Jag bodde på Södermalm i en trerummare som jag och Mikael köpt tillsammans för sju år sedan. Vi hade renoverat varenda kvadratmeter själva, rivit tapeter en hel sommar, målat om köksluckorna två gånger för att nyansen skulle bli exakt rätt. Nu stod jag i köket med ett förkläde över den vinröda klänningen och försökte komma ihåg när han senast såg på mig mer än tre sekunder i sträck.
Klockan var tjugo över sju när ytterdörren gick upp. Jag torkade händerna på handduken, rättade till håret och klev ut i hallen.
Leendet frös fast.
Mikael stod där med en tjej intill sig. Hon kunde inte vara mer än tjugofem. Ljust hår i en hög hästsvans, en rosa topp som spände över en mage i åttonde eller nionde månaden. Hennes parfym dränkte vanillaftonen i något sött och billigt.
— Det här är Nicole, sa Mikael med samma röst som när han presenterar nya säljare på kontoret. — Och det här, Nicole, är frun som inte kunnat producera en arvinge på sju år.
Han skrattade till, ett kort, nöjt skratt. Kastade nycklarna på byrån utan att se på mig.
Nicole klev in i vår lägenhet som om hon redan bodde där. Hon granskade tapeterna i hallen, lutade huvudet lite.
— Planlösningen är okej, sa hon. — Men de där tapeterna måste bort.
— Vi river dem i helgen, älskling, sa Mikael och kysste henne på hjässan.
Jag stod kvar i hallen. Någonstans bakom mig fortsatte såsen att bubbla. Jag hörde att hissen stannade på vårt våning. Dörren till trapphuset stod fortfarande på glänt, och där stod hon. Ingela. Min svärmor.
Hon höll en bukett vita tulpaner framför sig som om det vore en inflyttningspresent.
— Äntligen! sa hon med en röst som klämde ihop sig till falsk glädje. — Louise, stå inte där som en främling. Nicole får inte bära tungt. Hämta påsarna i bilen. Mikael har köpt små blå sparkdräkter. Det blir en pojke, tänk!
Ingela tryckte buketten i mina händer. De våta stjälkarna lämnade mörka droppar på klänningen.
— Mamma, hon är inte ens glad, sa Mikael högt. — Sju år har jag väntat på en arvinge, och när den riktiga kvinnan äntligen står i mitt vardagsrum gör hon sura miner.
Nicole fnissade. Ingela lade huvudet på sned och såg på mig som man ser på en kaffefläck på en ny duk.
— Louise, sätt på vatten, sa hon. — Nicole mår illa, hon behöver kamomillte.
Jag gick ut i köket. Stängde av plattan. Lyfte av grytan med såsen och ställde ner den i diskhon med en smäll som fick alla tre att tystna i hallen.
Sedan tog jag upp telefonen ur förklädesfickan och öppnade bankappen.
Lönen från Danderyds sjukhus kom in vid midnatt varje månad. Jag hade jobbat nattskift i elva år, varannan helg, för att vi skulle klara räntan på den här lägenheten. Mikael var frilansare med ojämna inkomster. Jag var den som garanterade banken.
Jag skrev över hela sparbeloppet till mamma. Tvåhundraåttiofemtusen kronor. Pengarna försvann på tre sekunder, och jag kände ingenting.
Sedan rotade jag i kökslådan tills jag hittade den lilla nyckeln till postfacket. Mikael brukade aldrig hämta posten. Det gjorde jag.
På vägen ut genom hallen sa jag ingenting. Jag drog på mig kappan, tog handväskan och gick förbi dem alla tre.
— Vart ska du? ropade Mikael.
Jag svarade inte. Jag tryckte på hissknappen och hörde hur dörren därinne gick upp igen. Nicole sa något med sin gnälliga röst. Ingela skrattade.
Hissen kom. Jag åkte ner till gatan.
Det var mars, sådär grått och rått som Stockholm alltid är innan våren bestämmer sig. Asfalten glänste av smältvatten. Jag stod en stund på trottoaren med händerna i kappfickorna och bara andades. En granne gick förbi med en tax och hälsade. Jag hälsade inte tillbaka.
