Jag heter Eva och arbetar som sjuksköterska på Östra sjukhuset. Jag har två vuxna söner, ingen man, och en bostadsrätt på Hisingen som jag köpte för pengar jag ärvt efter min pappa. Min yngste son Oskar bor fortfarande hemma. Han är trettio år gammal och har aldrig haft ett heltidsjobb.
I tisdags kom han in i köket medan jag betalade räkningar på datorn. Klockan var kvart över tio på kvällen. Diskmaskinen brummade i bakgrunden, och radion i vardagsrummet spelade en gammal låt av Tomas Ledin som jag inte hört sedan nittiotalet.
– Mamma, jag måste prata med dig om lägenheten, sa han och ställde sig vid diskbänken.
Han hade på sig samma gråa hoodie som han burit hela vintern. Jag kände igen fläcken på ärmen från den där gången han skulle laga tacos och spillde het sås över hela spisen. Han drar av locket på en burk läsk innan han fortsätter.
– Jag och Elin har bestämt oss. Vi ska flytta ihop. Men vi behöver någonstans att bo. Vi tänkte att… du vet… vi vill ha lägenheten.
Jag slutade skriva. Pekfingret blev kvar på tangentbordet.
– Vill ha lägenheten, upprepade jag.
– Ja. Alltså, inte så att du måste flytta ut direkt. Vi tänker att du kan bo kvar i sovrummet. Elin och jag tar det stora sovrummet, och så möblerar vi om i vardagsrummet. Vi behöver ju plats för hennes saker också. Hennes kläder får inte plats i garderoben, och vi vill ha en egen ingång.
Jag vände mig om på stolen.
– Oskar. Du menar att jag ska gå med på att du och din flickvän tar över lägenheten som jag äger, och att jag ska flytta in i gästrummet?
Han himlade med ögonen.
– Mamma, var inte så dramatisk. Du är ju ändå inte hemma så mycket. Du jobbar nätter. Vi skulle kunna ha den lilla toaletten för oss själva, och du får badrummet.
Jag tittade på skärmen. Raden för elräkningen lyste fortfarande gul. Fyrahundranittiotvå kronor. Jag mindes plötsligt en annan siffra: en miljon sexhundratusen. Så mycket kostade de sextiosex kvadratmetrarna när jag köpte lägenheten för elva år sedan, tre dagar innan Oskar fyllde nitton. Jag hade tagit ett extra lån för att han skulle slippa bo i andrahand.
– Vi har tänkt att du kan hjälpa oss med kontantinsatsen också, sa han och klämde ihop burken mellan händerna så att aluminiumet knastrade. – Du kan ju sälja bilen. Du behöver den inte när vi bor tillsammans. Jag kan skjutsa dig till jobbet om du börjar halv sex.
Han sa det som om han redan kört mig till akuten i tre år. Han har inget körkort.
Jag tittade på honom. Det var något med hans sätt att stå där vid diskbänken, med höften lutad mot bänkskivan precis där hans far brukade stå innan han stack till Norge för sexton år sedan och aldrig kom tillbaka. Samma självklarhet. Samma tro på att världen ordnar sig till deras fördel bara man väntar tillräckligt länge.
– Oskar, sa jag. – Jag vill bara förstå en sak. Den här lägenheten. Betalar du något för den?
Han skrattade till. Inte elakt, utan sådär förvånat som när man hör en fråga som är för orimlig för att tas på allvar.
– Mamma, hallå. Jag pluggar. Du vet att CSN-pengarna inte räcker.
Han har varit inskriven på tre olika utbildningar sedan studenten. Pedagogik vid Göteborgs universitet. Medieproduktion på folkhögskola i Krokslätt. Nu senast en kurs i grafisk formgivning på distans som han inte öppnat på två terminer.
Jag sa ingenting. Jag klickade på knappen som skickade iväg räkningen, stängde datorn och reste mig upp. Jag tog min kopp från köksbordet, den blåa med spricka i handtaget som jag druckit kaffe ur i nio år, och ställde in den i diskmaskinen.
– Jag ska ta en dusch, sa jag.
– Men mamma, vad säger du? Vi måste ju planera. Elin kommer på lördag och vill prata om hur vi ska göra med hallen. Kan du tömma klädkammaren tills dess?
Jag svarade inte. Jag gick ut ur köket och upp för trappan.
På lördagen kom Elin. Hon hade med sig en kasse med inredningstidningar och en bostadskatalog från mäklarföretaget. Jag såg hur hon tittade sig omkring i hallen med en blick jag känner igen. Min bror brukade titta på det sättet när vi var små och han tänkte ta mitt rum. Mätande. Redan ägande.
De satt i soffan, som vi köpte på IKEA för många år sedan. Jag stod i dörröppningen, med en kökshandduk i handen. Oskar pratade om att de ville ha en öppen planlösning, att väggen mellan vardagsrummet och köket borde rivas, att mamma ändå inte lagade mat så ofta. Elin nickade och bläddrade i tidningen.
Jag gick tillbaka in i köket, tog fram en flaska rödvin som stått öppnad i skafferiet, och hällde upp ett glas. Inte för att dricka. Jag behövde hålla i något.
Sedan gick jag in i sovrummet och ringde ett samtal.
På måndagen var lägenheten ute till försäljning. Jag bad mäklaren lägga ut annonsen på Hemnet och sätta visning redan på torsdag. Priset vill jag inte nämna här, men det är ett belopp som får en att sätta kaffet i vrångstrupen. Jag ska använda pengarna till att lösa ut en lägenhet i Alingsås, nära min syster. Två rum och kök, femtiotvå kvadrat. Utan köksö. Med ett sovrum som bara är mitt.
