hittade en liten hundrastgård bakom Badelundaåsen. Där fanns grus, några bänkar och ett gäng främlingar som alla verkade känna varandra. Första gångerna höll sig Lars i utkanten, medan Cleo störtade in och hälsade på allt och alla. En dag stod en kvinna där med en gråspräcklig whippet. Hon var i femtioårsåldern, hade grön jacka och ett leende som gjorde att Lars hand automatiskt rättade till mössan.
– Jäklar, vilken personlighet din tax har, sa hon och skrattade när Cleo försökte få whippeten att brottas. – Det är tur att hon hittade dig. Jag är Annika, förresten.
– Lars.
De började prata. Först om hundarna, sedan om annat. Att han jobbade på ICA, att hon var bibliotekarie, att ingen av dem var så förtjust i regn, men att hundarna krävde sina rundor oavsett. Cleo och whippeten Laban blev oskiljaktiga. Lars och Annika bytte nummer.
En tisdagsförmiddag, strax före jul, stod de på gångvägen längs Svartån. Hundarna nosade på en frusen vattenpuss. Annika tittade på honom. Inget medlidande, ingen ömkan. Bara ett alldeles vanligt intresse.
– Ska vi ta en fika efter promenixen? Eller är du fortfarande rädd för kassörskor?
Lars kände hur värmen spred sig i bröstet. Han tänkte på Malins handflata mot nacken, på krossat porslin, på alla gånger han sjunkit ihop. Men just nu stod han rakt. Cleo tittade upp mot honom och viftade igen.
– Kassörskor är okej, sa han. – Så länge de inte slår mig. Kom, jag bjuder.
De gick tillsammans mot centrum, fyra tassar och fyra fötter i otakt mot en framtid som äntligen kändes lite mindre skrämmande.
