Hans svärmor Ingegerd ringde varje söndag klockan sju, exakt, som om hon ställt ett larm.
— Du har fortfarande inte satt upp den där sidan om lägenhetsförmedlingen, sa hon. Erik har den. Erik hade den för tre veckor sen.
Erik var Ingegerds andra svärson, gift med hennes andra dotter, och drev en liknande byrå i Lund. Ingegerd jämförde dem som om de var hästar på ett travlopp hon satsat pengar på.
Jag ska förklara hur det där med hemsidan gick till, för det var faktiskt jag som gjorde det, och ingen trodde mig först.
Det var en söndag i mars, kallt fortfarande, snön låg smutsig i kanterna av Möllevångstorget. Jag hade varit på Solde Kaffebar och köpt en kanelbulle och en stor caffe latte att ta med, och gick över torget mot kontoret bara för att kolla posten — jag har för vana att gå dit även på lediga dagar, det lugnar mig mer än det stressar, min fru Marta säger att jag är sjuk i huvudet för det men så är det.
Och då, med bullen i den ena handen och telefonen i den andra, kom jag på det. Vi hade pratat om en landningssida i två år. Två år av "vi borde egentligen", "till hösten kanske", "när vi har tid". Ingegerds jämförelser med Erik hade blivit tröttsamma, jag ska erkänna det, men det var inte därför jag gjorde det. Jag gjorde det för att jag stod där med kaffe i handen och tyckte plötsligt att det var löjligt att vi inte hade en enda sida där folk kunde läsa om vår förmedlingstjänst för hyresrätter, den som Marta och jag byggt upp från ingenting.
Så jag satte på diktafonen på telefonen och började prata, lite osammanhängande, medan jag gick de sista hundra metrarna till kontoret. Vad ska stå överst. Vad ska rubriken vara. Vilka tre saker ska en kund se först. Jag snubblade på orden, bytte mening mitt i, sa "nej vänta, stryk det" högt för mig själv så en kvinna med hund tittade konstigt på mig.
På kontoret matade jag in inspelningen i ett AI-verktyg som skriver om tal till text och sen bygger en sida av det, med vårt typsnitt och våra färger redan inlagda sen tidigare projekt. En timme senare — jag tog tid, det var exakt en timme och sjutton minuter, jag har det kvar i kalendern — hade jag en färdig sida. Rubrik, tre punkter om varför man ska anlita oss, ett formulär, till och med en bild av kontoret som jag laddat upp för länge sen och glömt bort.
Jag ringde inte Ingegerd med detta. Jag ringde Marta, som satt hemma och rullade köttbullar till söndagsmiddagen, degen mellan fingrarna, och sa åt henne att kolla mejlen. Hon ringde tillbaka tre minuter senare med händerna fortfarande, hörde jag, fulla av köttfärslukt genom luren.
— Har du legat och sovit på det här i två år för att du var lat, eller?
Det var inte en elak fråga. Det var en riktig fråga, och jag hade inget bra svar.
Anledningen jag berättar det här, med Ingegerd i det, är att hon kom förbi tisdagen efter, med sin väska av det där styva brunt läder hon alltid bär, och lade upp Eriks sida bredvid vår på min datorskärm utan att jag bett henne.
— Se här, sa hon och pekade på skärmen med ett nagelfilat pekfinger. Erik har haft det här sen februari. Du hann precis före mars.
— Jag vet inte om det är en tävling, sa jag.
— Allt är en tävling, sa hon, och gick och hämtade kaffe ur vår automat som hon tyckte var för stark.
Det var såhär det stod egentligen mellan mig och Ingegerd, om jag ska vara ärlig med hur jag upplevde det, för det fanns en annan sak under alltihop som ingen i familjen pratade rakt om: kontoret jag och Marta byggt upp hette formellt "Bark & Söderström Bostadsförmedling", och Söderström var Ingegerds efternamn från hennes första äktenskap, innan hon gifte om sig. Det var hennes pengar, arton tusen kronor, som satt in som startkapital sju år tidigare, när Marta och jag knappt hade något. Ingegerd hade aldrig krävt tillbaka pengarna, men hon hade heller aldrig slutat påminna om dem, indirekt, genom just sådana här jämförelser med Erik, genom att fråga hur "vår gemensamma affär" gick, genom att en gång föreslå att hennes namn borde stå större på skylten utanför.
Så när hon stod där och la Eriks sida bredvid min, handlade det inte om en hemsida. Det handlade om vem som ägde vad, och vem som var skyldig vem, och det hade legat och grott i sju år utan att någon sagt ordet rakt ut.
Jag sa ingenting den dagen. Jag drack mitt kaffe, hon drack sitt, hon åkte hem till sin lägenhet på Rörsjögatan, och jag satt kvar och tittade på skylten genom fönstret, den med båda namnen på, och tänkte att jag borde ha gjort det här för länge sen, inte för Eriks skull utan för att slippa den där känslan.
Det som hände sen tog två veckor att komma till huvud. Marta och jag pratade om det på kvällarna, efter att vår dotter Alice somnat, viskande i köket med tevattnet kallnande i mugghandtagen. Vi bestämde att vi skulle göra det ordentligt: gå till en jurist, inte för att vara elaka mot Ingegerd, utan för att en gång för alla göra klart vad som var vad. Marta ringde en advokatbyrå på Södra Förstadsgatan, en som en kollega rekommenderat, och bokade tid.
