Jag heter Siv, jag är femtioåtta år och jag sköter kiosken på kommunens campingplats i Mölle, den med de blå omklädningshytterna som flagnar lite mer för varje sommar som går. Jag ser hundratals semesterfirare passera mellan juni och september, och den här historien har jag sett utspela sig alldeles inpå knuten, vid min egen disk, mellan två mjukglassar.
Det finns en dam som kommit hit varje år i snart tio år, Karin, femtiofyra år, före detta gymnasielärare i samhällskunskap som gått i förtida pension. Hon hyr samma husvagnsplats, den vid tallarna, och hon bär alltid samma röda baddräkt, urringad vid höfterna, som hon nog köpt på NK i Malmö. Inget extravagant, men hon bär den med en självklarhet som uppenbarligen stör en del.
Den där sommaren hade hennes dotter tagit ett foto av henne på Kullabergs klippor, en söndag i juli när blåsten hade lagt sig och havet låg blankt som en simbassäng. Karin skrattade, en strut med två kulor — pistage och blåbär, arton kronor kulan det året — smälte redan mellan fingrarna på henne. Dottern hade lagt upp bilden på Instagram med en enkel bildtext: "Mamma på semester". Inget mer.
Jag fick bara se fortsättningen för att Karin visade mig sin telefon en morgon, mellan två koppar kaffe, medan vi väntade på att våffeljärnet skulle bli varmt — hon tog alltid en med socker, aldrig grädde, hon sa att det klibbade för mycket på fingrarna när hon skulle bläddra i sin bok. Under bilden, dussintals kommentarer. "I hennes ålder, allvarligt talat." "Hon borde lämna det där till de yngre." "Man får väl ändå täcka på sig lite, eller hur?" Och det värsta var att hälften av kommentarerna kom från kvinnor. Kvinnor i hennes ålder, ibland yngre.
Hon svarade ingenting. Hon lade bara ner telefonen bredvid sin våffla, blåste på kaffet som fortfarande ångade, och sa till mig, alldeles enkelt utan att dramatisera: "Vet du, Siv, jag tror inte det är baddräkten som stör dem. Det är att jag inte verkar be om ursäkt för att jag fortfarande finns kvar."
Jag erkänner att jag i stunden inte visste vad jag skulle svara. Min hund, en gammal labrador som alltid strövar runt kiosken i hopp om en tappad korv, hade lagt sig vid hennes fötter just då, som om han kände att man skulle hålla sig lugn.
De följande dagarna förändrades ingenting hos henne. Hon fortsatte komma och hämta sin våffla klockan halv åtta, simma ut till den orange bojen och tillbaka, slå sig ner på sin handduk med en pocketbok skrynklig av saltvatten. En eftermiddag kom en tonåring från campingen intill, kanske femton år, och frågade var hon hade köpt "den där röda baddräkten, den är jättefin". Karin log — inte det stelnade filmleendet, ett äkta leende, lite förvånat — och gav henne namnet på butiken.
Det var då jag förstod att något hade fallit på plats, utan uppseende, utan att hon behövt svara på en enda kommentar på nätet. Hon tog inte bort bilden. Hon stängde inte kontot. Hon fortsatte helt enkelt leva precis som förut, med samma handduk, samma bok, samma röda baddräkt som sakta började blekna på axlarna av all sol.
I slutet av augusti, innan hon lämnade tillbaka nycklarna till husvagnen, kom hon förbi en sista gång. Hon räckte mig ett kuvert: sin adress, så att jag kunde skicka ett vykort från campingen till vintern, som varje år. Och hon tillade, medan hon satte solglasögonen tillrätta på näsan: "Nästa år tar jag samma baddräkt. Kanske en ännu klarare röd."
Hon gick mot parkeringen, resväskan skramlande på gruset, och den gamla labradoren följde henne tre meter innan han gav upp och gick tillbaka för att lägga sig i skuggan vid kiosken.
