Karin drev ett kafé-bageri på Skånegatan i Stockholm, litet med sex bord och en disk där det alltid stod samma vallmocroissanter och en bit jordgubbscheesecake för 59 kronor. Tvärs över gatan, i ett ombyggt garage, sydde hennes granne Lena skinnväskor på beställning — med sadelstygn och mässingsbeslag som hon hämtade ända från Tärnsjö.
De var grannar i samma trappuppgång och vänner på sätt som grannar är: lånade socker av varandra, delade sticklingar i fönstren och på hösten lade de in rödbetor i stora burkar på Karins balkong. En tisdag när ett typiskt stockholmskt regn slog mot fönstren och nyheterna rullade ljudlöst på kafé-tv:n, bestämde sig Karin för att göra något snällt — bjöd Lena på middag, "för att skämma bort grannen lite".
Hon dukade rejält: ärtsoppa, raggmunkar med lingonsylt och lingondricka. Men allt serverades på hennes finaste porslin — platta porslinstallrikar med smal guldrand, som hon ärvt av en moster i Örebro. Tallrikarna var verkligen vackra. Men Lena hade tre år tidigare opererat handleden; benet hade läkt snett och höger hand kunde inte sträckas ut helt. Det var svårt för henne att hantera en sked på en platt tallrik: soppan gled undan, raggmunkarna halkade, och att få upp något med bara en rörlig hand från en grund tallrik var ett helt företag.
Karin visste inte det, eller rättare sagt tänkte inte på det. Hon åt fort, med god aptit, berömde sin egen ärtsoppa, medan Lena förde gaffeln över tallriken, smulade sönder raggmunkarna i småbitar och till slut sköt tallriken ifrån sig nästan orörd.
— Varför äter du inte, Lena? Är det inte gott?
— Jo, svarade Lena. Hon vek servetten dubbel och lade den över gaffeln. — Jag är bara inte hungrig.
Lena gick hem med tom mage och en obehaglig eftersmak — som om ingen, precis som efter handledsoperationen, hade frågat hur hon ville ha det.
Efter en vecka ringde hon: "Kom på lördag, jag vill också bjuda dig." Karin blev glad och kom prick klockan sju med en prinsesstårta i händerna.
På Lenas bord stod en djup soppskål med hög kant och smal pip — en sådan som är bekväm att dricka ur i en enda rörelse även med en hand som inte lyder, men nästan omöjlig att äta med vanlig sked eller gaffel: kanterna var för branta och skålen djup som en kastrull. Lena fyllde den med kantarellsoppa och började lugnt dricka direkt ur pipen, medan hon höll skålen med den friska handen.
Karin tog en sked, försökte en gång, en gång till — skeden nådde botten, men det gick bara att få upp en droppe till munnen. Hon försökte luta skålen mot sig — soppan skvalpade över duken. Hon satt där i tio minuter, hungrig och irriterad, medan Lena obesvärat åt upp sin portion.
— Lena, kan jag få en vanlig tallrik?
Lena ställde ifrån sig skålen, torkade sig om munnen med servetten och sade utan bitterhet, nästan vardagligt:
— Sådana har jag inte. Jag äter så som det passar mig. Du bjöd ju mig på samma sätt förra veckan — med porslin som passar dig.
Karin öppnade munnen för att protestera och stängde den igen. Hon mindes sin platta tallrik med guldrand och hur Lena förde gaffeln genom soppan.
— Jag tänkte inte på din hand, sa hon till slut. — Det slog mig inte ens att fråga.
— Nej, sa Lena och sköt fram en vanlig tallrik som hon tydligen haft i skåpet hela tiden. — Ät nu, det kallnar.
Två dagar senare kom Karin till Lena utan tårta, men med en papperskasse. Hon hade med sig en katalog med köksredskap för personer med nedsatt rörlighet i handen: skedar med tjockare skaft, tallrikar med stödrand som hindrar maten från att glida av. Hon beställde två uppsättningar för 900 kronor med leverans från PostNord. En behöll hon själv — för gäster som, visade det sig, kan ha olika behov. Den andra lämnade hon till Lena med orden: "Det här är inte en tröstpresent. Det är för att jag inte ska bjuda dig på mat som bara passar mig."
Lena vred på skeden med det gummerade skaftet, satte på vattenkokaren och tog utan ett ord fram en jordgubbstårta ur kylen som hon bakat kvällen innan — i reserv, ifall Karin skulle komma för att försonas.