Jag tog tunnelbanan till Odenplan, gick in på ett kafé och satte mig längst in. Beställde en kaffe och drack den kall. Sedan ringde jag upp min chef och anmälde personalbostaden jag stått i kö för i tre år. Jag fick novellen medan telefonen låg mot örat: en tvåa i Solna, inflyttning i juni. Före köket var det inre rummet.
Jag tackade, lade på.
Sedan ringde jag mamma.
— Jag lämnar Mikael, sa jag.
Hon frågade ingenting. Hon bara sa: — Då lagar jag köttfärssås. Kom.
Jag bodde hos mamma i Bandhagen i nio veckor. Mikael ringde varje dag i början. Sedan började han skicka meddelanden. Först arga, sedan förvirrade, till slut nästan vädjande. Nicole mådde dåligt, skrev han. Hon behövde hjälp med allt. Ingela var där varje dag, men hon var utmattad.
Den sista veckan i maj ringde han på mammas dörr klockan tio på förmiddagen. Jag öppnade. Han stod i trappuppgången med en papperspåse från apoteket i handen.
— Nicole födde i förrgår, sa han. — Det gick åt helvete. Hon stack. Lämnade pojken på BB och bara försvann.
Han stod och väntade på att jag skulle säga något. Jag stod kvar i dörröppningen med ena handen på dörrhandtaget och såg på honom. Han hade grått i skäggstubben. Något hade hänt med hans hållning.
— Och? sa jag.
— Jag kan inte ta hand om ett spädbarn ensam. Mamma är för gammal. Jag behöver— han tystnade. — Jag behöver dig.
Bakom honom i trapphuset tändes lampan med ett svagt surr. Det fanns en tid när jag skulle ha gått sönder av det där. En tid när hans behov kändes som kärlek.
Nu såg jag på honom och tänkte på tranbärssåsen som aldrig blev uppäten.
— Nej, sa jag.
Jag stängde dörren försiktigt. Gick tillbaka in i köket, satte mig vid bordet och drack upp resten av kaffet. Det var kallt, men det gjorde ingenting.
Två dagar senare stod jag i familjerättens reception med en mapp under armen. Jag lämnade in ansökan om äktenskapsskillnad. Det tog fyra veckor att dela upp allt. Mikaels advokat försökte hela tiden hävda att lägenheten var hans investering. Min advokat behövde bara visa kontoutdragen.
Elva år av nattskift. Det syns i siffror.
Jag fick lägenheten såld och tog hälften av vinsten. En miljon fyrahundratusen. Jag köpte en trea i Solna. Nyrenoverad, ljusa golv. Jag målade om vardagsrummet i den gröna nyansen jag ville ha.
Några månader senare stod jag på centralen och skulle ta tåget mot Malmö. Jag var på väg till en konferens för sjuksköterskor. Då såg jag Mikael vid pressbyrån. Han stod med vagnen, pojken sov. Han köpte kaffe och en kanelbulle. Han såg mig. Vi stod tio meter från varandra bland stressade resenärer, och jag märkte att jag väntade på något. Ett ord, en tjock tråd som skulle sätta sig i bröstet.
Det kom inget.
Jag vände mig om och gick mot tåget.
Senare fick jag veta av en gemensam vän att Ingela flyttat in hos Mikael permanent. Att hon tagit hand om pojken. Att Mikael fortfarande kallade det för „vår familj“.
Jag tänkte på det när jag stod i min nya hall och skruvade upp en hylla. Vid mina fötter låg instruktionen på golvet, och utanför fönstret slog någon igång en borrmaskin i grannlägenheten.
Jag skruvade färdigt. Satte upp kapphyllan rakt, med vattenpass. Sedan hängde jag upp min vinröda klänning längst in i garderoben. Inte för att jag skulle ha den igen. Bara för att den kostade niohundra kronor, och jag tänkte inte slänga något som jag betalat själv.