Det var en onsdag i april när vi satt där, jag och Marta, mittemot en jurist som hette Cecilia Nord, en kvinna med glasögon hon hela tiden sköt upp på näsan, i ett rum som luktade nybryggt kaffe från en kaffebryggare i hörnet. Hon gick igenom papperen från när företaget grundades, letade efter det där lånet på arton tusen kronor.
— Det finns inget skuldebrev, sa hon. Ingen dokumentation alls, bara ett kontoutdrag som visar en insättning. Juridiskt sett kan det tolkas som en gåva om ingen kan bevisa annat.
Jag mindes hur Ingegerd sagt, sju år tidigare vid sitt köksbord med en tallrik pepparkakor mellan oss: "ta det här, betala tillbaka när ni kan, det spelar ingen roll." Det hade känts generöst då. Nu förstod jag att det aldrig varit riktigt klart, för henne eller för oss, om det var ett lån eller ett bidrag, och den oklarheten var precis det hon använt i sju år för att hålla ett osynligt grepp om oss.
Vi bestämde, jag och Marta, att göra två saker samma vecka. Först: skriva ett riktigt skuldebrev retroaktivt, med Cecilia som vittne, där vi erkände skulden på arton tusen kronor och satte upp en avbetalningsplan, tolv månader, femton hundra kronor i månaden. Inte för att Ingegerd krävt det juridiskt, utan för att vi ville att det skulle finnas svart på vitt, en gång för alla, så ingen kunde använda oklarheten som ett vapen längre.
För det andra, och det här var Martas idé egentligen mer än min: byta namn på firman. Ta bort "Söderström". Inte av illvilja, utan för att namnet på skylten borde spegla vem som faktiskt driver verksamheten och tar riskerna, dag för dag, år efter år. Firman skulle heta "Bark Bostadsförmedling".
Vi bjöd in Ingegerd till kontoret en lördag i maj, inte söndag den här gången, för att bryta mönstret. Hon kom i sin gröna kappa, satte sig i besöksstolen med väskan i knät som ett sköldpaddsskal, och jag lade fram två papper på bordet: skuldebrevet och skylten, den nya, som legat inlindad i papper i en låda under mitt skrivbord i tre dagar.
— Vad är det här, sa hon och tittade på skylten som stod lutad mot fönsterkarmen, den gamla texten synlig genom papperet den var virad i.
— Vi vill betala tillbaka pengarna, sa jag och sköt fram skuldebrevet. Arton tusen, tolv månader. Och vi vill byta namn på firman.
Hon läste igenom skuldebrevet två gånger, långsammare andra gången, med fingret under raderna som om hon räknade.
— Så ni köper ut mig, sa hon till slut, utan att titta upp.
— Vi betalar en skuld, sa Marta, som stod bredvid mig med armarna i kors, men inte hårt, mer skyddande än argt. Skulden var aldrig ordentligt nerskriven, och det är inte ditt fel eller vårt, men det har hängt över allt vi gjort sen dess. Erik och Sofia, hemsidan, vem som är bäst — allt det där handlar inte om oss, mamma. Det handlar om att du aldrig känt dig säker på om vi är skyldiga dig något.
Ingegerd satt tyst länge, tillräckligt länge för att jag skulle höra kylskåpet i pentryt starta om med sitt vanliga surrande. Sen sa hon, med rösten lite tunnare än vanligt:
— Jag ville aldrig ha tillbaka pengarna. Jag ville bara att någon skulle säga tack ibland.
— Vi säger tack nu, sa jag. Skriftligt, med ränta till och med, fast Cecilia sa att vi inte behövde ta ränta mellan familj.
Hon skrev under skuldebrevet med sin egen penna, en sådan där tunn silverpenna hon alltid haft i väskan, och sköt sen tillbaka pappret över bordet utan ett ord om själva skylten.
Vi bytte skylten samma eftermiddag, jag och en granne från skomakeriet nedanför höll stegen medan jag skruvade fast den nya, "Bark Bostadsförmedling", i samma guldfärg som förut så det inte skulle se ut som en helt annan firma, bara en tydligare.
Ingegerd stod kvar på trottoaren och tittade upp medan vi jobbade, kappan öppen trots kylan, väskan hängande i armvecket. Hon sa inget mer den dagen. Hon gick sin väg mot bussen på Amiralsgatan efter tio minuter, utan att vinka, men utan att heller vända sig om med den där blicken hon brukade ha.
Det gick åtta månader innan hon ringde en söndag igen, klockan sju som förut, men den här gången var det inte om Erik. Hon frågade hur landningssidan gick, om folk hittade oss genom den, och jag hörde i bakgrunden att hon höll på att diska, vatten som rann, porslin som klirrade mot varandra. Vi pratade i tjugo minuter om ingenting särskilt, och innan hon lade på sa hon att hon skulle skicka den sista avbetalningen kontant istället, som en present till Alice, om det gick bra för oss. Jag sa att det gick bra. Det gjorde det.
