Det är märkligt, eller hur, hur ett enda ögonblick kan vända upp och ner på ett helt liv. Jag heter Larysa. Jag var femtioett år, och jag hade aldrig föreställt mig att lämna Charkiv. Där hade jag mitt liv, min lägenhet tre trappor upp på Sumska-gatan, mina kollegor, min son Andrij som just fyllt åtta. Jag undervisade i kemi och biologi på gymnasieskola nummer tolv. Ett bra liv, lugnt, med sina små bekymmer och sina stora vanor.
Och så kom den där resan. Tre veckors semester i Sverige, hos en barndomsvän som bott i Göteborg i flera år. Sista dagen ordnade hon en middag och presenterade mig för en man. Anders. En riktig västkustbo, lång, håret redan gråsprängt vid fyrtiofem, ägare till en liten snickeriverkstad borta vid Majorna.
Vi pratade till klockan två den kvällen. Om ingenting, om allt. Dagen efter flög jag tillbaka till Charkiv, och ändå hade något redan flyttat sig inom mig, som en pusselbit som äntligen hittar sin plats.
Ett år av brev, samtal, för dyra flygbiljetter. Och sedan beslutet: jag sålde allt, lägenheten, möblerna, tog Andrij i handen och vi flyttade till Göteborg.
Att börja om från noll, femtioett år gammal, med ett barn på nio som inte kunde ett ord svenska — jag kan säga er att det inte bara är en floskel, det är en mur man klättrar över varje morgon. Ett annat språk, ett annat klimat, ett annat sätt att köa på ICA. De första månaderna minns jag att jag stod som förstenad framför en skylt, oförmögen att fråga var jag kunde hitta bovete.
Det som förvånade mig mest var affärsinnehavarna som skurade trottoaren utanför sina butiker med tvål, på morgonen innan öppning. Hos oss hade ingen gjort så. Och sedan den där friheten, också — jag hade växt upp i Sovjetunionen, där man inte rörde sig fritt hur som helst. Jag minns att jag ville, som tjugotreåring, hälsa på min bästa vän Ljudmila som flyttat till Bulgarien; det gick inte att komma över gränsen, papperen var aldrig i den ordning som krävdes. Det landet var stängt som en fastnad byrålåda.
Med Anders vägde ändå inget av det. Han hade humor, ett tålamod jag aldrig mött hos en man, och framför allt: inget avstånd mellan oss, som om vi känt varandra i evigheter. Första gången Andrij kallade honom "pappa" utan att någon bett honom göra det, gick Anders ut på balkongen och rökte en cigarett, fast han slutat för flera år sedan.
Vi gifte oss två år senare, på Stadshuset i Göteborg, med bara hans bror och Ljudmila som vittnen — hon kom hela vägen från Sofia, Bulgarien hade öppnat sig under tiden.
Anders dog för tolv år sedan. Cancer i bukspottkörteln, sex månader mellan diagnosen och slutet. Andrij var tjugoett år. Jag var sextiotre, och över en natt befann jag mig ensam i huset i Majorna, med verkstaden stängd och snickeriverktygen som samlade damm i förrådet.
Jag behöll verkstaden i två år innan jag bestämde mig för att sälja den till ett ungt par som ville öppna ett bageri. Det gjorde ont att se skylten ANDERS LINDGREN — SNICKERI tas ner, men man måste vända blad någon gång.
Ett stort porträtt av honom hänger i mitt vardagsrum, ovanför ekbuffén han byggt själv. För sju år sedan sa Andrij till mig: "Mamma, du måste gå vidare, livet fortsätter." Han hade inte fel, även om det gjorde lite ont just då, att höra det från min egen son.
Det som verkligen förändrade allt var när mitt första barnbarn föddes, för tre år sedan. Han heter Tobias. Jag passar honom två dagar i veckan, tisdagar och torsdagar, medan Andrij och hans fru jobbar. Och nu när han börjar prata smyger jag in några ukrainska ord — inte ryska, ukrainska, Charkivs ukrainska, min mors.
Häromdagen var vi på Feskekörka i Göteborg, framför fiskdisken, och Tobias pekade på en lastbåt som gick uppför älven och ropade "Oma, litak!" — flygplan, på ukrainska, fast det inte fanns något flygplan i sikte, bara en båt. Fiskhandlaren skrattade, trodde att pojken bara sagt fel ord. Jag höll bara hans lilla hand lite hårdare i min och tänkte på Anders, som skulle ha älskat den där dumma, perfekta scenen.
Jag borde en dag hämta de gamla fotografierna från Charkiv hos Ljudmila, dem jag lämnade i hennes vård innan jag reste — bilderna på lägenheten på Sumska-gatan, på min mor, på skola nummer tolv. Kanske för att visa Tobias, en dag, när han blivit lite större. För tillfället nöjer han sig med att ropa "litak" åt båtarna, och det räcker gott och väl för mig.
