Jag kom hem klockan halv fem och möttes av våt ull i farstun. Mamma satt på en pinnstol bredvid dörrmattan, iförd sin grå kappa, händerna knäppta kring resväskans handtag. Hon tittade inte på mig.
— Jag vill till ett boende, Erik. Kan du skjutsa mig?
Jag ställde ner matkassen från Willys. Frågade varför, men jag visste redan.
— Jag hörde Lena i telefon igår. Hon sa att hon inte orkar en månad till. Jag vill inte att ni går isär för min skull.
Elementet i hallen knäppte. Snöblandat regn rann nerför fönstret. Jag satte mig på huk framför henne och tog hennes fingervantar. De var kalla, trots att hon suttit inomhus hela dagen.
För ett halvår sedan hämtade jag henne i Norsjö. Pappa hade varit död i två år. Mamma fyllde åttiofyra i december och klarade inte längre att bära ved från boden eller skotta uppfarten. Jag tyckte det var självklart att hon skulle bo hos oss. Vi hade en trerummare på Norrböle, barnen var utflugna. Lena och jag fick plats.
Första veckan sa Lena inget. Andra veckan började hon.
— Be henne äta efter oss. Jag tappar matlusten när hon sitter och tuggar med öppen mun.
— Hon saknar tänder, Lena.
— Precis. Det är ännu värre.
Jag trodde det skulle gå över. Det gjorde det inte. Lena slutade duka åt mamma. Hon sa att mamma kunde vara i köket fram till sex, sen ville hon ha lugn. Snarkningarna hördes genom sovrumsväggen. Mamma prasslade med påsar, flyttade saker, stötte i dörrarna. Lena jobbade natt på äldreboendet Älvgården och kom hem vid sju på morgonen. Hon fick ingen sömn.
Mamma märkte. Hon åt på sitt rum med tallriken på nattduksbordet. Slutade gå ut i vardagsrummet på kvällarna. Hon blev mindre för varje dag.
En fredag sa Lena rakt ut:
— Jag orkar inte mer. Du måste hitta en plats åt henne.
— Det är min mamma. Jag kan inte lämna bort henne.
— Men jag är din fru. Jag går här som en främling i mitt eget kök.
— Vi kan ansöka om hemtjänst.
— Hemtjänst här? Ska de byta blöjor på toaletten medan jag kokar kaffe?
Det fanns inget svar. Jag förstod henne också, det var det värsta. Jag kunde inte säga åt mamma att sitta som en mus.
Kvällen innan mamma packade, hörde jag Lena prata i telefon i sovrummet. Hon sa:
— Jag löser det. Antingen åker hon till ett hem eller så tar jag tjänstledigt och flyttar till mamma i Piteå.
Jag stod i hallen. Dörren till mammas rum var på glänt. Radion spelade P4 Västerbotten på låg volym. Jag låtsades inte höra.
Dagen efter satt hon alltså där med resväskan.
Jag bar in väskan till hennes rum. Sa att jag skulle tänka. Det gjorde jag inte. Jag satt i bilen utanför porten till halv ett. Motorn avstängd. Snöblandat regn på rutan. Grannens katt satt på trappräcket, blöt om tassarna, och tittade in genom vindrutan som om den väntade på att jag skulle fatta något.
Morgonen efter ringde jag Skebo. Det fanns en ledig tvårumslägenhet på Anderstorp. Markplan, egen ingång från gården, 57 kvadrat. Hyran 6 780 kronor i månaden. Inflyttning första nästa månad. Jag bad att få skriva kontrakt.
Det tog fyra minuter att signera med bank-id på telefonen.
På kvällen lade jag kontraktet på köksbordet framför Lena. Hon läste. Följde raden med fingret där hyran stod.
— Ska du flytta?
— Jag och mamma. Jag har skrivit på.
— Utan att prata med mig?
— Jag har pratat med dig i sex månader.
Lena sa inget mer. Hon gick in i sovrummet och stängde dörren med ett litet klick.
Jag packade en sportbag med mina kläder. I hallen stod mammas resväska igen, nu med en nyckel i ett kuvert fasttejpat på locket. Jag tog med pappas gamla postorderkataloger som mamma vägrat slänga. När jag bar ut kassen stod Lena i köket. Hon höll kontraktet i handen.
— Du väljer henne.
Jag stannade i dörröppningen. — Jag säger bara att mamma inte ska behöva dö i ett samlingsrum för att du fått nog.
Hon öppnade munnen. Stängde den igen. Jag gick ut till bilen.
Mamma satt där med handväskan i knäet. Jag körde förbi macken och tankade för 712 kronor. Displayen stod på 14,4. Mamma pekade på korvkiosken.
— Köp en tunnbrödsrulle till kvällsmat. Det är så länge sedan.
Jag köpte två. Hennes med extra räksallad. När jag backade ut från parkeringen såg jag Lena i fönstret. Hon stod kvar med kontraktet i handen och tittade efter bilen.
På den nya adressen fanns ingen hiss, men ytterdörren vette mot en snötäckt gård. Mamma satte sig på huk i hallen och sniffade.
— Luktar nytvättat, sa hon.
Jag hängde upp hennes kappa på en ny krok. Sedan åt vi tunnbrödsrullarna sittande på flyttkartonger med ytterkläderna på. Mamma skrattade åt räksalladen som rann ner på hennes stickade tröja. Jag hämtade hushållspapper. Vi torkade av.