Det svåra var inte att lägga ut annonsen. Det svåra var frukosten dagen därpå.
Oskar kom ner vid halv tio. Han och Elin hade sovit kvar. Jag satt vid köksbordet och åt knäckebröd med ost, och framför mig låg ett utskrivet dokument från mäklaren.
– Vad är det där? frågade han.
– En försäljningsannons. Lägenheten ligger ute.
Han stod stilla. Jag hörde kylskåpet slå på.
– Vad menar du? Du kan inte sälja. Lägenheten är min.
– Nej, Oskar. Lägenheten är min. Jag köpte den. Det är jag som står på pappret, och det är jag som har betalat de senaste elva årens avgifter.
– Men jag har bott här hela mitt liv! Du kan inte bara sälja mitt hem!
– Du kan bo kvar i trettio dagar om du vill. Det brukar vara vad en uppsägningstid innebär när man hyr i andra hand.
Det där sista var inte sant, inte juridiskt, och vi båda visste det. Men det spelade ingen roll. Det fick honom att stanna upp mitt i en rörelse, med ena armen halvt utsträckt mot brödkorgen, som om han just glömt vad han skulle göra.
Elin kom ut ur badrummet iförd min morgonrock av frotté. Jag sa ingenting om den, fast jag borde ha gjort det. Hon ställde sig bredvid Oskar, lade handen på hans axel, och tittade på mig med en blick som en psykolog på en vårdcentral.
– Eva, jag förstår att du är stressad. Det är en stor förändring för dig. Men vi kan prata om det här i lugn och ro.
– Det behövs inte. Visningen är på torsdag.
Oskar stirrade på papperet. Jag drack mitt te utan att skynda mig. Bladen hade sjunkit till botten. Någonstans utanför fönstret startade grannens bil, en gammal Volvo. Jag hörde hur motorn hackade till, som den alltid gör när det är kallt.
På torsdagen kom visningen. Fyra par och två ensamstående. Jag kände igen en av mäklarna från TV, men jag låtsades inte om det. Jag stod i den stängda sovrumsdörren och såg folk gå genom mitt hem, känna på mina dörrhandtag, öppna mitt kylskåp, prata lågt om kvadratmeterpriset på Hisingen just nu.
Jag visste att det var det enda sättet. Oskar och Elin skulle aldrig ha respekterat ett muntligt nej. De skulle ha fortsatt tömma klädkammaren, bit för bit. De skulle ha målat om. De skulle ha bytt lås en dag, och jag skulle ha fått knacka på min egen dörr.
Men när jag stod där och hörde en yngre man förklara för sin flickvän att här kunde man lätt riva väggen och öppna upp mot köket, kände jag ändå hur något drog ihop sig under revbenen, som en hand som knyter en näve inifrån.
Vid niotiden samma kväll ringde Oskar. Jag satt hemma hos min väninna i Majorna och åt soppa. Jag lät telefonen ringa ut. Sedan kom ett meddelande: ”Mamma, snälla, vi måste prata om det här. Du kan inte göra så här mot din egen son.”
Nästa morgon ringde mäklaren. En köpare hade redan visat intresse. Budet var inte det högsta jag kunde fått, men det kom snabbt. Hon ville skriva kontrakt före helgen.
Jag svarade ja.
Fyra dagar senare stod jag i den tomma lägenheten. Oskars rum var tömt. Han och Elin hade flyttat in hos hennes föräldrar, i en förort söder om stan. Han lämnade nyckel på köksbordet, i ett kuvert med mitt namn på. Inne i kuvertet låg också en skrynklig femhundralapp som inte betytt avgift eller hyra, utan som om han försökte göra en poäng av något. Jag vet inte av vad.
Dörren till balkongen stod lite på glänt, som alltid i den här lägenheten när fönsterblecket buktar av fukten. Jag kände doften av vårluften, så där fuktig och genomträngande som den är i Göteborg i april. Jag stod kvar i dörröppningen med handen på dörrvredet och räknade rummen med blicken, ett efter ett: köket, vardagsrummet, de två sovrummen. Sextiosex kvadratmeter som inte längre var mina att förlora.
Jag kommer att tänka på min pappa ibland. Han köpte den där lägenheten åt mig när vi flydde från Karlskoga efter mammas död. Det var en av de sista sakerna han gjorde innan han själv blev sjuk. Jag var arton år då. Jag minns hans händer på köksbordet, mer än vad han sa.
I juli skickade Oskar ett vykort från Helsingborg. Det var adresserat till min gamla adress på Hisingen. Eftersändningen fungerade bara i tre månader, men vykortet kom fram ändå, vidarebefordrat av en postanställd som tyckte att det verkade viktigt. Han hade skrivit: ”Hoppas du trivs i din nya lägenhet. Förlåt för allt.” Och på baksidan, under adressen, stod det ett telefonnummer. Jag har inte ringt än. Men jag har numret kvar.
Några dagar senare kom ett brev från banken. Elin och Oskar hade tagit ett lån tillsammans. Inte till en lägenhet. Till en bil. En begagnad Volkswagen. Betalningen skulle ske över sex år, med en ränta på sju och en halv procent.
Jag lade brevet i kökslådan i Alingsås, bland gamla garantisedlar och en reservnyckel till en cykel jag inte äger längre. Sedan satte jag på kaffe och drack det stående vid fönstret. Det var en torsdag. Solen stod lågt över hustaken, och en droppe kaffe föll från koppens kant och landade på det vykort från Helsingborg som jag ställt upp mot fönsterbrädan, precis över telefonnumret, så att bläcket sögs in och siffrorna blev lite suddiga i kanten.
